About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Torsdagstankar

Veckan började med bihåleinflammation och första sjukdagen på länge, sen jag hämtade mig så tvärt att jag misstänker att någon bad för mig under måndagskvällen. Den sega starten togs igen av vältajmade soluppgångar, varma återseenden och ett efterlängtat positivt besked. Det blir alltid en ökad kontrast när man går från sjuk till frisk, hur obetydlig sjukdomen än kan tyckas vara. En större skärpa som lägger märke till en hårprodukt som luktar väldigt gott eller det vackra i någon man möter dagligen. Som jag uppskattar de personer jag får dela min tid på jorden med. Allvarligt, har ni märkt hur många underbara människor det finns?

Är också väldigt glad för att bloggandet återigen finns i mitt liv och att ni är ett gäng som läser och kommenterar, både här och på andra sätt. Det är nåt med det här att ha ett eget internettställe istället för att trängas i ett redan proppfullt flöde. Och om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om, säg gärna till!

Det märks

När du sjunger högt, pratar högt, skrattar högt

När du tittar på människor du bryr dig om

När du kommer till en plats utan vänner och går därifrån med flera

När du går

När du dansar

När du kan stanna i sjön, havet eller poolen i timmar

När du är tre år och går upp på en snöhög med storbarn och säger: hej, här är jag

När du är fem år och fortfarande äntrar rum och sammanhang med besked


Då tänker jag: det märks vem din pappa är.

Vad är värst?

De som delar sina svårigheter med mig gör det ofta med stor försiktighet. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig, det där är ju det värsta som kan hända, jag menar verkligen inte att jämföra. Det gör mig ställd och lite fundersam, för vad är egentligen värst? Död eller otrohet, barnlöshet eller sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet?

Alla kamper är olika, vissa måste vi igenom och andra slipper vi. Någon har ångest som aldrig ger med sig. En annan blir lämnad av sitt livs kärlek. En tredje fick mens igen fastän hon i flera års tid drömt om att få barn. En fjärde tycks ha alla förutsättningar att må bra men gör ändå inte det.

Min man dog, det var och är fruktansvärt. Samtidigt älskade vi varandra in i det sista och på så sätt har mitt hjärta bevarats helt. Dödens orubblighet är vansinnigt smärtsam men erbjuder något att ta spjärn mot och förhålla sig till (extra tydligt efter en lång tid av sjukdom och ovisshet). Alla visste att min man hade dött och många hörde av sig, skickade blommor och sms. Folk frågar fortfarande hur det går och visar förståelse de gånger jag brakar ihop. Det är tungt och svårt men på många sätt ganska okomplicerat och enkelt. Andra svårigheter kan vara kantade av skuldbeläggande och skvaller, eller sträcka sig över så många år att omgivningen slutar bry sig.

Dessutom anser jag att oavsett vad som har orsakat sorgen eller krisen är det inte alltid den närmast sörjande är den mest sörjande. Den direkt drabbade kan få stöd och hjälp som de indirekt drabbade inte får – och kanske inte heller inser att de behöver för ”det är ju inte värst för dem”.

Min poäng är inte att det ena är lätt och det andra svårt. Det är bara olika. Situationer är olika och människor är olika, och därför behöver vi varandra oavsett vad som är värst.

Hemmaträningen

Löpningen är utan tvekan min bästa träningsform – även om uppehållen varit många och långa försvinner aldrig springsuget helt. Men att det är svårt att ta sig ut och springa som singelmorsa behöver man inte vara något snille för att räkna ut. Det är snudd på omöjligt att barnvakt och ork ska sammanfalla med motivationen. Du kan väl springa med barnvagnen? sa någon när barnet fortfarande rymdes i en. Skulle inte tro det va.

För ett år sen började en massa kompisar träna hemma med hjälp av träningspass på youtube. Och som de pratade om det, det var träningsvärk hit och instruktörer dit. Jag var skeptisk, som sig bör. Men så en dag fick jag för mig att testa ett pass som jag fått rekommenderat till mig och

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så sjukt bra! Jag var hemma, ungen likaså, det var överstökat på en halvtimme och träningsvärken kom nästan oroväckande fort.
Tydligen kunde hemmaträning vara mer än några armhävningar och benböj, variationen har fått mig att fortsätta med detta och nu förslappas jag inte totalt mellan mina oregelbundna löprundor. Jag fattar att det här inte passar alla, det är väldigt käckt och amerikanskt. Men jag vill ändå tipsa vidare då det har gjort mitt liv så mycket bättre (läste sen boken Hjärnstark och förstod varför).

Här hittar ni det första passet jag testade och som jag nu kan nästan utantill.

Här hittar ni min spellista med de träningspass jag testat och gillat, favoriterna är högst upp.

Det enda rimliga

Kroppen känns tung, inspirationen är som bortblåst. Söker febrilt efter andningshål och genvägar, längtar hem hela tiden oavsett hur roliga kompisarna är. För några veckor sen kunde jag inte somna för alla idéer som surrade hopp i mitt huvud, nu kan jag utan problem somna på soffan tre gånger per dag. Upplevelsen är långt ifrån ny, men ändå tar det ofta märkligt lång tid innan jag kopplar och fattar att allt handlar om en ny våg av sorg. Sorgen är en kronisk sjukdom som går i skov.

I onsdags lämnade jag landet och tog det finska nattåget till Åbo för att hälsa på vänner. Jag hakade på dem till en tvärvetenskaplig dag på Turku universitet där vi fick lyssna till filosofen Antti Kauppinens föreläsning Suffering and Negative Affect. Mitt huvud var tungt av förkylning men jag märkte hur tankarna blev lättare på det vis de kan bli av att lyssna till någon som tänkt några steg längre. Han nämnde att ett sätt att se på lidande är att det är en upplevelse vi vill bli av med, med ett undantag; sorg. Där handlar det inte om en vilja att bli av med den negativa upplevelsen, det du vill är att din älskade ska leva. Skulle du vilja ta en tablett som tar bort den jobbiga känslan? Troligen inte, för det är inte känslan i sig själv som är det jobbiga.

En kollega till mig brukar säga att han beklagar förlusten istället för att beklaga sorgen. Sorgen är helt korrekt, en rimlig reaktion på något fruktansvärt. Därför måste den få finnas, hur smärtsam – eller oväntad – den än är.

Vardagsmat

Vissa veckor tar jag alla genvägar jag kan finna med argumentet att fil och gröt minsann också är mat, andra veckor – som de två senaste – längtar jag hem för att få börja laga middagen. Det som fick mig att känna matlagningssuget var januarinumret av Coops tidning Mer smak och möjligheten att en kväll åka och storhandla utan en femåring i hasorna. För den där tidningen alltså, jag hittade så mycket bra i den! Tänkte ni kunde få se vad jag lagat och gillat.

På sistone har jag ofta bytt ut kikärter mot gula ärter, helt enkelt för att de odlas i Sverige. Och de här biffarna med tillhörande coleslaw var både enkla och goda, bra grej att ha i frysen och äta med whatever. Jag skippade brysselkålen och åt med matvete en gång och tortillabröd en annan. Den currydoftande (och currysmakande) soppan var god, en helt vanlig soppa liksom.

Alla dessa recept är lika sånt jag vanligtvis brukar laga, men med lite andra kombinationer. Rotfrukter i ugn med hummus är en sån standardrätt, här var det gurkmejan och vinägretten som gjorde det lite annorlunda. Gott var det, men jag föredrar vanlig hummus – gjord på gula ärter då.

Allt som är mustigt är väl nice? Inga spontana utrop över den här maten direkt, men helt okej middag och matlåda.

Quinoabollarna överraskade däremot! Jag var lat och gjorde biffar istället, och Esaias åt flera stycken. Blev så nöjd över det att han fick äta samma lite för många dagar i rad och därefter vägrade äta fler. Orutinerat av mig. Vi åt dem med potatis och coleslaw från receptet högst upp.

Sist ut var denna vinterwok som jag bjöd mina föräldrar på igår, och den kommer jag garanterat att göra fler gånger. Bara alla ingredienser finns hemma är den lätt att sno ihop.

Förutom en radda goda middagar har det här fört med sig ett gäng fyllda matlådor, vilket är tacksamt när inspirationen inte är fullt så stor. Och när resterna tagit slut finns ju alltid fil och gröt.

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Lampan

Ni vet den härliga känslan när julen plockas bort och allt känns fräscht? Tills kvällen kommer och det blir mörkt även inne då adventsljusstakar och stjärnor lyser med sin frånvaro. Ett par veckor in i januari tog jag tag i detta problem genom att dammsuga Pinterest efter lampskärmar man kan göra själv. Hittade den här videon som jag inte förstod ett ord av, men det gjorde inte så mycket.

En gammal kartbok användes för att klippa ut kvadrater och jag anade att det inte skulle räcka för det behövdes många sidor. Sen var det bara att vika vika vika

Sen skulle de närmare hundra vikta papperna flätas ihop på ett sätt som mina ord uppenbarligen inte kan beskriva. Kul var det i alla fall! Vet inte riktigt hur det gick till, men jag lyckades få den mindre än på filmen, vilket var tur med tanke på det begränsade antal sidor jag hade att jobba med.

Och såhär blev den! Inte en tejpbit behövdes och glödlampan från adventsstjärnan får fortsätta lysa.