Jag har tänkt på ännu en grej vi kan göra för att uppmuntra barns kreativitet; låta bli att städa. Det är uppenbart att det är lättare att börja skapa något när grejerna finns framme, när kvällens projekt tillåts ligga kvar på köksbordet till morgonen efter. Om allt ska städas bort direkt blir det en seg nystart varje gång.
Men om sanningen ska fram har jag de senaste dagarna skördat de något illasmakande frukterna av denna princip. Jag har städat och städat, men först dag tre kunde jag dammsuga golvet. Det har varit paljetter, papper, plusplus och pärlor ö v e r a l l t och jag har varit obarmhärtig i mitt slängande av gamla toarullsalster. Att samtidigt ta hand om en femåring som uttrycker jag är sällskapssjuk!!! var femte minut var en uppförsbacke – till slut fick jag barnvakt så jag kunde avsluta mitt rensnings- och städprojekt.
(2011: bloggade om arbetet med före detta prostituerade 2019: bloggar om städning)
Veckan har också rymt sjukt många fynd på second hand samt i den egna garderoben (en massa skor som Esaias har fått av sin farbror i USA), konstant sol och äventyrsbad. Så lyxigt att få vara ledig!
Ikväll satt Esaias och jag uppe länge och ritade och jag blev helt hänförd av hans detaljer, färgval och teknik. Tänk, nu är vi här! Nu har vi skapandet som gemensamt intresse och det är nästan bara kul. Vad har då fört oss hit? Jag tror det finns några saker som har påverkat:
Generositet! Jag, och många med mig, har en tendens att vilja spara på bra pennor och fina papper. Till när? Finare tillfällen? Det där är en ballong vi behöver spräcka hål på. Fram med fingrejerna ba! Att rita med bra pennor och måla med fräscha penslar på riktig tavelduk gör det så mycket roligare. Visst finns det vissa pennor som bara finns inom räckhåll för mig, men på det stora hela tror jag på att använda allt när man vill. Det är ju inte äkta guldglitter vi snackar om.
Låt det bli kladdigt! Det är omöjligt att måla med barn utan att få färg på möbler, kläder eller hår, särskilt under fingerfärgsfasen. Och ja, det finns även barn som ogillar kladdet, men så länge det är vi vuxna som lider kanske det är värt lite extra jobb? En vaxduk och IKEA:s långärmade förkläde funkar bra för de allra minsta. Elsie Larson på A Beautiful Mess (extra passande bloggnamn i sammanhanget) har nyligen skrivit om just detta om du vill ha fler argument.
Har man väldigt ont om tid eller energi kan man dutta ut färg på ett papper och lägga det under genomskinlig plast, så får barnet smeta ut färgen så mycket det bara går:
Och var inte rädd att begränsa färgerna! Om allt bara blir en brun sörja är det inte så roligt längre. Ibland har jag valt färger, numera får Esaias ofta välja några stycken, och svart får komma in på slutet för att inte solka ner allt helt. Visst finns det även gånger med fri lek, man får känna av när det är läge.
Bra tuschpennor! Ty torra tuschpennor är det värsta som finns. För fyra (!) år sen köpte jag en stor förpackning Fibracolor colormaxi superwashable och de använder vi fortfarande. Bonus är att de också funkar för brush lettering, den här gjorde jag med en sån penna:
Tänk utanför boxen. Boxen i det här fallet är väl papper och krita. När Esaias var ett körde vi på blåbärsmålning, som jag vet att några andra testat med sina ungar och det gör mig så glad!
När han blev lite äldre fick han rita på iPaden, och vet ni, där kunde han göra sina första huvudfotingar. I samma veva ritade han något liknande med en pinne i sanden och det var så tydligt att det hjälpte att komma bort från pappret och pennorna.
Många ögon hade vi allihopa ↑
Vi har också klippt och klistrat en del, färgat papper och rolig tejp kommer man långt med.
Haka på ilen! Helt plötsligt reser sig barnet upp ur soffan och ropar att han vill göra en minimellofigur, eller så sitter han djupt försjunken i en teckning när klockan är läggdags, och då är valet mitt. Ska jag låta honom fortsätta? Orkar jag haka på? Inte alltid, men när jag väl gör det blir det oftast väldigt bra – och föder fler idéer hos oss båda.
Gör nåt själv! Om jag sätter mig och pysslar med nåt kommer Esaias nästan alltid och joinar. Och nu är han så stor att han dels klarar sig lite bättre själv, även när det är akrylfärg och penslar, och dels har ett större tålamod och sitter längre.
Visa intresse. Det var inte särskilt intressant att sitta och rita med en tvååring som ville få mig att rita en traktor för elfte gången den dagen, men att idag kunna sitta och ta del av en femårings fantasivärld är en helt annan grej. Titta på, ställ frågor. Och rama in grejerna! Jag tror det gör något med ett barn om deras alster får hänga på väggen istället för att förpassas till den gigantiska teckningshögen. Enda nackdelen med detta är om man målar abstrakt själv och risken att mina tavlor tas för barnets. Du målar som en bebis, säger Esaias.
Har någon av er fler tips eller idéer att dela? Jag inser att vi bara har skrapat på ytan av denna rolighet. Mer färg åt folket!
Det är ljust länge nu – varje år blir jag förvånad över att de ljusa kvällarna kommer så fort. Snön ligger trotsigt kvar i diken och på gräsmattor men asfalten och gruset låter fint under våra skor. Vi pratar om en större cykel och att grilla nere vid sjön. Fåglarna sätter sig på balkongräcket och grannbarn kommer ut ur lägenheterna.
Norrbottensvåren är ingen skånevår men vi gillar den ändå.
Det händer ibland att jag pratar i kyrkor, och de två senaste gångerna jag har predikat har det dessutom spelats in.
I mars var jag i Kustkyrkan i Jävre och pratade om att lära känna Guds röst – jag tror nämligen att han talar hela tiden. Jag lärde mig så mycket av att få fundera på, skriva och prata om detta. Här hittar ni en hel radda predikningar och däribland min från 3 mars.
I söndags körde jag ännu längre söderut, till EFS i Skellefteå och deras iCentrum-gudstjänst. Det var så fint att träffa människorna där, Elisabet och Kicki som planerat alltihop och andra bekanta ansikten. För att inte tala om mina skelleftevänner som jag fick luncha med efteråt, det var en sån pangdag! Söndagens tema var Älskar du mig ändå? En timme om att försonas med livet och Gud, och jag pratade om Guds godhet vs sjukdom, död och lidande. Här finns hela gudstjänsten inspelad – inkl den fina musiken!
Uppdatering: om ni lyssnar och får tankar eller frågor, tveka inte att höra av er på något sätt! I en gudstjänst finns ju möjligheten till samtal efteråt kring fikat, och digitalt behöver kanske inte alltid betyda envägskommunikation?
”Jag fick positivt” säger många som fått uppehållstillstånd men inte är så starka på svenska. Det klingar fint, något positivt blev en given. Jag har också fått positivt, inte från migrationsverket men från de senaste dagarna:
✚ Seinabo Sey på stor scen, hur hon tycktes bli mer avslappnad för varje låt och hur det smittade av sig på publiken.
✚ En alldeles för sen söndagskväll, för ibland bara måste vi strunta i att samhället är designat för morgonmänniskor (och sådana finns det noll av i vår familj)
✚ Nyfunna vänner som jag blir alldeles till mig av, det känns liksom för bra för att vara sant
✚ Oräkneliga dokumentärer om ultralöpning
✚ Att få kläder av Malin
✚ När andra tar min son till sina hjärtan
✚ Lösviktsgodis
✚ Att förbereda lektioner och riktigt längta tills de ska genomföras
✚ Att oväntat möta en vän på en restaurang och känna; jag tycker om dig så mycket, jag känner dig så väl
På väg till ett sjuårskalas gick jag över Rådhustorget som tillsammans med Stora torget i Uppsala det enda i Sverige med stängda hörn. En bil stannade till och ut steg två snajdiga kostymnissar i medelåldern. Med välkammade frisyrer och självsäkra steg gick de in på gågatan och passerade en pojke och hans pappa. Pojken var i tioårsåldern, hade täckjacka och mössa, bar ett par powerboots i famnen och vände sig storögt om efter männen. Den förvånade pojken gick vidare, de dyra männen öppnade dörren till puben och jag kände mig märkbart nöjd över att bo i en stad där kostymer väcker uppmärksamhet.
Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:
Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderlandom samma person.
Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!
Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:
Efter inlägget om att välja bort har funderingar och samtal fortsatt röra sig kring prioriteringar. Och jag har tänkt på det vi faktiskt väljer.
Jag gör ofta misstaget att tänka att andra är som jag. Det tydligaste exemplet på det var när jag gick sista året på gymnasiet och oroade mig för att inte komma in på någon av de bibelskolor med Afrika-inriktning jag ville gå. Detta nojande hade sin grund i att jag trodde att alla ville samma sak som mig, för varför skulle de inte vilja det? Eller när jag numera blir förvånad om folk äter kött. Va, äter inte alla vegetariskt? Får inte alla ett glädjerus av att höra språk de inte förstår? Tydligen inte, för vi är olika, vi vill olika saker. Och utifrån våra olikheter vi verkar välja ganska automatiskt. Vi gör det som är lätt och kul, det som känns värt och viktigt för oss.
Mina vänner har alltid en veckomatsedel på kylskåpet . Det skulle jag aldrig förmå mig till att göra (eller följa) men för dem verkar det gå hur lätt som helst. En kompis är i skidbacken med sina små barn så fort möjlighet ges, för att det är bland det roligaste hon vet. Någon annan skriver en bok. Jag luras att tro att de som gör andra saker än jag har en exceptionell disciplin, men märker ofta att de helt enkelt gör det som för dem är naturligt och roligt.
De kreativa uttryck jag delar här har så gott som alltid uppkommit med lust och lätthet, medan jag vet många som skulle tycka det var motigt att sticka en tröja eller vika en lampa. För mig är Etiopien det mest lättillgängliga och okomplicerade resmålet, skulle vara helt bortkollrad på charter. Springer för att det är kul och för att jag är rädd för gym. När jag väl bestämt mig för att göra något kan jag försöka upprätta rutiner och planer, men i grunden är jag väldigt luststyrd.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Kanske att det är dumt att jämföra sig med andra, då vi alla väljer utifrån fallenhet, intresse och vana.
I sorgens första fas blev jag inte tröstad av tanken på ett återseende, det eviga livet och uppståndelsen. Jag ville ha Tariku tillbaka här och nu, inte där och sen. Om vi en dag får mötas igen, fria från sjukdom, smärta och synd, är det något helt annat än det vi hade tillsammans här på jorden – säkert bättre, men okänt. Även om vårt treåriga äktenskap var kantat av fruktansvärda omständigheter var det vårt och vackert. Sen, oåterkalleligt. Det vi hade kommer inte tillbaka.
Sakta har jag gått på en väg mot mer förtröstan, och har fått höra viskningar om att det finns så mycket mer än det jag ser och tror mig veta. Att det finns sann befrielse också från dödens härjande. Gör det saknaden mindre? Nej, faktiskt inte. Men det välkomnar det spirande hoppet och lär mig att livet fortsätter på gravens båda sidor, trotsigt och starkt.
Tariku var förankrad i evigheten, inte som en verklighetsflykt under sjukdomsåren utan som identitet och tillhörighet. För honom var himlen aldrig bara en fluffig barriär för att dämpa fallet efter dödens grepp, utan målet, meningen, hemlandet. Graven är en hållplats, inte slutet. Och med det följer en skillnad i sorgen, för hur konstigt det än låter unnar jag honom att vara där, helt fri i sitt hemland.
