Ord

Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.

  

Minnen

Jag cyklar förbi ett hyreshus och den kalla kvällsluften blandas med doften av tvättmedel. Minns höstar i Uppsala, tvättstuga med långa rader maskiner, långa rader utbytesstudenter som också ville ha rena kläder. Minns blöta handdukar och blöta sockar i prassliga ikeakassar, hängdes upp i vår alltid lika kalla trea. Minns långa spellistor på hög volym, minns ljudet av Grey’s anatomy fastän jag inte börjat kolla på det än. Minns fullspäckad kalender, allas fullspäckade kalendrar, allas längtan efter något annat än just det. Sena kvällar med uppsatser, att alltid vara ledig men ändå, aldrig. Minns promenader i Hågadalen och hur nyckfulla det var på så vis att ibland hälsade man på förbipasserande och ibland inte. Minns vegetariska grytor och ostmackor, sena nätter med penslar, revolutionsiver och ihärdiga böner. Minns skramliga cyklar, snabba tramp till vänner i andra vänners lägenheter.

Minns och cyklar vidare.

Höstens hopp

image

Mörkare, kallare, tystare
Träden gula och nakna
Den spirande vårens motsats; förruttnelsens tid är här
Talar om förgänglighet och hopp, att allt får ett slut, hur illa det än verkar
Hur illa det än gör mig, ska löven gulnas, falla av, ruttna
Frisk luft ska fylla mig, något annat ska ta vid

Något annat ska ta vid.

 

Superkollot

  

En helg i september fylldes av all möjlig idyll; hav och klippor, barn som satte sig i tuvor av ljung, nybastade vänner och god mat. Spontandisco innan lunchen, idel uppmuntran och inspiration. Och jag vet inte hur det är med er, men jag kan verkligen må bra av att komma bort ibland, prata om andra saker, andas annan luft, lyssna på vad andra bär på för tillfället. Vännerna jag var där med är exceptionella på så vis att de alla har så mycket energi, ett driv framåt som jag gärna dras med i. 

  
Några veckor har nu gått men den friska luften jag andades in har ännu inte tömts från lungorna. Bland det bästa med att åka hemifrån några dagar är att komma hem och se det invanda med nya ögon, med intrycken från vännerna i ryggen. Laga lite annan mat, lysnna på ny musik, rensa garderober och påbörja nya stickprojekt. 

   
Superkollo på Bullerö, septembers bästa! 

/elin

(alla bilder är från superkvinnan @juliaivansson)

Sommarläsningen

Egentligen har denna sommar bjudit på varken ledighet i traditionell mening eller någon hängmatta att fördriva tid i. Men när kvällarna blev ljusare bestämde jag mig för att läsa något det sista jag gjorde på kvällen. För att det är mysigare än att kolla tusen bloggar som ändå aldrig uppdateras, jag sover bättre och läslusten vaknar till liv. Så blev det några böcker även denna märkliga sommar, och jag tänkte dela med mig av de tre senaste.
  
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru hittade jag till tack vare instagramkontot afroakademin – och jag förstår inte hur jag kunnat missa denna geniala bok? Anyuru skriver väldigt målande om sin pappa som lämnade Uganda för att utbildas till pilot i Grekland, varpå han återvände till Afrika där Idi Amins styre minst sagt vände upp och ner på livet, som han föreställde sig att det skulle vara. När böcker är som bäst påverkar de ens tänkande, och jag upplevde att mina sinnen blev skarpare under tiden jag läste denna. Helt plötsligt får man ord för vardagliga upplevelser, bara det är fantastiskt.

Katastrofdoktorn är skriven av Johan von Schreeb, kirurgen som arbetat i konflikthärdar runt om i världen och varit med och grundat Läkare utan gränser i Sverige. Jag gillar att få perspektiv på tillvaron, och efter några år i biståndskarusellen uppskattar jag författarens ifrågasättande både av sin egen godhet och MSF:s uppdrag. Men direkt efter Anyuru upplevdes språket som rätt tunt (läs den här först om du ska läsa båda på raken), och faktum är att det är en skildring av en katastrofbesökare – detta tycks von Schreeb medveten om, men det blir lite som att kolla genom ett nyckelhål istället för att få hela bilden. Det som stannat kvar i mig sen jag läste boken var hans iakttagelse att alla människor världen över lider lika mycket om ett litet barn dör, en ung kvinna förblöder efter en förlossning eller om kriget tar livet av ens man. Skillnaden är att många andra länder, till skillnad från Sverige, har ett språk, ritualer och traditioner som hjälper de närstående att hantera traumat.

Under lejonets blick av Maaza Mengiste är en blandning av verklighet och fiktion i sjuttiotalets Addis Abeba, då kejsaren Haile Sellasie störtades och vansinniga Derg-regimen tog över. Det här var andra gången jag läste boken, dels för att jag ville ha lite etiopienfeeling (ett ständigt behov) men framförallt för att jag vid första läsningen inte hade bott i Addis mer än några kortare svängar. Nu får allt en annan dimension då jag tänker på att mina svärföräldrar var med om allt detta ofattbara. Plus att det är en väldigt vackert skriven bok, bra översatt och med exakt rätt balans mellan analys och spänning. 

Rekommenderar alla tre – min princip att enbart läsa bra böcker står fast. Har ni läst nåt bra i sommar?

Det jag har

image

Silver och guld har jag inte, hälsan och styrkan har lämnat mig
Händerna är tomma, bankkontot likaså
Men det jag har, det har jag verkligen;
Vetskapen om vem jag tillhör, vem som äger mitt liv och aldrig släpper taget
Det jag har, det har jag verkligen

Juni

image

Löftena kunna ej svika, i full blom rusar sommaren fram. Jag luras ofta att tro att blomsterprakt och ljusa nätter ska driva problemen på flykt, men vet innerst inne att det jobbiga i livet sällan sätts på paus. Men förhoppningsvis erbjuder vackra solnedgångar och de många glassarna en möjlighet att andas lite lugnare.

image

Att låta orden sjunka in

  
Jag tror på Bibeln, att den kan förvandla människor och situationer, ge hopp och tröst och riktning. Jag vill leva med bibelordet nära hjärtat. Samtidigt har jag ofta en enfaldig uppfattning om vad detta skulle innebära; läsa sida upp och sida ner, ju mer desto bättre. Men om Bibeln är så otroligt dynamisk, bör inte mitt läsande av den kunna vara detsamma? 

Min senaste kvällsrutin är att skriva ett bibelord. Låta sanningen gå förbi mina blåa ögon, genom kroppen och ut i fingrarna. Jag slappnar av när jag har en penna i handen och jag lär mig aldrig så bra som när jag får skriva. Orden får sjunka in och fastnar förhoppningsvis.

  

Ökad kontrast

När kultur är som bäst får en annars grådassig vardag lite mer kontrast. Tankebanor man förvirrat nuddat vid tar tydligare riktning med hjälp av en dikt. En bok hjälper att registrera fler aspekter i ens omgivning. Ett stycke musik rör vid något tidigare orört, jag känner att jag börjar älska mina närmaste ännu lite mer. Någon annans penseldrag talar hopp till mig. Och hjärtat jublar av tacksamhet vid filmens slut. 

  

Malala

”Kärlek utan mod och vishet är sentimentalitet, vilket är fallet med de flesta som tillhör kyrkan.
Mod utan kärlek och vishet är dumdristighet, vilket är fallet med de flesta soldater. Vishet utan
kärlek och mod är feghet, vilket är fallet med de flesta intellektuella. Men den som har kärlek,
mod och vishet förändrar världen.”                      Ammon Hennacy, Katolsk aktivist, 1893-1970

malala turkos bakgrund
En väldigt klok och modig Malina sa i somras att vi borde ha modförebilder som påminner oss att
våga göra modiga saker. Sophie Scholl, Moder Teresa och Malala är en sånna förebilder. Vanliga
människor som vågade gå mot strömmen. Och det finns ju flera andra förebilder, som säkert finns
nära oss om tittar runt omkring oss. Här har vi Malala och så fort hon är färdigritad ska hon få
hänga på en vägg här hemma hos mig och peppa mig att våga göra modiga saker.

Peace! /Malin