Ord

Fred eller demokrati?

Innan vi åkte funderade jag på vilket land, vilken politisk stämning, vi skulle komma till. Det är lätt att minnas situationen när premiärministern Meles Zenawi dog år 2012 – han hade styrt landet med järnhand och fattat många tveksamma beslut, men ändå var sorgen och stoltheten enorm. Människor grät på gatorna (var det av rädsla eller saknad?) och hyllningarna tog aldrig slut. Och om jag backar bandet ytterligare ett par år minns jag hur folk sänkte rösten så fort politik fördes på tal. Många kunde anförtro sig åt mig men ville inte att andra skulle höra. Vänner blev chockade när jag sa att jag kan säga att mitt lands ledare är dåliga – om vi gör det, även i privata sammanhang, hamnar vi i fängelse utan att någon vet vart vi tagit vägen.

Med tanke på Abiy Ahmeds Nobelpris trodde jag att etiopierna skulle vara osmakligt stolta, det verkade nämligen så på sociala medier, och att decennier av diskussioner på visk-nivå satt så djupt att en demokratiseringsprocess inte kan rå på vanan av tystnad och mekaniska nickanden. Jag hade till min stora glädje fel. Många är glada för Abiy och menar att han är en smart ledare, har rustat upp flera ställen i Addis Abeba och gör mycket för gatubarnen. Men jag hörde ännu fler som var kritiska. Han samarbetar för mycket med USA! Han måste hålla en hårdare linje! Han försöker lura oss! Vi träffade ett gift par där en gillar honom, den andra inte. Äldre diskuterade med yngre. Antalet partier har exploderat. Samtalen var högljudda och till synes fulla av uppriktighet, på ett sätt jag tidigare inte upplevt.

Ett val är planerat att äga rum i augusti och oroligheterna förväntas öka innan dess. Premiärministern har öppnat upp för tidigare bannlysta grupper att komma in i landet och politiska fångar har släppts. Vissa ser det som en taktik snarare än en del av demokratiseringsprocessen; genom att tillåta spänningar och därmed politiskt våld kommer befolkningen längta tillbaka till hur det förut var. Demokrati eller fred, vad är bättre? På så sätt kommer Abiy Ahmed få styra precis som han vill, kritiska röster spärras in och alla blir nöjda.

I ett land med över 100 miljoner invånare ryms en hel massa språk, kulturer och åsikter. Men där finns också en ovana i att få höja sin röst och bestämma själv, det finns väl alltid någon man, någon äldre eller någon mer välutbildad som vet bättre eller borde bestämma istället? Just därför blir det extra spännande att se vad som händer i augusti.

Hemma

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Sista förmiddagen

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.

Rädsla och tillit

Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Fattiga och halvblinda rika

”Vilket land är rikast, Sverige eller Etiopien? Jag tror Etiopien.”

Att resa med en sexåring är en fröjd av många anledningar, en av dem att han ser på detta land med oförstörda ögon. Han ser och reflekterar över att de flesta inte tigger, att de som gör det är relativt få, medan jag har sett vuxna svenskar komma hit och lämna trasiga skor ”för det är ju så många som går barfota” (fun fact: i princip ingen går barfota). Högutbildade människor som ändå tänker att Afrika är fattigdom och hungriga barn, vad ser de? Fattigdom och hungriga barn.

Den här staden är full av intellektuella studenter, trendiga tonåringar och snajdiga businesspersoner. Men här finn också en sjuk man som ligger på trottoaren i sällskap av någon som samlar in pengar till vård. En tiggare insvept i en Gucci-filt. En flykting från Syrien som saxar mellan bilarna och försöker sälja näsdukar på arabiska. Det är inte lätt för alla, det ser även barnet. Frågan är om vi kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, för vad vi ser ligger till grund för våra beslut. Många utlänningar har kommit hit och tagit beslut som är förödande för både individer och grupper, helt enkelt för att de inte ser klart. De ser brist på pengar och ger pengar – när det som behövs kanske är ett jobb eller möjligheten att lära sig läsa. De ser brist på mat, ger mat – när hungern kanske har sin grund i alkoholism i familjen. De ser en fattig by och smäller upp en stor byggnad – när det som behövs kanske är tillräcklig lön för att de välutbildade ska komma tillbaka till hembyn.

Av sexåringen utmanas jag att försöka bortse från mina fördomar och förutfattade meningar. Och förhoppningsvis har hans generation vett nog att se världsdelar och människor för vad de är och vad de kan bli.

I förorten

Vi åkte långt, till Addis Abebas nybyggda förorter. Kilometer på kilometer av halvfärdiga hus som ska rymma tusentals familjer. Vi skulle hälsa på den ingifta släkten, eftersom de är ortodoxa och fastar inför påsk såg jag fram emot lunchen som annars mest brukar bestå av olika slags kött men jag hade fel och det trugades med kött till alla protestanter. Rå köttfärs, kött på ben, kycklinggryta. Efteråt bjöds det på tårta, p g a fastan vegansk, och jublet steg när den skars upp. Sen var det dags för de äldre att tala ut välsignelser, som en blandning mellan tal och bön, men i brist på rätt ord sa jag till Esaias:
– Nu ska vi vara tysta, de ber.
– Ber de till tårtan? Är tårtan deras herre?

Halvvägs in i tårtan visade det sig att vår före detta granne och vän bodde i samma område och lyckades ringa Abraham precis när vi var där. Givetvis tog vi chansen att hälsa på honom, hans fru och tre barn – deras äldsta tillbringade oräkneliga timmar hemma hos Tarre och mig när han var mindre.

Ännu en dag som inte alls blev som jag hade tänkt.

Eshi eshi

Kvällsljud och frisk luft fyller rummet, jag försöker vila bort lite feberkänsla och magont och Esaias bygger på sitt kära lego. En insekt kryper över den mintgröna väggen, jag borde kanske ta av mig glösögonen. En av tjejerna i huset kommer in och frågar hur jag mår, om jag tagit någon tablett, när det blir helt kolsvart. Vi tar fram ficklampan och allt fortsätter som vanligt förutom att insekterna inte syns och jag kollar hur välladdad telefonen är. Ett par minuter senare lyser den nakna glödlampan igen, det blir kanske en ljus kväll ändå.

Vi är trötta och matta efter en dag på Hilton, Esaias var i vattnet i fem timmar, kom bara upp för att äta pizza. De har inte såhär goda pizzor i USA, tyckte Abraham. Som vanligt registrerade jag våra medbadare: några etiopier, några fransmän, några som pratade svenska men var med ett engelsktalande sällskap. En amerikansk kvinna hade med sig fler barn än jag lyckades räkna och pratade amarinja som bara amerikaner kan. En gammal man med t-shirt och hatt simmade många längder, verkade prata med alla och var tjenis med personalen. Han sa till Abraham att barn med en förälder från Etiopien och en från något annat land blir genier. Till mig sa han ”I heard you saying eshi eshi (okej okej), you are typical ethiopian!” – skönt att ribban inte ligger högre än så. Som vanligt är det också konstigt att tillbringa några timmar på lyxigt hotell med en massa rika omkring sig, kontrasten blir härlig men smått obekväm. Samtidigt är det fint, och få förunnat, att vi får ta del av så många av stadens alla sidor.

Klockan blir halv nio och det vankas middag. Jag sviker injeran till förmån för yoghurt och müsli. Vissa accepterar och tycker jag ska få äta vad jag vill, andra tänker att injera och shiro ska vara bättre. ”Inte en dag har Elin sagt att hon har ont i magen! Hon brukar alltid vara frisk!” Vi äter under uppmaningar att äta mer, Esaias kommer in med sitt nybyggda rymdskepp till allas förvåning och glädje – att han kan bygga nåt sånt! Vi ser nyheter och en kompis till Abraham kommer förbi, han har varit här varje dag sen de kom men ber likafullt om ursäkt att han varit borta så länge.

Kompatibla

I veckan har jag funderat på mina  förutsättningar att trivas i det här landet. Förutom de yttre omständigheterna, som ett gott sammanhang och vänner som hjälpt mig förstå både språk och kultur, är det mycket i min personlighet som klingar samstämmigt med hur livet kan te sig här. Jag har ett stort socialt behov, hakar gärna på andra som avsätter mycket tid åt bön, har inga problem med smutsiga toaletter eller bakgrundsljud och är ofta sen. Jag blir inte störd av krokigt och skevt, gillar språk och när folk håller i mig. Är dålig på att optimera vardagen och göra det enkelt för mig, jag gillar liksom lite motstånd. Jag är heller inte bra på rutiner, min bästa typ av dag är den som inte liknar någon annan. Bestämda mattider gör mig stressad och trängd. Spontanitet och att göra grejer på uppstuds får mig att leva upp, till skillnad från detaljplanering och noggrannhet.

Men sen tänker jag också på att jag har haft det här landet i mitt liv sen jag var nitton, och åren här har onekligen präglat mig. Under en sån här kort vistelse blir det extra tydligt; jag blir som Elin på steroider när många av de sidor som inte är lika kompatibla med livet i Sverige får blomma ut fullständigt. När jag bodde här fanns det givetvis en massa grejer jag störde mig på – det finns givetvis punkter där jag och etti inte matchar – men vägen till irritation var och är förhållandevis lång. Vi funkar bra ihop, helt enkelt.

Konsten att visa respekt

Medan svenskar är experter på att visa hänsyn är många etiopier glatt omedvetna om begreppet. Ljudnivån är hög, man sitter nära och respekt visas oftast på andra sätt: genom att hälsa på, fråga, visa att man bryr sig.

I veckan hälsade vi på hos en vän som på grund av en fraktur i axeln och skadad rygg inte kunnat jobba på ett par månader. Mitt under pågående lunch kom ett stort sällskap, släkt till släkten, från andra sidan stan för att se hur han mådde. Och när vi var på väg ut kom en kvinna han känner via jobbet. Den skadades mamma frågade henne varför hon dröjt och inte kommit tidigare. Jag ber om ursäkt! Hon blev ursäktad. När hans skada tillkännagjorts i kyrkan bad alla för honom, och hur skulle de då kunna låta bli att besöka honom efter gudstjänsten? Huset fullt, även när han behövde sova. När ett barn har fötts är det samma grej, du (och alla som har någon koppling till familjen) hälsar på direkt – en stor anledning till att jag tvekade inför att föda barn i det här landet.

Men att visa respekt genom att komma nära rör inte bara sjuka och nyförlösta, överhuvudtaget är det mer pang på. Ni märker redan att jag generaliserar för fulla muggar, men jag skulle drista mig till att säga att de flesta blir mer stötta om någon som har vägarna förbi inte hälsar på, än av att någon kommer och ”stör”. Om jag fått skjuts hem av en för familjen okänd kompis kommer frågorna direkt; skjutsade han dig ända till dörren? Åkte han bara iväg sen? Varför bjöd du inte in honom på lite mat?

Där vi nu bor har toaletten ett fönster mot köket, det är knappt någon insyn men däremot hörs det tydligt om någon är på andra sidan. Således: godmorgon Elin! Har du sovit gott? Nu finns det vatten! Vill ni ha frukost nu? Att lämna i fred är inget som slagit igenom här.

Att få berätta

Vi kan luras att tro att alla som kommer till det här landet får berätta sin historia, när det i själva verket bara är några enstaka får en plats och tar den. Den som inte har ett givet nätverk – och i många fall lever skild från familj, släkt och vänner – står ensam med sin berättelse. Kanske frågar någon var de kommer ifrån, om de smakar palt eller surströmming, sen tar samtalet slut.

De gånger den egna berättelsen får ta plats händer något med blicken. Ryggen rätas, orden kommer snabbt. Det väller fram stolthet, minnen, kunskap, skratt och kärlek till mamma. Ingen svensk har frågat mig det här förut.

Vi kan traggla all möjlig kunskap, men först när de egna minnena, det egna språket och den egna kulturen fått sin rättmätiga plats finns det förutsättningar för nya minnen, nytt språk och ny kultur. Det måste vara svårt att anpassa sig till något som inte bryr sig ett dyft om mig eller var jag kommer ifrån. Och tvärtom! Klart jag kan lära mig mer när jag får vara mig själv. Och berättelsen får en fortsättning.