Ord

Nittons sista

Det har varit ett långt år, i positiv bemärkelse, proppat av saker som inte låter sig fångas på bild. På ett sätt har inget märkvärdigt hänt. Jag bor kvar på samma ställe, jobbar på samma jobb, är fortfarande singel. Det har varit fullt av vanliga tisdagar och onsdagar och matlådor och längtan efter helg. Men just det har varit finare än någonsin, mättat av skönhet och mening. Och mycket av det som har varit svårt och jobbigt har parallellt rymt gemenskap, tillit och transparens.

Jag har blivit utmanad och uppmuntrad av människor i min närhet. Jag är friare, ärligare, modigare och friskare än för ett år sen. Mer mig själv.

Vissa saker kommer jag minnas tydligt: Esaias skolstart, finlandsresorna, midsommar med de många nära vännerna. Sjukdomarna som härjade. Löpningen som fick mig att må bättre och se klarare. Hur Gud visade sig vara större än jag tidigare trott. Hur Nils och Evelina kom in i mitt liv med aldrig tidigare skådad självklarhet.

Ett nytt decennium är bara några timmar bort. Jag önskar så att ni får känna friska vindar i ert inre den här kvällen och veckan. Gott nytt år!

Det hände

Det hände
Vi var där
Du föddes
Jag vågade
Hon såg mig
Han talade sanning
De litade på mig

Böner fick svar
Drömmar blev vardag
Det hände

Vi blev vänner
Vi förlät
Vi tröstade, vi skrattade

Vi kände
Det hände

Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!

Midvintertid

Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.

Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.

Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.

Advent

Andra söndagen i advent och jag längtar efter stillhet. Mindre hellre än mer, gällande det mesta. Mer av det viktigaste. Tydliga röster istället för ständigt brus. Frid som inte hänger på ljusslingor och glöggdoft, frid som dröjer sig kvar, rotar sig och växer sig starkare.

Jag längtar efter tystnad, lyhördhet inför viskningar och heliga signaler.

En vän från Eritrea tackar nej till julmust och pepparkaka – fastan inför julen har inletts. Vad har hon som jag saknar?

Adventstid, kom till mitt ensamma hus, fyll varenda vrå med mättnad.

Det vi trodde

Det vi trodde var dött är vägen till livet
Det spirar redan, jag ser att det lever
Med kropp och själ och glädje och iver
Han är inte död, han lever

Det vi trodde var litet fick härska med kraft
Det vi trodde var trångt tog plats överallt
En varm handflata mot stelfrusna kinder
Väck mig till liv och syn, kärlek och himmel

Det jag trodde var livet var ingenting
Jämfört med det du har
Det jag trodde var tro var trånga skrymslen
Jämfört med ditt överflöds rymder

Det vi trodde var vaket var slumrande blick
Byt ut till ögon för verkligheten
Kom, dra oss med, visa allt du vill
Ta oss med till evigheten

Vändningen

Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.

Och där vände dagen.

Vi fick lov

Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.

När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.

Med tåg från Älvsbyn

Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.

Och jag blir bjuden på både godis och chips.