Ord

Öppna din himmel

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ge fasthet åt trevande steg

Sjung melodier som överröstar brus

Bär genom dal, skänk vishet över berg

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Låt det regna!

Åt tyngd för löv som måste falla

Åt liv för en öken som ska blomma

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ankra mig till det allra heligaste

Blicken klar, hjärtat bestämt

Mjukt av nåd, allt av nåd

Snart september

Första arbetsdagen på länge är avklarad. Disken är diskad, barnet somnade medan jag läste boken som han kallar Byggarbetsplatsen. Imorse skalade jag ett äpple till honom och han tackade mig och sa ”vilket fint äpple mamma”. Imorgon väntar en utflykt med Malin och jag längtar efter henne och frisk luft. 

I veckan börjar årets bästa månad. Gula träd får mig att minnas 2014 års väntan på matchande stamcellsdonator och 2015 års väntan på att dåligt skulle vända till bra. Det sitter liksom i träden; vemodet, sorgen. Men också det klara, självklara med blå himmel och att det här är tillfälligt, temporärt.

Och A Treehouse Wait finns åter på Spotify. September, vi är redo. 

Ljust, nytt

Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.

Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.

Image

Sorgen, saknaden, slutdestinationen

Hej alla, Elin här.

Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund. 

Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden. 

Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.

  

Advent

Jag såg solen idag. Den var varmt ljusgul och träffade mig rakt i ansiktet genom rutan på bussen jag åker längst norrlandskusten. Klockan blev elva, jag lyssnade på radiogudstjänsten och sög åt mig varje ord som sades.

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här. 

Verklighetsförankring

– Du får tänka positivt.

Så löd orden från en administratör på kommunen som just gett mig beskedet att de inte har någon förskoleplats att erbjuda min son utifrån de särskilda behov vi som familj har på grund av sjukdom och infektionskänslighet. Människor är ju för knäppa ibland. Kan positiva tankar få kommunen att ändra sig? Kan positiva tankar trolla fram en småbarnsgrupp på färre än sjutton förkylda ungar? Jag har noll till övers för den verklighetsuppfattningen.

Tacka vet jag grundbulten i mitt liv, som angriper problemen från ett annat håll och vågar erkänna att de finns. Att bekymmer inte försvinner genom att tänka positiva tankar om dem. Imorgon kommer nya plågor (tänk om kommunkvinnan sagt det istället). Bibeln för upp bekymmer, svårigheter och synd i ljuset och säger sanningen om dem, kallar dem vid dess rätta namn. Min uppgift är att inte bekymra mig, Guds uppgift är att ta hand om mig. 

  

”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

‭‭Matteusevangeliet‬ ‭6:25-34‬ ‭

Tisdag

  

Fyra tjejer i nedre tonåren med likadana jackor och selfiepinne som tar upp hela gångbanan.

Röda rönnar, blå himmel.

Lösviktsgodis.

Stickning som artar sig väl och tankarna på nästa projekt.

Meddelande från superbarnvakten Malin om att han har sover gott i vagnen.

Sol, Umeälven.

Att långsamt bläddra i böckerna i bildmuseets butik.

Att hoppas på Herren.

Positiva provsvar.

Alla som väljer att gå på gräs istället för asfalt.

Äktenskap som växer sig starkare.

Fina grejer.

Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.