Ord

Sista januari

”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.

Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.

Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.

Det löser sig inte alltid

Han fanns och fanns och fanns tills han en dag inte fanns längre. Döden är det sjukaste som finns. Att en människa kan leva, göra avtryck och ha en kropp tills allt det där en dag tar slut. Man undrar; hände det verkligen? Hur gick det till?

Kanske är det därför jag har så svårt att acceptera ”det ordnar sig” som en allmän sanning. Det löser sig; tron och hoppet i vår tid och kultur. Men det löser sig ju inte alltid. Människor blir sjuka, människor dör. Och vi kan försöka leta lärdomar och positiva twistar på all möjlig skit, lova andra att det blir nog bra ska du se. Men hur kan vi vara så säkra på det? Förstå mig rätt; jag tror att mycket kan bli bra. Nåden gör att det kan blomma i öknen, men öken är och förblir öken.

Att säga att det ska ordna sig blir ofta även ett sätt att frånsäga sig ansvar (talar till mig själv här). Vem ska ordna det? Du eller jag, någon kollega eller chef, försäkringskassan eller en sjukgymnast? Ingen?

Jag har många erfarenheter av att saker och ting faktiskt har löst sig, att säga något annat vore en lögn. Det har handlat om bönesvar, omtänksamma människor i min närhet och tid som sätter saker i perspektiv. Livet har visat sig vara fullt av oväntade lösningar, även om jag inte kan påstå att alla de lösningar jag hoppats på har besannats. Dessutom är jag privilegierad. När saker skiter sig har jag ändå en massa skyddsnät och kan föra min egen talan – jag blir trodd. När jag inte fick uppehållstillstånd i det land jag ville bo i åkte jag till mitt fredliga hemland, fixade ett nytt pass och försökte igen. Men vad säger vi till den som har flytt ett krig och nu har ett besked om utvisning hängande över sig? Den som inte har råd att gå i skolan? Den som ligger på sin dödsbädd?

Vi måste hitta något annat att säga.

För även när det inte har löst sig har det ändå inte varit nattsvart. För ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Hoppet består inte i att allt ska gå vår väg, utan i att vi inte är övergivna i allt det olösta.

Lite perspektiv, tack

Jag minns exakt var jag befann mig när polletten trillade ner och jag insåg att jag mår bättre med människor omkring mig. Inte för att det blir roligare och trevligare – det blir det förvisso också – men för att jag då får ett rimligare perspektiv på mitt eget liv. Mina egna problem, bekymmer och tankar måste maka på sig lite, ge utrymme för de andra personernas liv och känslor. Som om min uppmärksamhet är ett cirkeldiagram och när andra tar plats där blir mitt eget liv en mindre tårtbit. Det tar inte bort mina problems giltighet och det jobbiga kan fortsätta vara jobbigt, men det behöver inte uppta all min kraft och tankeverksamhet.

När jag jobbat med prostituerade, hemlösa eller asylsökande har jag ofta fått frågan om det inte är jobbigt och påfrestande, när det i själva verket är tvärtom. Att skärskåda min egen navel är nämligen sju resor värre.

Det är nåt särskilt med dig

Det är nåt särskilt med dig
svårt att sätta fingret på
men om du satte ditt finger här
och tryckte hårt
skulle jag få syn på ett alldeles särskilt avtryck
vägar och fåror, det som är du:
fingeravtryck från skaparhand

Det är nåt särskilt med dig
Någon satte fingret på dig

Pirr i magen

Jag blir väldigt lätt bubbligt fnittrig inombords. Den senaste veckan har jag fått pirr i magen av:

korridoren på jobbet

mitt eget kvällsfika när barnet somnat

eritreaner på stan

få prata amarinja

tanken på att åka till Boden

uppenbart skröpliga tanter och farbröder som tagit sig ut på en promenad med stavar

diverse födelsedagsrelaterade grejer

att Gud finns och vill ha med mig att göra

blåbär och havregryn. Alltså. Skulle fixa kvällsmat till Esaias och dessa mörkblå bär och nästan gyllene havregryn var en sån vacker färgkombination att jag blev helt golvad. Försökte ta en bild men jag antar att man behövde vara där för att inse storheten.

Vad blir du peppad av?

Han var här

Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.

Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.

Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.

Han var här.

Trettiett

Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.

Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.

Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.

Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.

Konsten att inkludera

Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.

Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?

Det doftar nytt

En mörk dag i december sprang jag runt Grisberget, motionsspåret runt knuten där jag kan varje backe och sväng. Och förutom trötta vader kände jag att jag vill skriva mer. Dagböckerna fylls och mina instagramcaptions kan sväva iväg, men jag längtar tillbaka till bloggandet. Att skriva längre och skriva långsamt, inte få snabba reaktioner men kanske någon kommentar ibland. Sen kom räkningen för den här domänen, och allt blir ju dyrt med tanke på förra årets fyra inlägg. Men så tänkte jag ge den här platsen på internet ett år till, se om lusten skulle infinna sig. Och det gjorde den!

Det doftar nytt. Så skrev vi en januaridag för fyra år sen, Malin och jag. Och även om nästan allt har förändrats sen dess är känslan och längtan densamma; det är dags för något nytt. Nu tar jag, Elin, över denna maytemberskuta. Malin pysslar på med annat som ni snart ska få se och förundras över.

Jag lovar inga dagliga uppdateringar eller tydliga teman, kanske blir det DIY som förut eller bara text. Vi får se. Men kul ska det bli!

Halvtid

Att jobba halvtid innebär att varje helg blir långhelg, att vi kan öppna balkongdörren och kolla på netflix tills badhuset öppnar. Lediga fredagar och måndagar blir som en fluffig barriär mellan helg och vecka, både jobb och vila blir bättre när det finns mer luft i systemet. Jag är högst medveten om att den här lunken inte passar alla, på samma sätt som heltidsjobb inte är ett rimligt alternativ för mig, men för oss är det här det optimala upplägget just nu.