Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Fem tips från singelmamman

I helgen var jag i Uppsala och Sigtuna och träffade några av mina absoluta favoritkvinnor, och något som slog mig var den härliga tipsigheten i vårt gäng. En självklar generositet i allt från potatismosrecept till bästa strumpbyxor. Känns som att det är något kvinnor sysslat med i alla tider, att hjälpa varandra klara vardagen på bästa sätt. Så i den andan delar jag med mig av mina bästa tips för att palla vardagen:

Lägg dig på soffan när du har chansen. När Esaias sover försöker jag att strunta i allt jag kan göra när han är vaken, typ tvätt och disk och sånt. Istället fokuserar jag på godis, netflix och telefonsamtal. En ren överlevnadsinstinkt.

Fil är också mat. Detta påstående grundar sig inte bara på bekvämlighet, utan en dietist eller liknande som föreläste för läkare och BVC-sköterskor och sa att de flesta barn i Sverige får i sig det de behöver under en dag. Hetsa inte för att hinna både middag och kvällsmat, hoppa över korv och makaroner och ge kvällsgröt direkt istället.

Skjut upp grejer. Får panik på alla som påstår att man ska göra allt på en gång, då måste jag ju jobba hela tiden? Bättre att svara på fem sms på en gång eller att göra allt bilrelaterat under en dag.

Indoktrinera. Alltså, det här gör ju alla mer eller mindre. Men livet blir så mycket roligare när man får göra det man gillar med sitt barn och där gäller det att ta initiativ istället för att vänta på att ungen ska komma på vad som är kul (inte alltför sällan blir det typ transformers krockar med brandbilar). Så eftersom jag vill rita, läsa böcker och lyssna på (bra) musik får jag Esaias att göra det med mig. Välj själv om jag är egoistisk eller generös. 

Vilodagen kan funka. Det är mycket jag måste göra varje dag, men vissa saker kan faktiskt vänta. En dag i veckan gör jag inget utöver det absolut måste. Ingen tvätt, helst ingen disk, inga sociala medier. Gör susen för själen, trots att maten ändå måste lagas.

Fem månader av Siggekvalitet

Låt mig presentera denna fantastiska människa som sen fem månader tillbaka har funnits i våra liv. Hans namn är Sigge Bo Rosengren och vi älskar honom så mycket. Livet har fått fler nyanser på alla områden och jag känner mig nypa-mig-i-armen-lycklig av att jag får umgås med honom om dagarna. Jag får bju på min absoluta favoritbild i livet. Typ fyra dagar gammal människa i bilen påväg hem från BB. ♥

 

Rabarbersaften!

Rabarber! Älskar rabarber! Igår var jag hos mina föräldrar och gjorde den rabarbersaft jag druckit hela livet men aldrig tillverkat själv; mammas recept som hon fått av min farmor.

 

Om ni också vill dricka denna underbara saft (det vill ni) gör ni såhär:

Avverka en stor bunt rabarber, skär i bitar, lägg i en rostfri hink eller bunke. Skiva citroner att varva med – jag körde på fyra citroner till en tiolitershink rabarber.

 

Häll över kallt vatten så det täcker alltihopa. Låt stå svalt (stor fördel med matkällare, annars får man rensa kylen) i tre dygn (minnesregel: Jesus). Lägg ett lock på glänt eller täck med bakplåspapper, det ska inte vara helt tätt.

 

Efter de tre dygnen silar du bort rabarber och citron och blandar i socker, så mycket som vätskan klarar av att lösa upp. Ingen upphettning behövs. Häll upp i flaskor och blanda med så mycket vatten du tycker är gott när det är dags att dricka. En flaska klarar sig ungefär en vecka i kylskåp, vill du spara är det klokast att frysa.

Happy safting!

Flax, flax

James som i James & Karin kom till vår stad igår och underhöll. Vi var på plats både jag och Elin med respektive familjer. Måhända mer kul för mig och Erik än för lille fem-månaders-Sigge. Esaias dock – han trallade med i låtarna! James serverade klassikerna Älgarna demonstrerar, Fjärillarvens sång (ni vet – flax, flax, flax, flax, flax, fast mycket fortare) och Har du grävt någon grop idag? Blev orimligt glad av den sistnämnda låten när han sjunger ”Varför vill alla bo i en stad? Dåliga lungor och ingen glad”. Inget fel med stora städer, det är bara inget för mig. Jag älskar Norrbotten med allt som tillhör. Och jag älskar att vara ute! Min natursuktande själ vill alltid ut, ut, ut till naturen.

Efter konserten följde Elin oss hem. ”Vad ska vi göra nu?” frågade vi oss när vi satt på balkongen och hade käkat klart. ”Fota?” Så vi drog till naturen och vattnet där Elin jobbade poser och jag kameran.

/Malin

Ljuset vinner

Hej ni trogna,

Ljuset återvänder samtidigt som mörkret besöker Drottninggatan, gudstjänstfirande i Egypten och andra ställen i vår sargade värld. 

Oskar Linnros sätter ord på hoppet, likaså We Will Worship, ett sydafrikanskt lovsångskollektiv som plogar upp nya vägar i tankarna. Malin pratar ibland om att musik kan tala djupare än något annat och jag vet att hon har rätt. 

Februari

Fort springer veckorna förbi, januari 2017 är inte längre här men var full av överraskande sol och takdropp. Jag går in i en mer intensiv period på mitt jobb och gläds åt att det kan få kännas såhär numera, jämfört med det gångna årets intensiva längtan efter att tiden skulle gå snabbare. Det har varit och är en vacker vinter, full av nåd och new beginnings mitt bland vattkoppor, gråt och inställda planer. Precis som det alltid fungerar, trots våra vedermödor finns det alltid något mer.

Med kärlek till er,
Elin