Ord

Måndag i maj

Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?

Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?

Det är du

Arma hjärna som alltid ska vidare
Till annan tid, stämning eller plats
Tänker att det blir bättre senare
Att inställningen behöver ta sats

Du väntar inte på en bättre dag
Du väntar inte på ett bättre tillfälle
För det är du, inte jag
Och du öser, regnar, flödar, häller

Cykellyckan

Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.

Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.

Ögon som ser Guds härlighet

För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.

Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.

Jag blev inte besviken.

I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?

Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.

Snö, valborg och papper

Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?

Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.

Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.

Mätt men hungrig

Trött men rastlös
Tillfreds men ivrig
Mätt men hungrig
Stilla men blicken flackar

Lycka med skav
Glädje med otålighet
Hopp med vrede
Lugn med en högerfot som vill trampa hårt på gasen

Sånger som väntar på att sjungas
Ord som inte har sagts
Stigar som vill trampas på
Liv som som inte har levts än
Lev om

Drivet, livet

I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.

Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.

En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?

Vi i pandemi

Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?

Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?

Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.

Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.

Du finns på riktigt

Tänk att du finns på riktigt
Lika mycket som jag
Att du är full av hemligheter
Djup på djup på djup

Tänk att de finns på riktigt
Alla känslor som du känner
Alla människor du känner
Vem tänker du på nu?

Tänk att du ser det som är viktigt
Det som för dig spelar roll