Ord

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här. 

Verklighetsförankring

– Du får tänka positivt.

Så löd orden från en administratör på kommunen som just gett mig beskedet att de inte har någon förskoleplats att erbjuda min son utifrån de särskilda behov vi som familj har på grund av sjukdom och infektionskänslighet. Människor är ju för knäppa ibland. Kan positiva tankar få kommunen att ändra sig? Kan positiva tankar trolla fram en småbarnsgrupp på färre än sjutton förkylda ungar? Jag har noll till övers för den verklighetsuppfattningen.

Tacka vet jag grundbulten i mitt liv, som angriper problemen från ett annat håll och vågar erkänna att de finns. Att bekymmer inte försvinner genom att tänka positiva tankar om dem. Imorgon kommer nya plågor (tänk om kommunkvinnan sagt det istället). Bibeln för upp bekymmer, svårigheter och synd i ljuset och säger sanningen om dem, kallar dem vid dess rätta namn. Min uppgift är att inte bekymra mig, Guds uppgift är att ta hand om mig. 

  

”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

‭‭Matteusevangeliet‬ ‭6:25-34‬ ‭

Tisdag

  

Fyra tjejer i nedre tonåren med likadana jackor och selfiepinne som tar upp hela gångbanan.

Röda rönnar, blå himmel.

Lösviktsgodis.

Stickning som artar sig väl och tankarna på nästa projekt.

Meddelande från superbarnvakten Malin om att han har sover gott i vagnen.

Sol, Umeälven.

Att långsamt bläddra i böckerna i bildmuseets butik.

Att hoppas på Herren.

Positiva provsvar.

Alla som väljer att gå på gräs istället för asfalt.

Äktenskap som växer sig starkare.

Fina grejer.

Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.

  

Minnen

Jag cyklar förbi ett hyreshus och den kalla kvällsluften blandas med doften av tvättmedel. Minns höstar i Uppsala, tvättstuga med långa rader maskiner, långa rader utbytesstudenter som också ville ha rena kläder. Minns blöta handdukar och blöta sockar i prassliga ikeakassar, hängdes upp i vår alltid lika kalla trea. Minns långa spellistor på hög volym, minns ljudet av Grey’s anatomy fastän jag inte börjat kolla på det än. Minns fullspäckad kalender, allas fullspäckade kalendrar, allas längtan efter något annat än just det. Sena kvällar med uppsatser, att alltid vara ledig men ändå, aldrig. Minns promenader i Hågadalen och hur nyckfulla det var på så vis att ibland hälsade man på förbipasserande och ibland inte. Minns vegetariska grytor och ostmackor, sena nätter med penslar, revolutionsiver och ihärdiga böner. Minns skramliga cyklar, snabba tramp till vänner i andra vänners lägenheter.

Minns och cyklar vidare.

Höstens hopp

image

Mörkare, kallare, tystare
Träden gula och nakna
Den spirande vårens motsats; förruttnelsens tid är här
Talar om förgänglighet och hopp, att allt får ett slut, hur illa det än verkar
Hur illa det än gör mig, ska löven gulnas, falla av, ruttna
Frisk luft ska fylla mig, något annat ska ta vid

Något annat ska ta vid.

 

Superkollot

  

En helg i september fylldes av all möjlig idyll; hav och klippor, barn som satte sig i tuvor av ljung, nybastade vänner och god mat. Spontandisco innan lunchen, idel uppmuntran och inspiration. Och jag vet inte hur det är med er, men jag kan verkligen må bra av att komma bort ibland, prata om andra saker, andas annan luft, lyssna på vad andra bär på för tillfället. Vännerna jag var där med är exceptionella på så vis att de alla har så mycket energi, ett driv framåt som jag gärna dras med i. 

  
Några veckor har nu gått men den friska luften jag andades in har ännu inte tömts från lungorna. Bland det bästa med att åka hemifrån några dagar är att komma hem och se det invanda med nya ögon, med intrycken från vännerna i ryggen. Laga lite annan mat, lysnna på ny musik, rensa garderober och påbörja nya stickprojekt. 

   
Superkollo på Bullerö, septembers bästa! 

/elin

(alla bilder är från superkvinnan @juliaivansson)

Sommarläsningen

Egentligen har denna sommar bjudit på varken ledighet i traditionell mening eller någon hängmatta att fördriva tid i. Men när kvällarna blev ljusare bestämde jag mig för att läsa något det sista jag gjorde på kvällen. För att det är mysigare än att kolla tusen bloggar som ändå aldrig uppdateras, jag sover bättre och läslusten vaknar till liv. Så blev det några böcker även denna märkliga sommar, och jag tänkte dela med mig av de tre senaste.
  
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru hittade jag till tack vare instagramkontot afroakademin – och jag förstår inte hur jag kunnat missa denna geniala bok? Anyuru skriver väldigt målande om sin pappa som lämnade Uganda för att utbildas till pilot i Grekland, varpå han återvände till Afrika där Idi Amins styre minst sagt vände upp och ner på livet, som han föreställde sig att det skulle vara. När böcker är som bäst påverkar de ens tänkande, och jag upplevde att mina sinnen blev skarpare under tiden jag läste denna. Helt plötsligt får man ord för vardagliga upplevelser, bara det är fantastiskt.

Katastrofdoktorn är skriven av Johan von Schreeb, kirurgen som arbetat i konflikthärdar runt om i världen och varit med och grundat Läkare utan gränser i Sverige. Jag gillar att få perspektiv på tillvaron, och efter några år i biståndskarusellen uppskattar jag författarens ifrågasättande både av sin egen godhet och MSF:s uppdrag. Men direkt efter Anyuru upplevdes språket som rätt tunt (läs den här först om du ska läsa båda på raken), och faktum är att det är en skildring av en katastrofbesökare – detta tycks von Schreeb medveten om, men det blir lite som att kolla genom ett nyckelhål istället för att få hela bilden. Det som stannat kvar i mig sen jag läste boken var hans iakttagelse att alla människor världen över lider lika mycket om ett litet barn dör, en ung kvinna förblöder efter en förlossning eller om kriget tar livet av ens man. Skillnaden är att många andra länder, till skillnad från Sverige, har ett språk, ritualer och traditioner som hjälper de närstående att hantera traumat.

Under lejonets blick av Maaza Mengiste är en blandning av verklighet och fiktion i sjuttiotalets Addis Abeba, då kejsaren Haile Sellasie störtades och vansinniga Derg-regimen tog över. Det här var andra gången jag läste boken, dels för att jag ville ha lite etiopienfeeling (ett ständigt behov) men framförallt för att jag vid första läsningen inte hade bott i Addis mer än några kortare svängar. Nu får allt en annan dimension då jag tänker på att mina svärföräldrar var med om allt detta ofattbara. Plus att det är en väldigt vackert skriven bok, bra översatt och med exakt rätt balans mellan analys och spänning. 

Rekommenderar alla tre – min princip att enbart läsa bra böcker står fast. Har ni läst nåt bra i sommar?

Det jag har

image

Silver och guld har jag inte, hälsan och styrkan har lämnat mig
Händerna är tomma, bankkontot likaså
Men det jag har, det har jag verkligen;
Vetskapen om vem jag tillhör, vem som äger mitt liv och aldrig släpper taget
Det jag har, det har jag verkligen

Juni

image

Löftena kunna ej svika, i full blom rusar sommaren fram. Jag luras ofta att tro att blomsterprakt och ljusa nätter ska driva problemen på flykt, men vet innerst inne att det jobbiga i livet sällan sätts på paus. Men förhoppningsvis erbjuder vackra solnedgångar och de många glassarna en möjlighet att andas lite lugnare.

image