Ord

Påskdagen

En helg mättad av löften: Det är fullbordat. Han är uppstånden, han lever. Han ska leda oss bortom döden.

Vi firade gudstjänst med vår husförsamling idag och att prata med barnen blir som så ofta att se skeendet med enklare ögon. Vad ledsna Jesus vänner måste ha varit när han dog. Vad förvånade och glada de måste ha varit när han plötsligt levde igen. Och som alltid när vi får läsa Bibeln och sjunga i någons vardagsrum och sen fortsätta samtalet runt köksbordet blir det tydligt att tron – och kraften från uppståndelsen – hör hemma just där, mitt bland ungar som vill ha en kaka till och vuxna som vill ha påtår.

Stilla veckan

Stilla veckan är här och uppladdningen inför påsk känns liksom i kroppen, även om jag vet hur det slutar blir jag varje år drabbad av hur Jesus lever ända fram till korset; tvättar fötter, ber för andra, väljer att inte slå tillbaka.

Det ekar tomt på jobbet och distans är inte i närheten av undervisning på plats – den teoretiska kunskapen är en sak, men vad händer med allt det andra? Imorgon börjar påsklovet och det känns konstigt att vi ska vara lediga när vi redan har varit hemma så mycket. Jag känner mig som ett barn som inte får åka till kompisarna samtidigt som det, bortsett från anledningen, är skönt med ordinerad vila. Ibland är det lättare att förhålla sig till begränsningar än att själv bestämma allt.

Snön smälter och barnen springer mellan lägenheterna på sommarvis, frågar: vill du komma ut? Gruset knastrar under löparskorna och nästan alla på gångvägen hälsar på varandra numera. Jag köper tulpaner och korsordstidningar. Och i helgen ska döden besegras och livet vinna. Det blir bra.

Gamla tankar

Tankarna rör sig i förråden, det är väl bristen på nytt som gör att gammalt dyker upp, och jag hittar sånt som jag fick pränta in under åren som präglades av sjukdom och sorg. Som att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut, det är bara att situationer som denna gör den sanningen tydligare. Jag har aldrig haft mitt liv i min egen hand. Yttre omständigheter kan förändras men inte Gud.

Jag påminns om att inte jämföra lidande. Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre.

Jag flyr verkligheten utan skam. Struntar i djupa analyser för en stund, skrattar åt en serie jag sett förut, äter godis och tänker på annat. När uppmaningarna om att göra det bästa av tiden i karantän haglar – Var produktiv! This is your time! Inga ursäkter! – backar jag tillbaka till tiden då jag började gå på lust istället för listor. Visst kan jag behöva ett visst mått av självdisciplin, men varför tvinga sig själv att göra en massa grejer i en redan ansträngd situation? Tid har jag ju massor av och erfarenheten säger att kreativiteten kan komma även efter två timmar på soffan.

Förkylningar brukar märkas, jag behöver inte svälja femton gånger för att känna efter.

Man måste inte tänka positivt om sånt som är negativt.

Och det jag har, det har jag verkligen.

Ljuset lyser

Jag känner mig mer mottaglig än på länge. Musiken, gudsnärvaron, nyheterna, några ord från en vän, ljusa kvällar – allt drabbar mig med full styrka. Är det stillheten som gör det?

Disken är diskad, tvätten är tvättad. Jag spelar gitarr en stund. Påbörjar ett legobygge, helt själv. Målar av en färgtub. Lägger mig på golvet och tittar på vad Esaias gör. Är det så här det ska vara?

Jag lyssnar på ännu en livekonsert, ännu en som sjunger om Jesus fastän hon inte brukar göra det. En krönikör nämner Gud på ett uppenbart ärligt sätt. Jag läser Psaltaren och måste uttala de tusenåriga orden högt för att de känns så aktuella. I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Vatten och äventyrs

Fredag! Det känns som en bedrift att veta vilken veckodag det är. Utanför fönstret ligger snötäcket stabilt kvar men fåglarna vittnar om vår och Esaias tycker att tallen ser ut som en tavla – även om det är länge tills björkarna börjar knoppa ser barrträden inte längre vintrigt gråsvarta ut. Det har varit ännu en vecka av förkylning och att hålla sig hemma, vid varje symptom tänker jag tre dagar till. Hemma minst tre dagar till. Tacksamt är att jag kan jobba från köksbordet när eleverna också gör det och utan pendlingstid känns även heldagar korta för denna familj. Vi är den minsta familjen man kan vara, konstaterade sonen och jag är glad för sällskapet han ger.

De ringer från Addis Abeba och frågar om läget. Där är skolorna stängda och mycket stänger ner, stämningen på stan är allt annat än god. När de hör att jag är förkyld ringer de dagen efter också. Ät mycket vitlök nu! En av tjejerna i huset var förkyld när vi var där och jag uppmanade henne att sova och dricka vatten. Vad skulle vatten vara bra för? skrattade hon till svar och jag fick upp ögonen för hur svenskt jag tänker – hitflyttade människor kan inte förstå hur en läkare kan säga åt en att dricka vatten? Ge mig bättre råd eller mediciner.

Dagarna har hittat en ny lunk, med tid och ro för bokläsning och långsamma promenader. Cykelvägarna är blöta och vi går till äventyrslekparken som ungarna kallar för äventyrs. På äventyrs klättrar vi tills händerna blir kalla och vi lämnar den skuggiga dungen. Solen värmer och himlen är blå och glassbilen ljuder från ett annat kvarter.

Ny dag, ny nåd

Ny dag, ny nåd. Och nytt inlägg, nu när jag bara går hemma ser jag ingen anledning att minska på frekvensen jag körde på i Addis. Varje morgon är smått surrealistisk, alarmet ringer och det tar en stund innan hjärnan greppar vad som händer. Frågan är om den någonsin gör det. Jag tänker en hel del på de människor som av språkliga eller andra skäl inte kan tillgodogöra sig informationen om läget, och vad som händer i redan sårbara familjer om eller när fler åtgärder träder i kraft. Missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, ensamhet eller en redan ansträngd privatekonomi kan inte vara särskilt goda förutsättningar för kris och karantän. På andra sidan myntet hoppas jag det finns större eftertänksamhet, tid att höra av sig till de människor som drabbas hårdast, nya idéer och medmänsklighet.

När vi kommit hem i söndags såg Esaias och jag Melodifestivalen och det var som en annan värld. Inte för att vi precis varit i Afrika, men för att allt som sas liksom kom från andra sidan viruset. Det viktigaste är att ha kul, följ ditt hjärta eller andra klassiska mellosägningar kändes bleka och till och med falska. I coronavärlden håller inte flosklerna, det är substans och fakta som gäller nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och tvätta händerna, inte att ha kul. Följ Folkhälsomyndighetens råd, de vet bättre än ditt hjärta.

Att vara hemma och inte träffa människor brukar inte ta fram mina bästa sidor, mina egna tankar blir oproportionerligt stora och jag blir lätt lite deppig. Men i och med omställningen till distansundervisning på folkhögskolan jag jobbar på ökar möjligheten att faktiskt kunna göra något hemifrån, egentligen är jag ledig idag men det känns kul att äntligen kunna ha någon form av kontakt med våra deltagare. Dessutom har jag funnit sån glädje i generositeten, kreativiteten och humorn som har fått ta plats på sociala medier de senaste dagarna. Och Norrbottens vårvinter, vilken ro för själen att få bo just här.

Fred eller demokrati?

Innan vi åkte funderade jag på vilket land, vilken politisk stämning, vi skulle komma till. Det är lätt att minnas situationen när premiärministern Meles Zenawi dog år 2012 – han hade styrt landet med järnhand och fattat många tveksamma beslut, men ändå var sorgen och stoltheten enorm. Människor grät på gatorna (var det av rädsla eller saknad?) och hyllningarna tog aldrig slut. Och om jag backar bandet ytterligare ett par år minns jag hur folk sänkte rösten så fort politik fördes på tal. Många kunde anförtro sig åt mig men ville inte att andra skulle höra. Vänner blev chockade när jag sa att jag kan säga att mitt lands ledare är dåliga – om vi gör det, även i privata sammanhang, hamnar vi i fängelse utan att någon vet vart vi tagit vägen.

Med tanke på Abiy Ahmeds Nobelpris trodde jag att etiopierna skulle vara osmakligt stolta, det verkade nämligen så på sociala medier, och att decennier av diskussioner på visk-nivå satt så djupt att en demokratiseringsprocess inte kan rå på vanan av tystnad och mekaniska nickanden. Jag hade till min stora glädje fel. Många är glada för Abiy och menar att han är en smart ledare, har rustat upp flera ställen i Addis Abeba och gör mycket för gatubarnen. Men jag hörde ännu fler som var kritiska. Han samarbetar för mycket med USA! Han måste hålla en hårdare linje! Han försöker lura oss! Vi träffade ett gift par där en gillar honom, den andra inte. Äldre diskuterade med yngre. Antalet partier har exploderat. Samtalen var högljudda och till synes fulla av uppriktighet, på ett sätt jag tidigare inte upplevt.

Ett val är planerat att äga rum i augusti och oroligheterna förväntas öka innan dess. Premiärministern har öppnat upp för tidigare bannlysta grupper att komma in i landet och politiska fångar har släppts. Vissa ser det som en taktik snarare än en del av demokratiseringsprocessen; genom att tillåta spänningar och därmed politiskt våld kommer befolkningen längta tillbaka till hur det förut var. Demokrati eller fred, vad är bättre? På så sätt kommer Abiy Ahmed få styra precis som han vill, kritiska röster spärras in och alla blir nöjda.

I ett land med över 100 miljoner invånare ryms en hel massa språk, kulturer och åsikter. Men där finns också en ovana i att få höja sin röst och bestämma själv, det finns väl alltid någon man, någon äldre eller någon mer välutbildad som vet bättre eller borde bestämma istället? Just därför blir det extra spännande att se vad som händer i augusti.

Hemma

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Sista förmiddagen

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.