Ord

Semestertrött

Är det bara jag som känner mig lite semestertrött? Det är måltid på måltid, två starka viljor och fort till stranden så fort solen värmer. Logistiska utmaningar och så en måltid till. En smal väg mellan för mycket och för lite på schemat. Höjden av lyx att bli trött av ledighet!

Jag fascineras alltid av hur tappert hjärnan hänger med i svängarna, för nu anas en svag längtan efter styrsel till grötiga lediga själar. Men inte än, det hade vi nog inte orkat. Tur vi har två veckor till att återhämta oss.

Guld i gröna skogar

På gränsen mellan fredag och lördag, läge att samla ihop de senaste dagarnas solsken:

Guld i gröna skogar

En kompis som ringde på onsdagskvällen, en annan som ringde på torsdagseftermiddagen. Totalt avgörande

Fungerande hörlurar efter att ha varit utan sen i november.

Hopp i vattenpöl följt av varm dusch. Nej, det var inte jag.

En nära vän till mig har delat med sig av hur han blev fri från porrmissbruk. Det är ärligt och mäktigt och Gud är god. Om ni vill kan ni lyssna till hans vittnesbörd här.

Luktärter och allt annat som blommar

En pappa som visar vägen

Att bli uppslukad av serier

En ovanligt städad lägenhet

Att barnet börjar dagen med att spela Livin la vida loca på blockflöjt

Ork som kommer åter

Nämnde jag hjortronen?

Kvantitetstid

Är det något 2020 har gett mig är det mycket tid med mitt barn och sommaren är inget undantag. Från att vi vaknar till att vi somnar är det vi och oftast är det vanliga dagar med vanlig mat och vanliga samtalsämnen. Har vi sällskap av vänner åker vi gärna på utflykter och hittar på olika saker, men när det bara är vi två faller vi in i en lugnare lunk med återkommande inslag. Lego och poddar, böcker och kanske någon cykeltur. ”Mamma, ska jag säga en grej?”, ja säg allt du vill.

Mina djupaste vänskaper har vuxit fram på samma sätt; timmar läggs på timmar, helt vanliga stunder utan något speciellt men som till slut har blivit en stark relation. Inte för att vi har hittat på så spejsiga grejer, men för att vi har tillbringat väldigt mycket vardag tillsammans. Jag tänker mig att det liknar de där 10 000 timmarna man ska lägga på något för att bli riktigt bra på det. För att komma nära varandra är kvantitetstid viktigare än kvalitetstid.

Sommar och systrar

Sommaren är hög och vacker, balkongen blommar och i bilen ligger krokodilen ständigt uppblåst. Vi går upp på berg och badar i hav och älv. Jag är mer skärmlös än på länge, det är en oväntat liten effort för stor utdelning. Semesterlunken infinner sig i allt högre grad och jag är glad att den långa ledigheten ger utrymme för det.

Häromdagen fick jag äntligen barnvakt och fick äntligen träffa Mi, hon fick skjuts på min pakethållare och ett grannbarn frågade om vi var systrar. Alla dessa systrar som Gud har gett mig, blir tårögd för mindre. Jag tänker ofta på det när barnaskarors storlek och syskons värde diskuteras; loppet är inte kört även om de biologiska bröderna och systrarna är få till antalet, livet kan bjuda på fler.

En ny storlek

Det stramar och glipar
Ärmen slutar innan armen
Det är dags för en ny storlek igen

Titta på varje plagg med andra ögon
Gå igenom det som länge varit självklart
Bort med det som hängt med länge
Iväg med gammalt och slitet
Ständiga favoriter
och sånt som bara blivit liggande

Leta hemma, leta borta
Vad gillar vi nu?
Vad passar dig nu?
Hitta nytt, hitta rätt
Redo för annat och större

En grön och två gula

Jag är krasslig och ni vet vad det innebär, en ny omgång av hemma, tacksamt ackompanjerat av regn och ett oväntat nöjt barn. Helt okej med andra ord. När solen tittar fram lägger jag mig på balkongen en stund och beundrar hur allt har växt.

Allt frodas och allt utom sallad och koriander har jag fått från andra, den här solrosen kommer från Sofia och det är något särskilt med växter från folk man gillar. Jag kände mig för övrigt som 18 år när jag tog en sån här bild – 2006 var närbildernas sommar.

Något annat jag gjorde som artonåring var att läsa En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, och eftersom det enda jag minns av den är att den var bra tänkte jag läsa den igen. Jag älskar hennes sätt att beskriva människor och deras syn på världen. Läser ni om böcker ibland eller vill ni bara ha nytt?

På balkongen hängde också mitt senaste traderaköp på vädring. En kombination av frestande sommarrea, brist på möjlighet att botanisera i second hand-butiker och en allt mindre lust att köpa nyproducerat har gett mig ett bra traderaflyt de senaste veckorna. Och när en oanvänd gul klänning kommer direkt till brevinkasten för en hundring inklusive frakt, är det ju lite för bra för att inte fortsätta med.

Regnet kommer

Efter en vecka med sol och bad varje dag kom denna måndag med tunga moln som kändes i huvudet. Även tankarna kändes och rörde sig kring människor som inte får stanna i landet, en dator som gått sönder, jobbiga minnen från andra somrar, viruset, rasismen. En längtan efter lösningar och frihet.

Jag handlade blommor till graven när de första dropparna kom, planterade i stillsamt regn. Sen tilltog styrkan och slutade inte, torra skogar och gräsmattor får nu dricka sig otörstiga.

Ikväll lyssnar jag på en av de vackraste sånger jag vet. Kothbiro – regnet kommer.

Mödan värt

Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?

Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.

För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!