Papperspioner

När snön vräker och vinden viner, vad passar då bättre än att göra några blommor?

Allt är i kräppapper, eller crepe paper, och första steget är att klippa en lång remsa i gult. Jag drog ut remsan på längden innan jag klippte små fransar. De orangea topparna målade jag före fransningen men sen klippte jag allt lite kortare och drog lite åt alla håll för att få lite struktur i det.

En ståltråd täcktes av grönt, grön floristtejp hade funkat ännu bättre, och många blad klipptes ut. Olika storlekar, lite olika form och små jack längst upp.

För att forma bladen finns det speciella verktyg men ett gammalt kort av något slag funkar lika bra. Tekniken är densamma som när man krullar presentsnören med sax.

Ytterligare form får bladen av att stretchas ut på mitten – det här är vanligt billigt pysselkräppapper, men jag är sugen på att köpa något av bättre kvalitet för det ska visst gå att forma ännu mer. Man kan också klämma ihop bladen lite längst upp, det gjorde jag mer ordentligt på den andra.

Så var det dags att limma, först det gula

Och sen bladen. Det blir ännu bättre om de limmas på undersidan av det gula, vilket jag insåg när jag gick tillbaka till den tutorial jag sett lite av tidigare, jag följde den inte till punkt och pricka men det mesta är likt.

När jag formade bladen mer och byggde på underifrån blev det en tydligare pionform men båda sätt blir fina

Bladen limmas på i storleksordning, jag följde inget särskilt mönster utan la till där det behöves, i slutet hade jag tre blad som var bredare och så pass långa att de kom upp i höjd med de andra.

Så roligt och ett lagom projekt för en kväll.

Det går såklart att göra hela buketter med gröna blad och allting men för nu står pionerna bra i varsitt glas.

Jag gillar verkligen levande blommor – allt känns roligare med en bukett på bordet – men de här framkallar faktiskt en snarlik känsla. Och så håller de länge, tacksamt!

2011

Kommer ni ihåg #tenyearchallenge som var en grej för två år sen, då vissa av oss la upp bilder och mindes 2009? Trots att det i år inte är någon trendande hashtag vill jag ändå spola tillbaka bandet ett decennium. Det finns nämligen några nyckelår i mitt liv, år som har gett grund och riktning, och 2011 var verkligen ett sådant. Vem hade jag varit utan 2011?

2011 var året jag flyttade från Uppsala till Addis Abeba och det var året jag blev tillsammans med Tariku. Men det var också så mycket mer.

Det var då min tro rotades och hamnade i vardagens centrum. Jag hade länge haft en personlig tro på Gud men det var efter ett par månader av bönegemenskap och underbara vänner i Addis som det blev verkligt liv av det. Om min tro tidigare hade varit beroende av läger eller konferenser, sinnesstämning eller andra människor, blev den nu en stadig grund att stå på. Tidiga morgnar, jobbiga kvällar, när livet rasade – Gud var där. Jag upplevde så mycket närvaro, frihet och upprättelse, trots att vardagen var fullspäckad.

Jag hade varit i Etiopien tidigare men aldrig så helhjärtat som 2011. Det fanns inget slutdatum, jag sa ja till allt och gjorde först fältstudier till min bachelor thesis, sen jobbade jag massor. Utöver ansvaret för den teoretiska undervisningen på ett projekt för flickor och unga kvinnor som levt i prostitution och hade jag många engagemang på huvudkontoret. Min kärlek till landet och folket i kombination med att jag under studieåren hade längtat vansinnigt mycket efter den här möjligheten, Etiopien och praktiskt arbete, gjorde att motivationen var skyhög. En stor del av det jag idag kan om kulturförståelse lärde jag mig då, när jag storögt och fascinerat tog till mig allt och eventuella krockar bara var kul (och bra stoff till bloggen).

Året kantades också av svårigheter. Jobbet med tjejerna på Debora var allt annat än lätt och den lokala organisation jag jobbade på hade en hel del utmaningar. Mötet med verkligheten, fattigdomen och orättvisorna, var brutalt. Sen fick jag inte mitt visum förlängt som planerat och var tvungen att åka tillbaka till Sverige en tid – nu känns det inte som en stor grej, men det var det då. Fruktansvärt ledsen var jag, jag ville ju jobba och bo i Etiopien och vara nära Tariku och mina vänner. Men också där lades en slags grund för kommande år och dalar då jag fick möta det oplanerade och för mig svåra tillsammans med Gud och kloka kompisar som kunde säga saker som: You are not the solution to this world. You are not God. Perspektiven var aldrig långt bort, det är jobbigt men inte värst. Gud är god.

Jag känner en sån ömhet inför mitt 23-åriga jag, hon som vågade, satsade, levde med öppna händer att ta emot och ge vidare. Jag tog på mig kostymer som var flera storlekar för stora men märkte det knappt, hade kul och levde livet. Men jag hade också ideal så skarpa att de kunde såra och insåg inte att det jag var kallad till inte nödvändigtvis skulle vara allas grej. Ändå hade jag ett otroligt stort stöd både i Etiopien och från Sverige, utan det vet jag inte hur modig och stark jag hade varit. Och Gud som öppnade dörr efter dörr. Tänk va, 2011 hände.

Det mäktiga

Vintern är stark och ståtlig. Rejäl och mäktig med sin bitande kyla och djupa snö.

Många minus, många centimetrar och vi måste kapitulera, ägna timmar åt påklädnad och skottning och motorvärmare och fascination. Frosten griper tag i varenda liten kvist.

Naturen har återigen skiftat färgskala.

Vardagsvyerna får en annan inramning.

Snötäcket sveper sig runt allt, luften går långt ner i lungorna.

Snön knarrar men resten är obeskrivligt tyst. En gnisslande bil kör förbi, några täckbyxor prasslar. Sen blir det tyst igen.

Allt är hav av förlåtelse.

Inom ramarna, uppåt väggarna

Parallellt med att ljusstakar, stjärnor och julkrubbor plockades och packades ner sattes annat upp. Färger och former som jag stuvade undan i början av december och en del nytt.

I timmar kan jag gå runt och ändra och känna efter, ändra igen. Det låter extremt flummigt i text, gör jag verkligen så? Jo, men jag varvar det med vanliga vardagsbestyr, ringer ett telefonsamtal, diskar lite, bär ut lådan med julsaker till förrådet. Fullt så ernstig är jag inte.

Jag hade en särskild plats i bokhyllan för bilder jag velat rama in, som det här fantastiska trycket som Johanna har gjort. Lyx för mig som får vackra brev titt som tätt.

Lejonet, cirkelväven och prickarna har fått nya platser – men de blir nog inte kvar där. Fördelen med att nöja sig med den här typen av förändring istället för att, säg blåsa ut köket, är att det är lika lättgjort som ändrat. För nej, jag är inte personen som funderar och mäter och håller på innan jag sätter upp något.

Detta är inget mindre än strukturen på farmor och farfars yttervägg. Idén fick jag från vänners konstnärsvän, ett sånt smart sätt att samla minnen från viktiga platser. Kanske är det behovet extra stort nu, att påminnas om ställen, ord, människor och händelser som betyder mycket för en.

Några eukalyptusblad från Addis. Tre tallar av Paulina Hedman som tillsammans med hennes två lika begåvade systrar har ett instagramkonto som heter just det: tre_tallar. Och två lappar med ett citat av Luther som Tariku skrev ner någon gång:

This is not the goal but it is the right road.

Födelsedagsföredettabarnet

Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.

Oljepastellkritorna

Det finns en på instagram du borde följa, sa Malin för en vecka sen, jag gjorde som hon sa. Tänkte, visst var kritorna jag köpte i höstas oljepastell? Det var de. Tänkte, jag kan ju rita av en av bilderna för att testa. Det gjorde jag, i farten, egentligen på väg till annat.

Tiden försvann, alltid ett gott tecken.

Att härma är ett bra sätt att upptäcka nytt – nya tekniker eller nya motiv – men efter en bild var det dags att gå vidare till något eget.

I jakt på stora svarta papper rev jag ut de sista tomma sidorna ur mitt album med bilder från studenten. Scrollade bakåt till mars och eukalyptusträd. Testade att blanda färger, testade att inte blanda.

En ohärmad! skrev jag till Malin. Jaaaa!!!! skrev hon.

Utsikten ett par hundra meter från farmor och farfar, där vi gick våra kvällspromenader. Kritorna uppfyller ett för mig viktigt kriterium; det måste inte bli färdigt direkt. De kan ligga framme och vänta på nästa lediga stund, nästa fikarast under hemmajobbet.

Och här några hundra meter från oss, fårösundet. Det roliga med att upptäcka nya material är att det blir just ett upptäckande. I kombination med grova kritor som inte tillåter alltför mycket finlir är det förlåtande och en vila för hjärnan.

Häromdagen hamnade jag i Etiopien igen, då Frida la upp en bild som fick mig att känna starkt. Vad synd att jag upptäckte kritorna i slutet av jullovet istället för i början, tänkte jag först, men insåg sen hur klassiskt det är; efter vila kommer il.

Ett ja till mig själv

Jag läser
att ett nej till någon annan
oftast är ett ja till mig själv
Jag läser ett self framför love
egen framför tid

Du ska inte nära plikten
bordena och måstena
bli en känslokall kvinna
som bara gör det hon ska

Du ska värna friheten
tid och space
bli en utvilad kvinna
som har vett att ligga på soffan

Ja jag
ja jag
ja jag

Praktiken föder tanke
jag är värd mer än
min tid viktigare
min kärlek min

Jag blev svårfunnen
konturlös i min ensamhet
trött av att inget göra
less på mig själv
försvagad av bristen på motstånd

Om jag finns någonstans
är det med dig
i din blick
i dina ord om mig
i min trötta kropp när jag burit dina kartonger

Jag lutar åt
att ett ja till någon annan
oftast är ett ja till mig själv

love endast love
och tid endast tid

Mitt hem ljuva hem

Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.

Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.

Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.

Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!

Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.

Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.

Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!

Allt har sin tid och tur är väl det.

Böcker för sorgen

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge. Så pass länge att det är ett par år sen jag läste vissa av de böcker jag kommer att tipsa om, men jag vet att de hjälpte. Under sorgens första faser är det nämligen inte mycket som hjälper. Det är jobbigt att vara med andra, jobbigt att vara själv, det är hjärtskärande att möta människor som inte frågar något men när de väl gör det landar det ofta fel ändå. Jag fick låna en bok skriven av någon som i sitt jobb möter människor i sorg och den började med att förklara att sorg kan vara så mycket. Det kan vara efter ett förlorat husdjur eller en sommarstuga man behövt sälja. Nej nej nej. Nu kan jag se att det finns likheter mellan alla de sorger vi möter i livet, men då var det som ett slag i ansiktet. I och för sig har jag aldrig ens ägt en sommarstuga men jag gissar att det skiljer sig lite från ett äktenskap.

De här tre böckerna, plus den fjärde som jag lånade och den femte som är utlånad, handlar om att förlora en närstående. Sin man, sin fru, sitt barn eller att behöva dö själv. Antagligen var det därför de kunde sätta ord på saker jag kände.

CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg gavs först ut under pseudonym och är full av frågor. Det är den första tiden, det är chock och ocensurerade tankar. Igenkänningen är stor, till exempel i detta stycke:

Paul Kalanithis När andetagen blir till luft grep tag i mig för att omständigheterna påminde så mycket om våra: ett ungt par, ett litet barn, cancer. Paul avled nio månader före Tariku och var lika gammal. Han har skrivit boken själv vilket gör den extra drabbande, nästintill plågsam men ändå läkande. Jag vill minnas att någon typ av pollett trillade ner när jag läste den här. Det är nämligen lätt att vänja sig vid sin egen historia men när en liknande målas upp blir det tydligt hur onormalt det är med trettiplussare som dör ifrån sina fruar och barn.

Bodil Malmstens Det här är hjärtat hyllades när den kom. Jag kände att jag fick en unik förståelse för att hon skriver om hur hennes man har dött ifrån henne – men kanske är det bara vad bra litteratur gör, får oss att tro att just vi har den unika förståelsen. Denna pärla till bok handlar om hjärtat, sorgen, meningslöshet och kärlek. Låt mig bli din människa igen.

Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick säger mycket bara i boktiteln. Patrik förlorade sitt barn och sin fru och skriver även han väldigt ärligt – frågorna och nyanserna får plats. Som detta, att inte bara den älskade utan också det gemensamma livet har ryckts ifrån en.

Tomas Sjödins När träden avlövas ser man längre från vårt kök måste nästan räknas som en klassiker. Jag läste den som tonåring, jag läste den när jag var med Tariku på sjukhuset och jag läste den när han hade dött. Barnen Sjödins sjukdom beskrivs med värdighet och livets kraft blir stark.

Det är fantastiskt hur andras ord kan identifiera mina känslor och vilken kraft det finns i igenkänningen, och jag anar att du inte behöver vara änka för att uppleva den.

Mödraskapet

Jag ser hur du klär henne med långkalsonger trots sprattlande ben, med tjocksockar trots sparkande fötter. Bäddar ner henne med åkpåse, skinnfäll och ullfilt på sparken och låter henne glida fram på snöig väg tills ögonlocken blir tunga. Du förstår allt hon säger, dina ögon lyser upp när hon skrattar. Jag ser hur du springer upp för att hjälpa henne somna om när hon har vaknat mitt i nattsömnen, hur du stiger upp med henne på morgonen. Hur du med hög puls rycker undan det hon hade kunnat sätta i halsen, hur du ger en kram till. Jag ser hur ni dansar, hur hon nyper dig i armen, hur du pratar med henne. Jag ser hur du ser henne.