Ord

Påsk

Påsken, vilken strålande högtid! Då mörker blir till ljus, graven är tom och vi får följa Jesus från död till liv. Den här helgen är precis vad jag behöver just nu, en påfyllning av hopp. 

På långfredagen stannade vi till hos några vänner med får och lamm, och inget hade väl kunnat passa bättre den dagen. 

Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. (‭Första Petrusbrevet‬ ‭1‬:‭18-19)

 

 

Sommartiden hej hej

En klocka har jag ställt om idag. Det digitala gav mig den traditionsenliga förvirringen tidigt i morse: är det här sommartid eller vintertid? Visst har mobilen ändrats automatiskt? Vad är klockan egentligen?

Vår son gillar att vara vaken länge på kvällarna, så jag har fasat för omställningen hela veckan – på samma sätt som familjer med morgonpigga barn protesterar mot den extra timmen på hösten. Men ändå klingar det fint. Sommartid. Ljusare tider. Piteå och Norrbotten får ofta dras med ryktet om vintermörkret. Förvisso helt grundat i verkligheten, men en förutsättning för det som nu kommer. Jag är inte mycket för värme och mittpådagen-sol, men ljusa sommarnätter är helt klart värt några månader i mörker. När lamporna i lägenheten aldrig behöver tändas, när man kan gå sena kvällpromenader utan något som helst behov av elljusspår för att sen komma hem och somna med solen i ögonen. Ljusåterbäringens tid är här!

  

Ljuset

För några år sen bestämde jag mig för att flytta till Etiopien för en tid och arbeta med rehabilitering för unga prostituerade. Den drivande frågeställningen var att om ljuset lyser där – i det mest kompakta av mörker – då är det på riktigt. Om det finns hopp i den ekonomiska, själsliga och andliga fattigdom som prostitution innebär, då finns det hopp för alla. Slutsatsen blev aldrig särskilt tydlig, då min svartvita världsbild fick sig några törnar och livet i Etiopien blev som liv är mest, en blandning av både ljus och mörker. Och även om jag fick öva mig i medkänsla är det svårt att helt och hållet sätta sig in i en medmänniskas söndertrasade situation. Att grotta ner sig i hemskheter visade sig inte heller vara särskilt professionellt. 

Nuförtiden är situationen en annan; jag lever långt ifrån både Addis Abeba och vardagen nära hemlösa. Men mörkret gör sig såklart påmint ändå, det drabbar mig utan att vara ett yrkesval. Och det har visat sig att ljuset visst lyser i mörkret. Ibland som en ståtlig fyr, ibland som en ficklampa i behov av nya batterier, men det finns där. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Dagens mörker var ännu ett avsked, sjukdom och trötthet. Kvällens ljus var två vänner och fisktacos. 

  

Vilan i visionerna

De senaste veckorna har vi pratat om framtiden. Om våra drömmar och förhoppningar, vilka vi vill vara och vilka vi vill vara med. Vi har kunnat se bortom det som nu håller oss fast och staka ut en riktning dit vi vill gå, om vi får och kan.

Ofta har ordet vision väckt ett obehag i mig, ett ärr från överanvändning och kanske också en övertro på visionernas styrka. Där du blir din vision, och den som ingen har blir utan resultat. Dit vill jag inte gå. Men när livet kretsar kring den dagliga överlevnaden, när vi knappt vet något om nästa vecka, är det en frihet att få se lite lite längre. Veta vart vi vill.

Vi om några vet att våra egna planer kan skjutas upp, ändras eller grusas. Vi vet också att det vi nu drömmer och hoppas kan bli sann verklighet. Jag längtar.

Natten till onsdag

foto malin hansson

Allt käckt har karvats bort från detta som är vårt liv
Kvar är minnen och slagna krigare
Val och inställning har bytts ut mot
Om Herren vill
och
Om vi får leva

Om vi får ska vi leva som aldrig tidigare
Äta för att vi kan
Leva för andra för att vi kan
Kramas jämt för att vi kan

Hoppet lever, det gör han
Vitnade knogar runt själens ankare
Han låter sig inte skrämmas så vi ropar igen
Han ryter åt stormen men talar ömt till oss:

Herren vill, ni får leva.

 

 

När min odräglighet klingade av för en stund

Hur var det i Thailand? frågade jag, med snäppet högre puls än normalt, som alltid när jag är i samma rum som henne. Du förstår, jag har så otroligt svårt för denna människa, och så har det varit från första stund. I början tyckte jag att det fanns skäl för min irritation – och på den banan har jag fortsatt. Banan av dömande blickar och ignorans, ett kyligt hej för att sen återgå till annat för att jag ska slippa prata med henne. Som det ju blir ibland, tänkte jag. Försvarade jag.

Ikväll möttes vi igen. Kompakt tystnad. Hon gjorde sitt jobb. Jag tittade på. Sen, av någon anledning: Hur var det i Thailand?

Och så blev hon faktiskt lite trevlig att lyssna på.

Tydligen kan en kass inställning klinga av bara av att jag bjuder till lite.

Hopp i bokform

(null)

Att beskriva verkligheten är inget lätt uppdrag. Att hålla sig på den tunna linjen utan att bli dramatisk eller glättig är något få bemästrar, men någon som gör det till fullo är Tomas Sjödin. När träden avlövas läste jag för första gången när jag var typ sexton, och efter att ett par vänner tipsat om den läste jag den igen. Två av Tomas tre söner har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som präglar hela familjens vardag och i boken får man en inblick i vilka sorger och glädjeämnen detta för med sig.

(null)

Denna lilla bok är i all sin enkelhet helt fantastisk. Kanske lite extra för att den berör kombinationen föräldraskap, sjukdom och tro. Men det fina ligger också i ärligheten, att inte vika av för de svåra frågorna – och låta några av dem förbli obesvarade ännu ett tag.

(null)

Jag och resten

Två helikoptrar har flugit förbi utanför vårt fönster denna tisdagskväll. Så blev antalet personer som ska spendera natten under detta sjukhustak ytterligare något större, ytterligare några inkluderas i skaran för vilka livet inte bara rullade på.

När jag reser, eller bara är bland många okända människor brukar jag tänka på individernas sammanhang. Att alla har någon form av familj, vänner de tycker om, ytliga bekanta, grannar som de stör sig på eller släktingar de kanske helst vill säga upp kontakten med. Alla har sitt eget, för dem värdefulla sammanhang. Så även de personer som fick sig en tur med ambulanshelikoptern ikväll. Den insikten gör mig gott, då inget tär på mig som min egen inkrökthet – hur befogad den än tycks vara.

Om korset jag bär

IMG_0033.JPG

Silvergatan är ett speciellt ställe. En bit av en väg, precis i början av stadsdelen som kallas Piassa, är tillägnad silver och guld. Addis Abebas trafik, caféer och hål i trottoaren återfinns även där – liksom silvret. Armband och halsband, souvenirer och konstverk, i butik efter butik. Där köpte jag som tonåring mina första etiopiska kors, rika på små detaljer som gör att de betyder så mycket mer än endast det som dödade Jesus. Billigt tycktes det vara, och jag köpte flera, men ändå tycktes min kompis ha valt bättre än jag. Några år senare bytte vi kors med varandra, och strax därefter var det dags för mig att återvända till staden med både silvergator och lervägar.

I trängseln på väg in i en minibuss drogs mitt halsband av, kedjan sprack och i myllret av vackra människor såg jag en ung man slinka undan, med mitt kors i sin hårt spända hand.

Fler år kom, fler besök på silvergatan likaså. Besök för lunch och eftermiddagskaffe, otaliga. Besök i butikerna, för att leta och köpa förlovningsringar. Och ett tag efter både förlovning och giftermål tog min man bussen till silvergatan. Hem kom han med ett kors, och av alla de modeller och storlekar som där kan finnas lyckades han välja ett likadant som det jag en gång bytt till mig och fått ryckt från halsen.

Låta ambitionen vila

För väldigt många år sedan köpte jag en kylskåpsmagnet till min mamma. Det finns av någon anledning kvar på mina föräldrars kylskåp och föreställer en sovande hund som var lik vår egen, med hörlurar. Ibland måste man låta ambitionen vila, står det under hundbilden och jag minns hur jag läste meningen igen och igen utan att förstå innebörden hur mycket jag än försökte. Tyckte mest om att det var en golden retriever på bilden. Men ändå har orden fastnat och poppar upp som en ofta behövd påminnelse. Som denna kväll, då ryggen är trött efter en dag med min förkylda ettåring och hjärtat är trött av allt annat. Ibland måste man faktiskt låta ambitionen vila. Så att den ska kunna orka senare.