Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!

Midvintertid

Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.

Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.

Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.

Stjärnan

Jag gjorde en stjärna i helgen! Enkelt var det och snabbt gick det.

Internet är fullt av såna här i olika varianter (såg den först hos @mosteremelie), utifrån grundkonceptet att limma ihop papperspåsar på hög. Här finns en av många beskrivningar. Enda ändringen jag gjorde var att inte limma ihop de två sista påsarna efter att stjärnan vecklats ut, istället använde jag påsnitar så att den kan fällas ihop igen vid tjugondag knut. Otroligt nöjd över denna vuxna framförhållning. Och rimmet.

Advent

Andra söndagen i advent och jag längtar efter stillhet. Mindre hellre än mer, gällande det mesta. Mer av det viktigaste. Tydliga röster istället för ständigt brus. Frid som inte hänger på ljusslingor och glöggdoft, frid som dröjer sig kvar, rotar sig och växer sig starkare.

Jag längtar efter tystnad, lyhördhet inför viskningar och heliga signaler.

En vän från Eritrea tackar nej till julmust och pepparkaka – fastan inför julen har inletts. Vad har hon som jag saknar?

Adventstid, kom till mitt ensamma hus, fyll varenda vrå med mättnad.

Veckans pynt

Jag är förkyld och kan inte träffa den bebis jag mest av allt vill träffa. Tänker på veckan som varit kantad av fint trots mörker och efterdyningar från årsdagen.

✸ Två kollegor som gjorde mig djupt rörd och tacksam över saker de sa – vissa komplimanger kanske sägs i förbifarten, men det hindrar dem inte från att träffa helt rätt

✸ Se när yngre personer får plats och utrymme i kyrkan (hälsar hon som varit ”den unga” i femton år)

✸ Möta en bil vars förare sjunger med full inlevelse

✸ Johannesevangeliet

✸ Långt telefonsamtal med kär vän som gjorde en trött torsdagskväll rolig.

✸ Kort telefonsamtal som gjorde en stund på en parkering rolig.

✸ Besök av Malin och ovan nämnda bebis som golvat mig totalt.

✸ Och ännu ett kompisbarn har fötts i veckan! Keep ’em comin

✸ Stå vid kassan på coop med sol i ansiktet. I december. I en affär som har typ ett fönster. Vad är oddsen?

✸ Att vara ute med Esaias och känna hur dagen blir lite bättre

”Det är lite läskigt men jag är ju en modig man”

Fyra år utan

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.

Vi drog till Finland

När jag i fredags satte mig i mina vänners bil var det mycket jag inte visste. Hur många timmar det skulle ta att komma till Muonio, eller att helgen skulle bli årets roligaste.

Vi åkte långt och länge, pratade och skrattade konstant. Totalt hänförda åkte vi till slut in i ett sagolikt naturreservat.

Till hotellet som blev helgens frostiga bubbla.

Det blev lördag och vi var ivriga

för Heta och Christian skulle gifta sig! Alltså dessa två. Fulla av kärlek till varandra och alla oss människor runtomkring. Uppmuntrande, ärliga och hur sköna som helst. Det här är personer som jag haft en direkt koppling med – aldrig något stelt småprat, alltid direkt på det viktiga. Heta hade jag bara träffat en gång innan bröllopet men hon känns ändå som en nära vän. Och Christian har lärt mig så mycket om att lita på Gud och tro honom om gott och stort.

(Om ni vill se fler och vackrare bilder på paret Tapper kan ni kolla den enastående fotografens instagram.)

Bröllopsfesten var skratt och lyckliga tårar, tacksamhet och beundran. Vi dansade i fyra timmar och när vi gick ut för att ta luft möttes vi av den kalla, mörka, tysta natten. Så mättat av skönhet, kärlek och liv.

Känslan håller fortfarande i sig.

Det vi trodde

Det vi trodde var dött är vägen till livet
Det spirar redan, jag ser att det lever
Med kropp och själ och glädje och iver
Han är inte död, han lever

Det vi trodde var litet fick härska med kraft
Det vi trodde var trångt tog plats överallt
En varm handflata mot stelfrusna kinder
Väck mig till liv och syn, kärlek och himmel

Det jag trodde var livet var ingenting
Jämfört med det du har
Det jag trodde var tro var trånga skrymslen
Jämfört med ditt överflöds rymder

Det vi trodde var vaket var slumrande blick
Byt ut till ögon för verkligheten
Kom, dra oss med, visa allt du vill
Ta oss med till evigheten

100 procent

November! 100% november! Tidigare har jag satt en ära i att inte rubbas av vinterns mörker och kyla, men i år erkänner jag mig besegrad. Famlar i mörkret, vet inte hur jag ska hantera det. Imorgon åker jag flera timmar norrut, över både polcirkeln och finska gränsen för att fira en kär vän som gifter sig, och det ska bli fantastiskt. Trodde nästan att jag skulle bli utan bröllop 2019, men nu får jag fortsätta på den oavbrutna sviten på elva år med bröllopsfest. Dessutom, Finland för andra gången i år!

Som alltid den här årstiden är det nästan omöjligt att ta en vettig bild. Tänkte visa några jag fått skickat till mig istället:

Mina föräldrar gick förbi ett café med det finaste namnet i Stockholm.

Samma huvudperson i ett grattis-meddelande av rang. Hur fattigt vore inte livet utan etiopier??

Och igår kom ett brev! Från Julia!

Med en hel bunt av hennes nytryckta kort. Jag har tidigare skrivit om hennes instagramkonto, men sedan dess har hennes följarantal skjutit i höjden och på papperochpenna.se går det att beställa både affischer och kort som är hur fina som helst. Julklappstips!