Tio från tisdag

1. Jag tänker att det är max 15% chans att få svar när jag ringer mina kompisar

2. När en kompis svarade hörde jag hennes barn i bakgrunden och tänkte: vilken morsa du är! Jag var första mamman i gänget men är liksom omkörd av flera, de har så många och gör det så bra. Ammar och lekparkar och har sig medan jag och mitt barn kommer hem, äter middag i soffan och kollar på roliga klipp.

3. Känslan när man videosamtalat med elever och alla lagt på och allt som finns kvar är mitt eget ansikte över hela skärmen. Hej hej där är du ja

4. Påmindes om hur Esaias för några år sen berättade om sin nya förskolefröken; ”Hon heter Vikaria”

5. En tjej jag mötte i elljusspåret hade tappat sin lägenhetsnyckel och jag drabbades av akut medkänsla. Frågade en annan jag mötte om hon hade sett den, hon pratade länge om hur lätt det är att tappa nycklar i fladdriga fickor – mycket!

6. En vardagsstrategi de senaste åren har varit att variera frukost och kvällsmat så vi slipper panik över att mjölken, polarkakan eller havregrynen är slut, men nu har vi för första gången en kvällsmatsrutin.

7. Vi köper Havrefras Family pack fastän bara en äter det. Undrar om det finns ensamma själar som köper samma och ser de stora bokstäverna som ett hån. FAMILY. Personen i fråga kanske bara gillar havrefras väldigt mycket.

8. En gång köpte vi fyllda havrefras, tre kuddar satt ihop och skulle sparas i en särskild burk. Bara en av oss vet att den burken ramlade ut i golvet och att de tre kuddarna inte längre är enade

Nog om havrefras

9. En grej jag gillar med november är att folk slutar säga ”och snart är det november”

10. Det har visat sig att jag byter lakan oftare än många av mina vänner. Det trodde jag inte om mig själv. Och inte om mina vänner heller.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Fokus och lejon

Torsdag och fredag skulle jag gå en fortbildningskurs, givetvis digital, om att undervisa illitterata. Innehållet var otroligt intressant (kommer kanske återkomma till det), men redan första dagen blev jag påmind om att jag inte är gjord för hemmajobb. Jag längtar ut, längtar efter människor, längtar efter att få gå snabbt. Ändå gjorde jag alla rätt; steg upp i tid, åt frukost, hade på mig människokläder och sprang på lunchen. Gissar att det är en vanesak, vad säger ni som jobbar hemifrån? Evelina frågade i alla fall om jag inte kunde göra något samtidigt, och det kunde jag ju! På torsdagen var min enda sidoaktivitet nämligen att äta godis.

Gör om gör rätt, fram med ulltunnan!

En sån lättnad när båda hjärnhalvor får jobba. Jag började nåltova en gul fluffig cirkel och formade sen ett lejonansikte, det gula fick byggas på sen för att bli någorlunda proportionerligt.

Funderade i någon sekund på om jag skulle ha fler gula nyanser, fler streck i manen. Men eftersom fokus ändå var på kursinnehållet fick det bli som det blev.

Slutligen nålade jag konturerna och byggde på nos och panna för att den skulle bli lite mer tredimensionell.

En betydligt mer behaglig kursdag! Tack lejonet för hjälpen

Kära Etiopien

Oroligheterna i norra Etiopien går inte åt rätt håll. Att civila dör av väpnat våld är alltid hemskt, men när det sker utan omvärldens insyn är det om möjligt än mer obarmhärtigt. Telefon och internet går inte att använda i området så rapporterna är få men hjärtskärande. Samtidigt har EU fullt upp med corona, USA har sitt val och AU har sitt högkvarter i Addis Abeba, en av många anledningar till varför en intervention från deras sida är osannolik. Och i Addis, där våra anhöriga och vänner bor, verkar livet rulla på som vanligt för de allra flesta – ännu ett bevis på att landet är splittrat. Garanterat hänger affischerna som gratulerar Abiy Ahmeds till Nobels fredspris fortfarande kvar. Som jag önskar fred och frihet för Etiopiens folk.

Hörninini

Elfte i elfte tjugotjugo går inte till historien som den mest harmoniska dagen – att förbereda distansstudier tar på krafterna. Men även denna vecka har bjudit på gott:

Skrikfint i Älvsbyn igen

Att träffa saknade älskade vänner via Zoom kändes på riktigt

Uttryckt tacksamhet

Pastellårstiden är här

”Vi har fått inloggningsuppgifterna idag!” (jag har ett barn som är stort nog att prata om inloggningsuppgifter)

Cernitlera

Guds ord

Uppmuntrande ord

Att kolla på Så mycket bättre till alldeles för sent kväll efter kväll, så värt

Låga temperaturer och snäppet för lite kläder motiverade ett snabbare löptempo än vanligt

Tanken på att folk säger saker som hörninini och appappapp

Vi hittar nya sätt

och än är det bara onsdag

Nu ändrar vi

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.

Leka vuxen, leka ute

Helgen kom och pågick och pågick. Fyra dagar av olika konstellationer som skulle fika, ge presenter och sjunga. Olika nivå av härj, när gänget av klasskompisar slängt i sig monstermunkar och ropade VI GÅR UT var jag inte den som sa nej.

Tidiga novembereftermiddagar är väldigt lika sena juninätter. Även fascinationen över ljusets beteende under samma månader har vissa likheter.

Jag fick testa hur det känns att vara En Uppstyrd Person – en sån som alltid har fika i frysen, tom diskbänk och bäddad säng. Det kommer inte naturligt för mig men känns som en kul lek när det händer. Jag är också väldigt nöjd över att jag orkade rodda allt detta firande på egen hand utan att bli mer än lagom trött.

Söndagen kom med fars dag – kanske den första någonsin som firades utomhus. Vi påmindes om det vi lärde oss i våras; ska man sitta och fika behövs tre gånger så mycket kläder som när man rör på sig.

Blåsmark bjöd på sol och pinnar.

”Lyft upp mig mamma”, sa han och det ser ut som att det borde vara ombytta roller typ nästa år.

Veckan

Vil ken ve cka. En andra våg, ett val i väst och ett begynnande inbördeskrig i Etiopien. Sådär att det känns konstigt att skriva om annat samtidigt som det finns många andra som beskriver pandemier och konflikter bättre än jag.

Och så är det november. Nu kanske ni förväntar er standardklaget på mörker och regn, men den vägen slår jag inte in på – jag tror att jag gillar den här månaden mer än genomsnittssvensken. Det som däremot dränerar mig är alla minnen som triggas av höst och början av vinter. Årsdagar, högtider och alla former av väder.

Vi har väl alla våra sätt att hantera 2020, och en av mina tillflykter har varit utomhus. Veckans friskvårdstimme la jag på att springa till Kanisberget i Älvsbyn. Vidder, frisk luft och hög puls. Till och med lite sol i ansiktet.

Jag får se min egen litenhet och Guds storhet. Välbehövliga perspektiv på det som direkt berör mig och ökad medkänsla inför det som drabbar andra. Hopp, inte som i ”det blir nog bra ska du se”, utan som i att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Inte ens i november.

Sju år

Han som väljer diket framför vägen är nu sju år!

”Mamma, du förstår väl att jag har väntat på den här dagen i ett helt år?” och ”om sju år är jag fjorton” var två av de saker som sas.

Det är fint att få fira en person man älskar så. Trots att pandemin gjorde att vi var lite färre och fick sprida ut firandet blir det tydligt att han omgiven av en massa människor som tycker om honom och vill honom väl. På distans eller nära, vilken välsignelse det är att vara många!