Sorgen, saknaden, slutdestinationen

Hej alla, Elin här.

Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund. 

Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden. 

Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.