Ord

Att låta orden sjunka in

  
Jag tror på Bibeln, att den kan förvandla människor och situationer, ge hopp och tröst och riktning. Jag vill leva med bibelordet nära hjärtat. Samtidigt har jag ofta en enfaldig uppfattning om vad detta skulle innebära; läsa sida upp och sida ner, ju mer desto bättre. Men om Bibeln är så otroligt dynamisk, bör inte mitt läsande av den kunna vara detsamma? 

Min senaste kvällsrutin är att skriva ett bibelord. Låta sanningen gå förbi mina blåa ögon, genom kroppen och ut i fingrarna. Jag slappnar av när jag har en penna i handen och jag lär mig aldrig så bra som när jag får skriva. Orden får sjunka in och fastnar förhoppningsvis.

  

Ökad kontrast

När kultur är som bäst får en annars grådassig vardag lite mer kontrast. Tankebanor man förvirrat nuddat vid tar tydligare riktning med hjälp av en dikt. En bok hjälper att registrera fler aspekter i ens omgivning. Ett stycke musik rör vid något tidigare orört, jag känner att jag börjar älska mina närmaste ännu lite mer. Någon annans penseldrag talar hopp till mig. Och hjärtat jublar av tacksamhet vid filmens slut. 

  

Malala

”Kärlek utan mod och vishet är sentimentalitet, vilket är fallet med de flesta som tillhör kyrkan.
Mod utan kärlek och vishet är dumdristighet, vilket är fallet med de flesta soldater. Vishet utan
kärlek och mod är feghet, vilket är fallet med de flesta intellektuella. Men den som har kärlek,
mod och vishet förändrar världen.”                      Ammon Hennacy, Katolsk aktivist, 1893-1970

malala turkos bakgrund
En väldigt klok och modig Malina sa i somras att vi borde ha modförebilder som påminner oss att
våga göra modiga saker. Sophie Scholl, Moder Teresa och Malala är en sånna förebilder. Vanliga
människor som vågade gå mot strömmen. Och det finns ju flera andra förebilder, som säkert finns
nära oss om tittar runt omkring oss. Här har vi Malala och så fort hon är färdigritad ska hon få
hänga på en vägg här hemma hos mig och peppa mig att våga göra modiga saker.

Peace! /Malin

 

 

Nytt

Än en gång går jag igenom vår lilla lägenhets garderober och lådor, byter plats och försöker få ordning på pinalerna. Högen med tavlor som inte fått någon plats blir vad jag siktar in mig på, och dunjackor. Rensar snabbt, ska snart iväg, och sysslan bidrar inte till någon djupandning. Samtidigt, ändå, lite frisk luft i systemet. Bort med det gamla, testa göra på nåt annat vis. Samma komponenter men nytt nytt nytt.

Med bestämda steg bär jag lådan med vinterkläder till förrådet, med ord av sanning på repeat i huvudet: du är en vind som säger det blir vår.

Glädjen

Snabbt gick vi, spanandes på fåglar och skulpturer. Över vattnet upphörde molnen tvärt, ett tydligt löfte om att solen snart kommer fram. Huruvida löftet infriades är av mindre vikt. Vi var rena, mätta och utvilade. Strax därefter, en älskads händer i våra, nåden att vara familj trots kassa omständigheter. Och storfamiljen som bär oss, alla på olika sätt. Med skjuts och mat, eller som de yngre med dans och ”jag är en riddare!” med både kladdkaka och grädde runt munnen. Jag tror inte att glädje alltid går att välja, men idag blev den mig given. 

Påsk

Påsken, vilken strålande högtid! Då mörker blir till ljus, graven är tom och vi får följa Jesus från död till liv. Den här helgen är precis vad jag behöver just nu, en påfyllning av hopp. 

På långfredagen stannade vi till hos några vänner med får och lamm, och inget hade väl kunnat passa bättre den dagen. 

Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. (‭Första Petrusbrevet‬ ‭1‬:‭18-19)

 

 

Sommartiden hej hej

En klocka har jag ställt om idag. Det digitala gav mig den traditionsenliga förvirringen tidigt i morse: är det här sommartid eller vintertid? Visst har mobilen ändrats automatiskt? Vad är klockan egentligen?

Vår son gillar att vara vaken länge på kvällarna, så jag har fasat för omställningen hela veckan – på samma sätt som familjer med morgonpigga barn protesterar mot den extra timmen på hösten. Men ändå klingar det fint. Sommartid. Ljusare tider. Piteå och Norrbotten får ofta dras med ryktet om vintermörkret. Förvisso helt grundat i verkligheten, men en förutsättning för det som nu kommer. Jag är inte mycket för värme och mittpådagen-sol, men ljusa sommarnätter är helt klart värt några månader i mörker. När lamporna i lägenheten aldrig behöver tändas, när man kan gå sena kvällpromenader utan något som helst behov av elljusspår för att sen komma hem och somna med solen i ögonen. Ljusåterbäringens tid är här!

  

Ljuset

För några år sen bestämde jag mig för att flytta till Etiopien för en tid och arbeta med rehabilitering för unga prostituerade. Den drivande frågeställningen var att om ljuset lyser där – i det mest kompakta av mörker – då är det på riktigt. Om det finns hopp i den ekonomiska, själsliga och andliga fattigdom som prostitution innebär, då finns det hopp för alla. Slutsatsen blev aldrig särskilt tydlig, då min svartvita världsbild fick sig några törnar och livet i Etiopien blev som liv är mest, en blandning av både ljus och mörker. Och även om jag fick öva mig i medkänsla är det svårt att helt och hållet sätta sig in i en medmänniskas söndertrasade situation. Att grotta ner sig i hemskheter visade sig inte heller vara särskilt professionellt. 

Nuförtiden är situationen en annan; jag lever långt ifrån både Addis Abeba och vardagen nära hemlösa. Men mörkret gör sig såklart påmint ändå, det drabbar mig utan att vara ett yrkesval. Och det har visat sig att ljuset visst lyser i mörkret. Ibland som en ståtlig fyr, ibland som en ficklampa i behov av nya batterier, men det finns där. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Dagens mörker var ännu ett avsked, sjukdom och trötthet. Kvällens ljus var två vänner och fisktacos. 

  

Vilan i visionerna

De senaste veckorna har vi pratat om framtiden. Om våra drömmar och förhoppningar, vilka vi vill vara och vilka vi vill vara med. Vi har kunnat se bortom det som nu håller oss fast och staka ut en riktning dit vi vill gå, om vi får och kan.

Ofta har ordet vision väckt ett obehag i mig, ett ärr från överanvändning och kanske också en övertro på visionernas styrka. Där du blir din vision, och den som ingen har blir utan resultat. Dit vill jag inte gå. Men när livet kretsar kring den dagliga överlevnaden, när vi knappt vet något om nästa vecka, är det en frihet att få se lite lite längre. Veta vart vi vill.

Vi om några vet att våra egna planer kan skjutas upp, ändras eller grusas. Vi vet också att det vi nu drömmer och hoppas kan bli sann verklighet. Jag längtar.

Natten till onsdag

foto malin hansson

Allt käckt har karvats bort från detta som är vårt liv
Kvar är minnen och slagna krigare
Val och inställning har bytts ut mot
Om Herren vill
och
Om vi får leva

Om vi får ska vi leva som aldrig tidigare
Äta för att vi kan
Leva för andra för att vi kan
Kramas jämt för att vi kan

Hoppet lever, det gör han
Vitnade knogar runt själens ankare
Han låter sig inte skrämmas så vi ropar igen
Han ryter åt stormen men talar ömt till oss:

Herren vill, ni får leva.