Det börjar bli en tradition att i november ha kulturfest på Älvsby folkhögskola. Receptet är enkelt; mat, kläder och musik – allt från den kultur man kallar för sin. Och resultatet blir enligt många, däribland mig, årets höjdpunkt där våra olikheter framstår som den rikedom de verkligen är. Ljudvolymen var hög och skratten många, maten var fantastisk och vi hade otroligt roligt. En optimal start på veckan!
Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.
Och där vände dagen.
Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?
Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)
Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.
Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.
Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.
Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.
En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love
För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.
Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.
Det omtalade är regnet är här och äter upp all snö som legat stilla sen månadens början. En mardrömsvecka för bilpendlare, först snörök som väggar efter varje möte, sen nollgradigt regn. Och mörker på det. Några ljusglimtar behöver få ta plats:
Ritandet som pågått de senaste kvällarna, sexåringen producerar teckning efter teckning, däribland figurer som är ”jättegulliga men tuffa”. Favorittypen.
Jobbet. Varje dag smällfull med allt vad livet har att erbjuda.
En person jag ser upp till kommer till stan och vill ses.
Att jag sprang längre än någonsin i lördags. Segt var det, men nu känns kilometrarna som en fjäder i hatten.
Familjemiddag för oss två, på restaurangen han kallar Pinkiosk
Videosamtal med farmorn och farfarn som är på andra sidan Atlanten.
När jag inte orkar läsa särskilt mycket bibel, men hittar en vers som ringer i mig flera dagar:
Herren är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. (Ps 145:13b)
Att säga något halvspontant till en person och märka att det fick betyda massor
Lägga sig på soffan och veta; nu får jag ligga här i två timmar.
Härom veckan pajade aux-ingången i min mobil, och istället för musik och poddar hördes bara sprak. Abstinensen var tydlig till en början, tänkte att problemet skull ha löst sig själv och testade på nytt inför varje bilfärd. Men efter ett par dagar märkte jag hur skönt det var. Med tystnad och korta inslag av P1. Att vara tyst och stilla faller sig inte naturligt för mig, så jag antar att jag behöver sättas i såna här situationer ibland för att upptäcka tjusningen med det, vilan i det. Inga telefonsamtal, inga spellistor eller ospelade avsnitt som pockar på min uppmärksamhet. Istället tvingas jag längta efter musiken jag ska lyssna på när möjlighet ges, som ikväll:
Är detta den sista deltagaren i slutförarilet?
För många år sen, kanske när Esaias kunde bilda tvåordsmeningar eller så, började jag virka ihop blått rep med vitt bomullsgarn. Tanken var att det skulle bli en korg till förvaring, för såna fanns det inte så många av. Åren gick och förvaringsproblemen löstes av andra korgar, men just denna låg och dammade i ett hörn, förutom när något barn drog i trådarna och ropade: Vad är det här??
Principen är att virka in det tjocka repet med den tunnare tråden.
Men jag minns knappt hur jag började och kan inte heller några virktermer. På något sätt blev det en oval med hjälp av ökningar runt om, och sen slutade jag öka när botten var tillräckligt stor, och fortsatte uppåt istället.
Wow vilken pedagogik.
Men även om det är oklart hur så blev den färdig till slut!
Perfekt för att fylla med dinosaurier eller annat.
Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.
Vi har firat med godistårta enligt önskemål
Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem
Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.
Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.
Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.
Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.
När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.
För sådär en tre år sen lärde jag mig av Pinterest att det är väldigt fint att väva runt, som en tavla utan annat syfte än att vara vacker. Drog tråd varv efter varv runt en broderiram, vävde lite med en färg, och sen försvann lusten. Härom veckan hittade jag den igen och sen dess har köksbordet varit belamrat av garn och ull.
Som att måla med garn istället för färg – och med en lite mer begränsad palett, då färgerna på mina garner är valda mer utifrån vad jag vill ha på kroppen än vad jag vill ha på väggen. Tror jag ska botanisera i någon second hand för en annan färgskala om det blir en nästa gång. I så fall ska jag redan från början tänka långsiktigt, försöka bli klar till 2022 eller så.
Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.
Och jag blir bjuden på både godis och chips.
