Ord

Sjunde i sjätte

Dagen var sol vind vatten och syréndoft. Gränsen till kväll är nästintill omärkbar, temperaturen tjugonånting och solen strålande på trädtopparna. Dörren står fortfarande öppen, ljudet från storvägen och småfåglarna strömmar in. Sommaren slog till och början av juni känns som mitten av juli. En av mina klasskompisar från grundskolan fyller år idag, vem minns jag inte, bara att det var en som fyllde år sjunde i sjätte och en annan sjätte i sjunde. Jag ville så gärna fylla år på sommaren, vi firade Elindagen, Kristinadagen och sjuochetthalvtårsdagen istället.

Imorse vaknade jag med en klump i magen inför ett telefonsamtal jag behövde ringa. Ville göra det direkt, satt vid köksbordet med håret på ända, tänk om de visste, att jag var motsatsen till deras välordnade skrivbord och strukna skjortor. Frågetecken rätades ut, pulsen lugnade sig, det gick bra. Två dagars nojande framstod nu som märkligt. Vi gjorde frukostsmoothien på fryst banan, det blev glass till frukost.

Hemlängtan

Januari präglades av en för mig ny känsla; hemlängtan. Jag var inte mer än några mil bort, på jobb, hos kompisar, på affären, men hela tiden längtade jag hem. Medan vansinnigt låga temperaturer förstås gjorde sitt var den största orsaken allt jag ville göra. Skriva, laga mat, se film, sticka, skriva brev och läsa – hemma.

Nu har den slagit till igen. Vill sitta på balkongen och läsa, sy kuddar för att ha det ännu härligare där, plantera tomatplantor, höra barnen leka på gården, skriva sms och äta goda grejer. De lediga dagarna fylls snabbt med diverse utflykter och besök hos vänner, men jag undrar om jag inte ska bejaka denna nya sida hos mig själv?

– Jag tror vi måste fara nu, jag längtar hem.

Här har vi aldrig varit förut

I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.

För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.

Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.

Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.

När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.

Mer att hämta

Trötta ben, trötta ögon, hud som stramar av vårsol. All logik säger åt mig, det är dags att sova.

Natten blir inte mörkare än såhär, majhimmeln är matt men lyser. Fåglarna sover inte.

Dagens sista minuter kommer med en förvissning, ett löfte om att det inte behöver ta slut här. Det finns mer att hämta.

Mer av lärdom och insikt, fler bilder och ord, tankar som måste tänkas klart när allt annat äntligen har stillats.

Därför sover jag inte nu. Eller så gör jag det. Oavsett: det finns mer att hämta.

Folk

Jag gillar folk som:

Hälsar på en med förnamn även när de inte behöver. Hej Elin!

Planterar blommor på allmänna platser

Ser en i ögonen när de ger komplimanger

Är noga med att källsortera rätt

Visslar

Kör stora fordon och vinkar till storögda barn

Säger vad de ser hos en

Skriver lappar och brev

Är tydliga med vad de vill och inte

Tackar

Inte är rädda för att erkänna vad de inte kan eller förstår

Vågar fråga istället för att undvika ämnet

Bjuder på mat eller fika som om det finns hur mycket som helst


Vilka gillar du?

Lägenhetsfördelarna

foto Paulina Hedman

I ett förskoleklassrum läste jag:

Maj är månad nummer fem
Nu jobbar alla på sina hem

Huskulturen är stark i Piteå. Lägenheterna är förhållandevis få och fungerar mest som en plats att mellanlanda mellan föräldrahem eller studentkorridor och villa. När jag flyttade hit efter 6 år i andra städer fick vi som genom ett mirakel tag i en tvåa strax utanför stan – Tariku och jag var extremt nöjda medan människor vi mötte frågade om vi börjat leta efter hus, helt enkelt för att det är det de flesta gör.

Leta hus? Nu? sa vi och hemnet-appen laddades aldrig ner. Det har den fortfarande inte gjorts, även om jag ibland lockas av tanken på trädgård, gästrum och större ytor trivs vi väldigt bra i lägenheten som faktiskt också bjuder på en hel del fördelar. Tillåt mig agera motkultur för en stund:

Att bo i lägenhet frigör tid. Det är färre praktiska måsten i vardagen, vilket gör att vi kan ägna månad nummer fem på att träffa vänner istället. Det är billigare, och då tänker jag inte främst på månadskostnaden utan allt jag slipper köpa. Färre utrymmen att fylla med möbler och prylar leder till mindre konsumtion, och boendet bjuder aldrig på några oväntade utgifter – vilket gör att jag kan jobba mindre.

Det går att ha vänner på besök även i en lägenhet, tro mig. Och bara för att vi saknar trädgård betyder det inte att vi aldrig är utomhus, vi har en generös balkong och väldigt nära till både skogen och badet.

I en hyresrätt är saker man kan förändra begränsade – och det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar att ha det fint omkring mig, men det är befriande att bara gilla läget eller jobba med det man har istället för att tänka ut hur ens drömtoalett ser ut. Få utrymme för annat i hjärnan. Som min kloka vän Louise har sagt: jag vill inte drömma kakeldrömmar.

Fallet

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.

Stundande sommar

Att längta till sommaren är knappast något som sticker ut, men för mig är det nytt att se fram emot juni juli och augusti. Färgad av studentårens hemvändarsomrar då det vanliga livet sattes på paus och hemvändarhänget inte kändes helt bekvämt förrän i slutet av juli. Etiopientidens somrar var fyllda av kärleksfulla återseenden i norr, men av förklarliga skäl hakade Tariku och jag aldrig på värmevurmen. Sen, åren av sjukdom och sorg, då sommarprakten stod i brutal kontrast till allt som kändes hemskt. Dessutom känns ensamhet mindre smärtsam en tisdag i februari än mitt i semestern då ”alla andra” tycks vara lyckliga.

För att inte tala om denna kulturs besatthet kring sommarmånaderna? Väderpaniken, tanken att hinna allt på några få veckor, säga ”man ska ju inte klaga” och sen göra just det, helt enkelt för att sommaren inte är perfekt den heller. Och nämner jag att h-årstiden minsann är härlig är det som om jag har hädat.

Men förra sommaren hände något, mitt bland alla hundratals timmar på stranden, omringad av ett socialt sammanhang som räknar med oss. Jag märkte att sommaren visst kan vara härlig – en åsikt jag uttryckte och mest fick skratt till svar.

Nu längtar jag till enkelheten att bara ta på sig ett par skor och cykla iväg till stranden (innehållet i strandväskan behöver vi inte prata om). Att få tid men slippa passa tider, hinna träffa alla vi tycker om och inte behöva bry sig så mycket. Ljusa kvällar, isfria vatten och blommor vart man än ser. Sommaren alltså, snart kommer den!

Måndag

Solen sveper över garagetaken, fåglarna är vårrusiga och på spisen puttrar tomatsåsen till valborgspizzan. Hjärtat är uppluckrat, en rest från helgen då jag blev golvad av Guds godhet. Esaias har besök av en vän och de resonerar så fint över legot. Dagen har varit full av folk, på det bästa av sätt – vilken fröjd det är när den sociala energin inte är helt slut efter jobbet. Efter att ha fått sällskap i bilen hem landade vi i en grannes soffa och åt dadelkakor innan vi gick in till oss. May you eat and get healthy.

Klockan närmar sig åtta och jag borde avbryta leken, när barnen börjar sjunga om apor som hoppar i sängen och en nioåring ringer på för att hämta hem sin lillasyster.

En bättre måndag, helt klart.

Ögonträning

Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.

På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.

Med det sagt, här är veckans vackra:

Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks

Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.

Människor som ärligt delar med sig av sina liv

Grannar som säger att jag får komma över när jag vill

Brené Brown: The Call to Courage på Netflix

Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått

När benen bär längre än någonsin förut

Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.