Ord

Vilan i visionerna

De senaste veckorna har vi pratat om framtiden. Om våra drömmar och förhoppningar, vilka vi vill vara och vilka vi vill vara med. Vi har kunnat se bortom det som nu håller oss fast och staka ut en riktning dit vi vill gå, om vi får och kan.

Ofta har ordet vision väckt ett obehag i mig, ett ärr från överanvändning och kanske också en övertro på visionernas styrka. Där du blir din vision, och den som ingen har blir utan resultat. Dit vill jag inte gå. Men när livet kretsar kring den dagliga överlevnaden, när vi knappt vet något om nästa vecka, är det en frihet att få se lite lite längre. Veta vart vi vill.

Vi om några vet att våra egna planer kan skjutas upp, ändras eller grusas. Vi vet också att det vi nu drömmer och hoppas kan bli sann verklighet. Jag längtar.

Natten till onsdag

foto malin hansson

Allt käckt har karvats bort från detta som är vårt liv
Kvar är minnen och slagna krigare
Val och inställning har bytts ut mot
Om Herren vill
och
Om vi får leva

Om vi får ska vi leva som aldrig tidigare
Äta för att vi kan
Leva för andra för att vi kan
Kramas jämt för att vi kan

Hoppet lever, det gör han
Vitnade knogar runt själens ankare
Han låter sig inte skrämmas så vi ropar igen
Han ryter åt stormen men talar ömt till oss:

Herren vill, ni får leva.

 

 

När min odräglighet klingade av för en stund

Hur var det i Thailand? frågade jag, med snäppet högre puls än normalt, som alltid när jag är i samma rum som henne. Du förstår, jag har så otroligt svårt för denna människa, och så har det varit från första stund. I början tyckte jag att det fanns skäl för min irritation – och på den banan har jag fortsatt. Banan av dömande blickar och ignorans, ett kyligt hej för att sen återgå till annat för att jag ska slippa prata med henne. Som det ju blir ibland, tänkte jag. Försvarade jag.

Ikväll möttes vi igen. Kompakt tystnad. Hon gjorde sitt jobb. Jag tittade på. Sen, av någon anledning: Hur var det i Thailand?

Och så blev hon faktiskt lite trevlig att lyssna på.

Tydligen kan en kass inställning klinga av bara av att jag bjuder till lite.

Hopp i bokform

(null)

Att beskriva verkligheten är inget lätt uppdrag. Att hålla sig på den tunna linjen utan att bli dramatisk eller glättig är något få bemästrar, men någon som gör det till fullo är Tomas Sjödin. När träden avlövas läste jag för första gången när jag var typ sexton, och efter att ett par vänner tipsat om den läste jag den igen. Två av Tomas tre söner har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som präglar hela familjens vardag och i boken får man en inblick i vilka sorger och glädjeämnen detta för med sig.

(null)

Denna lilla bok är i all sin enkelhet helt fantastisk. Kanske lite extra för att den berör kombinationen föräldraskap, sjukdom och tro. Men det fina ligger också i ärligheten, att inte vika av för de svåra frågorna – och låta några av dem förbli obesvarade ännu ett tag.

(null)

Jag och resten

Två helikoptrar har flugit förbi utanför vårt fönster denna tisdagskväll. Så blev antalet personer som ska spendera natten under detta sjukhustak ytterligare något större, ytterligare några inkluderas i skaran för vilka livet inte bara rullade på.

När jag reser, eller bara är bland många okända människor brukar jag tänka på individernas sammanhang. Att alla har någon form av familj, vänner de tycker om, ytliga bekanta, grannar som de stör sig på eller släktingar de kanske helst vill säga upp kontakten med. Alla har sitt eget, för dem värdefulla sammanhang. Så även de personer som fick sig en tur med ambulanshelikoptern ikväll. Den insikten gör mig gott, då inget tär på mig som min egen inkrökthet – hur befogad den än tycks vara.

Om korset jag bär

IMG_0033.JPG

Silvergatan är ett speciellt ställe. En bit av en väg, precis i början av stadsdelen som kallas Piassa, är tillägnad silver och guld. Addis Abebas trafik, caféer och hål i trottoaren återfinns även där – liksom silvret. Armband och halsband, souvenirer och konstverk, i butik efter butik. Där köpte jag som tonåring mina första etiopiska kors, rika på små detaljer som gör att de betyder så mycket mer än endast det som dödade Jesus. Billigt tycktes det vara, och jag köpte flera, men ändå tycktes min kompis ha valt bättre än jag. Några år senare bytte vi kors med varandra, och strax därefter var det dags för mig att återvända till staden med både silvergator och lervägar.

I trängseln på väg in i en minibuss drogs mitt halsband av, kedjan sprack och i myllret av vackra människor såg jag en ung man slinka undan, med mitt kors i sin hårt spända hand.

Fler år kom, fler besök på silvergatan likaså. Besök för lunch och eftermiddagskaffe, otaliga. Besök i butikerna, för att leta och köpa förlovningsringar. Och ett tag efter både förlovning och giftermål tog min man bussen till silvergatan. Hem kom han med ett kors, och av alla de modeller och storlekar som där kan finnas lyckades han välja ett likadant som det jag en gång bytt till mig och fått ryckt från halsen.

Låta ambitionen vila

För väldigt många år sedan köpte jag en kylskåpsmagnet till min mamma. Det finns av någon anledning kvar på mina föräldrars kylskåp och föreställer en sovande hund som var lik vår egen, med hörlurar. Ibland måste man låta ambitionen vila, står det under hundbilden och jag minns hur jag läste meningen igen och igen utan att förstå innebörden hur mycket jag än försökte. Tyckte mest om att det var en golden retriever på bilden. Men ändå har orden fastnat och poppar upp som en ofta behövd påminnelse. Som denna kväll, då ryggen är trött efter en dag med min förkylda ettåring och hjärtat är trött av allt annat. Ibland måste man faktiskt låta ambitionen vila. Så att den ska kunna orka senare.

Det doftar nytt

Processed with VSCOcam with t1 preset

En söndagskväll i januari körde vi norrut, snöröken var tät och bilrutorna igenimmade. Veckan som vi var i kast att lämna bakom oss hade varit obarmhärtigt tung, liksom många veckor hade varit just denna vinter. Så glimmade något till; en idé, ett hopp, en vision. En längtan att få njuta av det vackra i skapelsen, en längtan att få skapa mer vackert av ord och toner, garn och färg, kamera och papper. Vad samtalet mellan Umeå och Piteå kan leda till vet vi ännu inte, men vi börjar såhär, med Maytember. Vi vill vara generösa med skatter vi finner.

Välkommen. Vi hoppas att du ska trivas.

 

 

Om utlopp

Låga temperaturer och lathet hade hållit mig inomhus några dagar för mycket när jag skärpte mig och gick ut i blåsten. De ljusaste timmarna var redan förbi och kylan brände på låren eftersom jag aldrig tycks lära mig att använda långkalsonger. Såg hur isen var öppen på ett ställe, inte så mycket av värme som av vattenflöde, tog en bild med telefonen och promenerade vidare.

Så kom natten och bilden klöste sig in i mina sömniga tankar. Till saken hör att de senaste månaderna både kantats och uppfyllts av det faktum att min man behandlats för leukemi och att vi bott på sjukhuset sen oktober. Och en av många konsekvenser av detta är att hjärtat fylls. Av skitgrejer, för att man liksom väntar med att bryta ihop till någon annan gång. Men också av mycket vackert, inspiration som fortsätter att komma i ens väg men som det inte blir något av. Orken och förutsättningarna verkar saknas. Så då ligger jag där, redo för ännu en natt på hematologiska intensivvårdsavdelningen, och inser att jag behöver en kanal där både smärta och skönhet kan komma ut. Jag känner mig själv och vet att jag kokar över av för mycket inflöde, oavsett karaktär. Jag behöver ett utlopp.

Kanske kan isen smälta.

IMG_0063.JPG