Det finns en briljant dokumentär på svtplay: The Swedish Theory of Love. Den är smått brutal i sin framtoning och handlar om något som jag funderar på väldigt ofta. Individualismens pris, hur vi lever i Sverige och vad det får för konsekvenser när självständigheten dras till sin spets. Och när Sveriges motsats ska undersökas och detta görs i hos missionärer i Etiopien kan ni ju bara ana hur storögd jag blir. Inte konstigt att skillnaderna mellan de två länderna måste bearbetas år ut och år in.
Lättnaden över att tiden går
Allt vi kan lägga bakom oss
Vi lägger till handlingarna
Arkiverar, sorterar, in i förråd och externa hårddiskar
Varsamt inpackat av minnets luddighet och oskärpa
I en tidning på jobbet läste jag att ”såå tacksam” är det nya skrytet. Ord som gör det legitimt att visa upp allt det perfekta, kanske. Inflation, kanske. Men nu kommer jag ändå skriva ut t-ordet, och här är anledningen:
Jag får bo här. Inte precis här, snarare i en tvårummare några hundra meter bort, men tillräckligt nära för att kunna ta mig till vattnet även när orken tryter. För när orken tryter, som den gjort med besked på sistone, gör lite frisk luft och vackra vyer hela skillnaden för mig.
En vän från Addis hälsade på i somras och vi tog båten ut på sjön i Blåsmark, där mina föräldrar bor. Junikvällen var frisk och solig, vattnet var blankt och träden nästan lysande gröna. Min vän var exalterad på det där lugna sättet som man kan bli av naturupplevelser och sa: det är bra att uppleva det här med dig, för du förstår hur speciellt det här är.
Det är nämligen mycket av livet i norra Sverige som åter har blivit vardag efter etiopienåren, men naturen slutar jag inte att förundras över. Och nu menar jag inte främst det storslagna, utan det nära och lättillgängliga: skogen på andra sidan vägen, rena älvar och sjöar och åar, promenadstigar och cykelvägar, allmänna badstränder och gröna gräsmattor även utanför hyresrätter. Frisk luft. Det är en ynnest få förunnad – och jag är tacksam.
Glädjens dag när Bon Ivers nya kommit ut! Jag har otroligt många minnen förknippade till de tidigare albumen – att lyssna på For Emma, forever ago är som att förflytta mig till Uppsala 2009 och lyssnar jag på Bon Iver från 2011 är det bara Addis Abeba i min hjärna. Tänker att 22, A Million blir perfekt för Piteå.
En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:
Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.
Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!
Trots att ingen kultur är felfri, trots att jag många gånger slitit mitt hår över det som är norm bland många etiopier: jag älskar det här. Att gå på ettårskalas och stanna i sex timmar utan att ens behöva anstränga sig eller komma på ursäkter varför man inte går hem. Hur någon halvvägs in i festen säger jaha, fyller flickan år? Barnen leker i bakgrunden tills de kommer nära någon vuxen, då får de kramar och fullt fokus. Mat i överflöd även de gånger ekonomin kan vara knaper – jag får till och med en överfull matlåda med mig när det är dags att köra hem.
Jag vet att jag har en tendens att romantisera och bli nostalgisk. Men det här är mer än så, för den etiopiska kulturen bjuder på så mycket av det jag längtar efter i livet. Så mycket av omtänksamhet och generositet som är inbyggt i det vanliga sättet att vara och umgås. Önskar mig mer av det!
