About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Första helgen i september

Det var en strålande helg. Tranorna samlades och gjorde sig resklara ovanför våra huvuden samtidigt som en halo omringade solen. Det var svårt att inte förundras över Guds skapelse men också svårt att inte få Beyoncé på hjärnan.

Delar av vår lördag fastnade på film. Det var kalas för rosengrenarna, obehagligt kallt men utomordentligt gott sällskap och fika.

Erik fyller 30 i veckan och det känns som evigheter jag gjorde det, men tre år är ju bara tre år. När jag igår plockade krusbär tänkte jag på saker som hände för ett år sedan, det känns som ett annat liv. Och nyår, har det verkligen bara gått åtta månader sedan dess? Så blir det kanske när livet fylls med överflödande liv.

Vännerna i veckan

En vän säger att hon saknar mig

En annan hade tänkt ringa men jag hinner före

En tredje blir glad för att jag är det

En fjärde skickar ett klipp som får mig att skratta högt

En femte längtar efter oss

Med en sjätte känner jag en samhörighet som inte alls matchar de få gånger vi setts

En sjunde har ett hjärta som funkar som mitt

En åttonde känner med mig

En nionde ber för mig

En tionde förstår mig

Sista helgen i augusti

Sommaren ville inte släppa taget och det kändes som en varm kram – vill du verkligen stanna lite till? På min lediga fredag maxade jag utomhus så kinderna hettade och jag slocknade i mina vänners soffa redan halv elva.

Jag älskar platsen där vi bor och vyerna jag aldrig kan se mig mätt på. Luften var densamma som i slutet av maj och gav samma pirriga känsla. Mörka kvällar har förvisso samma effekt, det känns speciellt att tända lampor och ljus.

I vanlig ordning efter jobbstart förvånas jag över hur mycket en helg trots allt kan rymma; släkt och vänner, vila och rörelse, böcker och seriestarter, äta borta och äta hemma. Två svängar till Malin och Erik, där det växer både ätbart och vackert.

Malin sår, vattnar och anstränger sig i flera månader, sen får jag komma och plocka hur mycket jag vill. Det är en generös deal vi har.

480 dagar

I sommar tog jag ut de sista dagarna från min föräldraledighet med Esaias och det var inte utan att det kändes. Åtta år av att i varierande grad få vara hemma med mitt barn, och mycket – typ allt – har hänt.

Hans blick var stabil från start. När Esaias föddes i november 2013 hade Tariku och jag bara bott i Sverige några månader och allt kändes nytt men att bli förälder trumfar alla flyttar i världen. Det lilla barnet sprängde upp nya rum i hjärtat. Kärleken var stabil när inget annat var det och Esaias visade sig vara en urkraft som körde på, aldrig var stilla och charmade alla.

Vi hade varken bil eller särskilt mycket pengar när han kom, men då vi var vana vid att leva enkelt var det inga problem att ha föräldrapenningen som vår enda inkomst. Tydligen gick det till och med att snåla på föräldradagarna, med planen att kunna vara hemma länge, vilket har gjort att de räckt ända in på tjugotalet.

480 dagar – vad har de fyllts med? Planera, laga och städa mat, få barnet att somna och försöka hålla barnet vaket, promenader med sjal, sele, liggvagn, sittvagn, ingen vagn, cykel och kickbike. Rita med kritor, måla med fingerfärger, rita små detaljer i timmar. Läsa samma bok om och om igen, lyssna på poddar. Se på Pippi, Stora maskiner, folk som bygger lego. Bygga lego. Tvätta, diska, handla, städa. Mycket glädje, mycket sorg, många känslor samtidigt. Hålla koll på kläder som vuxits ur, träffa vänner, hoppa i vattenpölar och gå till lekparken. Vilket underbart liv ändå!

480 dagar med Esaias! Tack Gud och Försäkringskassan för det.

Det finns inga ord

Hon sa: det finns inga ord för hur god Gud är. Ändå ville jag försöka, hitta en språkdräkt som är dig värdig, formuleringar som får mig att greppa.

Jag misslyckades. Av alla misslyckanden i mitt liv var det här det bästa.

Tillbaka

I början av sommaren var jag nära att anmäla mig till en distanskurs i illustrationstekniker när jag plötsligt insåg att det inte alls var vad jag längtade efter att fylla sommaren med. Jag ville träffa vänner, bada, läsa och tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus, och så blev det också. Rekordlite skärm och rekordlite målande och ritande gjorde att annat fick plats. Men nu, när vardagen börjar hitta sina konturer, smyger pappren och pennorna fram igen och det känns så välkommet och kul!

Hortlax församling, som jag tidigare gjort tavlor till, beställde sinnesrobönen på stora 50×70 cm, härligt med utrymme.

Jag tog fram torrpastellkritorna och testade färgkombinationer samtidigt som jag tänkte på en bibelvers från Psalm 52.

Återbruk av både bibelord och skrivstil.

När kritorna väl har intagit köksbordet är det lätt att sätta sig igen, särskilt när det är en regnig lördag utan särskilda planer. Den här stigen är en bit av Eliasleden i Svensbyn och ritandet kan verkligen vara ett bra sätt att njuta av fina sommarminnen.

När lördagen övergick till kväll övergick kända träd till okända, jag utgick från en målning på Pinterest (som alltid vilsamt att härma en stund) och hade det bra. Skissartat må vara, på samma sätt som ett bad gör en dag somrig gör lite färg en kväll mer meningsfull.

Det regnar över allas tak

Det regnar över allas tak
varför skulle mitt vara torrt
livet är livet och jag bor inte
under himmel av annan sort

Det regnar över allas tak
ömsom glädjas ömsom lida
skit och seger och mittemellan
sofflock och att idogt strida

Det regnar över allas tak
men vad jag vet är detta
jag är inte övergiven
om blöta tak får jag berätta

Det regnar över allas tak
det finns någon som lyssnar
tålamod och ömsint hand
genom skrik och genom tystnad

Det regnar över allas tak
ärligt erkänna det som är tungt
ösa över på honom
lämna allt och klaga till punkt

Det regnar över allas tak
mitt i regnet kärleksblick
i storm i lä i nöd och lust
tack min Gud för livet jag fick

Mustiga augusti

Månad åtta, så fin hon är! När naturen är mogen och fullkomnad, ansiktena behagligt solbrända och utvilade, skörden redo. Om juni är en halvt hetsig tonåring full av idéer och potential är augusti sommaren som landat och vet vem hon är.

Den som känt av sommarstressen kan komma till ro, kvällarna blir mörka och lugnet sänker sig. Jeans och jackor letar sig fram, det känns ovant men bra. Buskarna dignar av bärklasar och skogen är full.

Regnet öser ner på sensommarvis och lämnar efter sig fuktiga ängar, regnbågar och fluffiga moln. Dörrarna gnäller, riskakorna blir sega och tvätten torkar inte förrän solen kommer fram, jackan tas av igen och lunchen äts ute. Augusti är infriade löften och överflöd.

Livskraft Polar Sommar

Det var en gång en helg och i lördags tog jag med mig Esaias och tillbringade en lägerdag på Lillstrand utanför Älvsbyn. I vanliga fall brukar Livskraft Polar vara över nyår men nu var det ett ovanligt fall med en härlig sommarvariant. Det var bad, glass, god mat, volleyboll, återseenden och fika.

Varför älskar jag läger så mycket? Kan det vara att det är ett koncentrat av så mycket av det jag vill att livet ska innehålla? Jo, det låter rimligt.

Jag höll i ett seminarium tillsammans med Elsa och predikade på kvällen och den genomgående känslan var stor tacksamhet över att få vara med. Att få möta människor och söka Gud tillsammans är inget jag tar för givet.

En annan grej jag inte tar för givet är att få fira gudstjänst med riktiga människor i samma rum. Vilken nåd!

Annaclara och Ellen har tagit bilderna och det är svårt att inte vara glad med dem i närheten. För att inte tala om den allmänna lägerglädjen, den är också stabil!

Augusti, Afghanistan och annat

Sommaren fortsätter! Malin hade hört någon säga ”hoppas ni alla får en fortsatt trevlig höst” och vi förfasades tillsammans – hösten är fantastisk men det här är inte höst. Låt augusti vara augusti!

Jobbet har dragit igång på allvar, terminsstart närmar sig och rutinerna börjar falla på plats. Idag hade vi en personaldag med strålande sol och god gemenskap, en ovärderlig del av förberedelserna.

Som många andra har jag svårt att inte tänka konstant på Afghanistan, detta land som jag inte känner men som är viktigt för många som är viktiga för mig. Vilken sorg! Vi ber och vi ber och vi ber. Och jag får glimtar om hopp och ljus mitt i allt mörker. Ber lite till, må Gud förbarma sig.

Dagarna och veckorna framöver fylls på, det känns ovant och lite tight i jämförelse med sommarlov och hav av tid. Men också här små luckor och möjligheter till att prata med någon i lugn och ro, sitta tyst en stund, skriva ner en tanke. Vilken lättnad att det inte är jag som ska ha kontroll på allt.