Ord

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Then show up as her

En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:

Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?

En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!

Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.

Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.

Bra bär

Vissa bär måste man kämpa för, andra bär får man plocka hos sin bror medan barnen leker nöjt.

Bäråret 2020 gör ingen besviken. Väl? Är någon besviken?

Det här var bara början, jag fick låna en hink till slut och ändå lämnades busken med mycket kvar. Vi är stora bärkonsumenter utan problem med surt så det här kommer jag tacka mig själv för. Jag gör väldigt sällan något med bären, fryser bara in allt för att ha på gröten eller i smoothien – ja, jag hör själv hur jag låter men det kan inte hjälpas. Vi gillar det. Bär i frysen är också bra mellis-backup. Finns det något jag behärskar är det konsten att skjuta på handlingen och där spelar fruktsubstitut en viktig roll.

Tänk hur många timmar som ägnats åt bärrensning genom tiderna. Men om jag känner någon som helst koppling till mina förmödrar släpper den så fort jag börja tänka tvåtusentalstankar i stil med ”vad skönt det är att göra nåt med händerna”. Men jag undrar om också de tyckte det var lite skumt att ätliga bär kan uppkomma lite varstans helt utan vår inblandning?

När det brinner

Polarbröd, Älvsbyns största privata arbetsgivare som står för en sjättedel av allt bröd vi köper i Sverige, började brinna sent igår kväll. Det är förödande för Älvsbyn. Många har berörts direkt då de behövt stanna inomhus, hemma från jobb och skola, och många lär drabbas betydligt hårdare framöver då de inte ens har ett jobb kvar att gå till. Flera jag har pratat med är bestörta medan andra mest tycker det är segt att behöva stanna hemma, plus att det luktar illa – inte helt olikt de varierande reaktionerna i mars. För idag, liksom då, stängdes skolan och terminsstarten får vi ta imorgon.

Och idag, liksom då, förvånas jag över hur inget av alla de scenarier vi kunde tänka oss eller oroa oss över var det som påverkade den här dagen mest. Aldrig att någon tänkte att en brinnande brödfabrik skulle vända upp och ner på planerna, men det gjorde den ändå. Kanske hade den insikten kunnat ge mig panik (tänk vad som kan hända!), men den skänker snarare ett lugn. När det är så mycket som händer som min tanke inte ens förmår oroa sig för kan jag lika gärna låta bli.

Allt eller inget

Jag är inte längre intresserad av acceptabelt eller halvdant
Fått nog av ganska varmt eller lagom svalt
Less på tassande tår, trött på trevande steg
Från och med nu ska jag inte vara feg
Det blir bestämd blick och långa kliv
Modig och stark, tydlig och definitiv
Isande kallt eller rykande hett
Alltid äta mig hungrig, aldrig svälta mig mätt

Omstart

Så var vi igång igen, med tidiga morgnar, pendling och raster. Jobb och fritids däremellan. På ickeekonomiska sätt lönar det sig verkligen att jobba deltid; jag tror nämligen vi mår bra av en mjukstart av typen tre jobbdagar, sen långhelg på fem.

För ovanlighetens skull har jag inte satt min fot i Älvsbyn på hela sommaren och det är fint att vara tillbaka. Under en lunchpromenad mindes jag hur jag för kanske 12 år sen köpte en tallrik med älvsbymotiv på second hand – den var kulfin och jag tänkte mig att om jag någon gång skulle flytta till Norrbotten fick det bli till Älvsbyn. Prickade ändå hyfsat nära?

En till

Ännu en bild av kombinationen Esaias och vatten, ännu en sten som skulle kasta i. Ytterligare en oplanerad dag som timme för timme fylldes med innehåll. Tänk vad härligt livet är, sa han. Middag på en i övrigt tom restaurang, en kaffe att ta med – ”det verkar vara havremjölken som är grejen med den här”. Fortsatta samtal om presidenter och diktatorer, hur långa, bra eller dåliga de är, om fattigdom, rikedom och olika länders demokratiindex. Ett kvällsdopp som vi inte kunde låta bli trots att avsaknaden av handduk gjorde att vi fick hoppa och springa oss torra. En första, andra och tredje vattenkanna på balkongen. En sista semesterdag, en av de bästa.

Augusti är augusti

Min tanke för denna månad är att låta augusti vara augusti; sommar, återseenden och djupa gröna nyanser. Med en dag av sommarlov kvar kan jag konstatera att ledighetskänslan sitter i in i det sista.

Onsdagen lovade sol och vi var inte sena att haka på vänner till stranden – med risk för att låta som en efterhandskonstruktör tycker jag nästan att en stranddag är nog så härlig när vi behöver värma oss i handdukarna och kan gå på sanden utan att bränna fotsulorna. Och vår favoritbadplats får mig alltid att känna en sån glädje över att bo i Norrbotten.

Min svägerska har fyllt 40 och det firade vi med god mat och vacker utsikt. Fortsätter förundras över att jag bor i samma stad som mina två bröder.

Piteå är vackert även från ovan.

Utomhus är allt mustigt överdåd. Jag gillar också hur allt från planer till färger mattats av den här delen av sommaren, det blir behagligare och mjukare.

Efter två badstränder hade denna varma lördag ännu inte kramat ut allt bad som gick att hämta, så vi tog ett kvällsdopp på vägen hem, återigen i Pite älv. Utrymme, skönhet och äntligen svala kroppar.

Tacksamheten

Ibland känns huden tunn och hjärtat tomt – som om allt får plats. Lättrörd och enormt tacksam, den där tacksamheten som ibland forceras men som stunder som denna bubblar upp från magtrakten. Tack. Tack för blåbärsskog och vänner på köksgolvet, tack för filmredigeringsappar och spellistor, tack för sms och blombuketter.

Hur hamnade jag i den här sinnesstämningen, undrar jag och poletten är snabb. Jag var ärlig ikväll. Tvekan och rädsla i det öppna, jag var sann mot mig själv och Gud. Nu är det som om linserna fått rätt styrka och jag kan se med klar blick; vilken gåva den här dagen var, vilken gåva allt är. Tack för mamma och pappa. Tack för blommande balkong och god mat. Tack för jordgubbar och ögonfransar. Tack för idag.