Ord

Alla kamper

Alla kamper jag inte behöver gå igenom
Alla fighter jag inte måste ta
Alla berg jag inte ska bestiga
Alla lass som inte är mina att dra

Alla gånger jag saknar de rätta svaren
Alla grejer jag inte kan greppa
Alla stunder jag får strunta i prestigen
Alla förklaringar jag är tillåten att släppa

Och så kampen jag hamnat i
Fighten jag faktiskt måste ta
Bergsbranten som ska klättras
Lasset som är mitt att dra

Gör mig vis nog att veta vad och när, varför och vem
Vikten av ansvarsfördelning
För aldrig tar jag kampen själv
Klättrar aldrig utan ledning

Lördagen

Jag är inne i värmen medan andra halvan av familjen är på sjuårskalas – utomhus, i regnet. Annat väder var det igår när min hemby visade sig från sin bästa sida.

Några tappra löv kämpar på

men Blåsmark behåller värdigheten oavsett.

Vi klättrade på de större stenarna och kastade de mindre.

Det skulle lekas kurragömma, tagen och kurragömmatagen men det var lätt att bli distraherad. Vad är viktigare, att ta kort eller vinna? undrade han. Otroligt bra fråga.

Vecka 41

Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.

Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.

Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.

Frinay

Det är så mycket yay över fredagar att jag ibland får svårt att relatera. Veckans motsvarighet till juli, då livet ska vara härligt och roligt och skönt – fastän veckan tar ut sin rätt, helgen är ett hektiskt hot eller oplanerat tråk, myset kantas av gnäll. Fredagar är väl som dagar är mest; pigga, trötta, glada, ledsna.

Vecka 40 bjöd på en tröttare fredagsvariant. Vädret gjorde mig sällskap med ännu en dimmig, mulen morgon och jag har sovit både förmiddag och eftermiddag. Däremellan var jag på graven som bjöd på blommor – en blommande grav säger allt jag behöver veta.

Ljungen fick ta plats och Jesus är fortfarande herre. Vissa saker passar som skrivna i sten.

Skrivandet

När andra talar om sig själva som ”skrivande personer” eller berättar om författardrömmar känner jag inte igen mig. Ville bli journalist i sjuan men sen inte längre. Om någon frågar om vilka planer jag har med skrivandet har jag aldrig något svar.

Ändå kan jag inte låta bli. Dagböckerna fylls utan mellanrum, anteckningarna i mobil och marginaler blir många, sms:en breder ut sig. Jag har alltid lärt mig bättre genom uttryck än intryck, och när jag sätter ord på saker – skrivandes eller pratandes – blir röriga tankar lite mer överskådliga och eventuella härvor kan redas ut.

I mitt eget skrivande, det som ingen någonsin kommer att läsa, får jag dessutom träna mig i att sätta ord på saker och se situationer för vad de verkligen är, utan att förvärra eller försköna. Det blir böner och idéer, bearbetning och brutal ärlighet. Mål och ambitioner kan få bero.

Höstvurmen

Vad är grejen med hösten egentligen? När naturen går ner i varv och skalas av spritter det liv och glädjerus i mig.

Det är vackert prick överallt

och går jag tjugo meter till är det visst fint där med

Livet vid älven är ett bra liv, jag planerar mina förflyttningar för att få så se så mycket vatten som möjligt. Det är ingen utmaning i denna stad.

Det är bara så vilsamt? Vinden blåser friskt och solen skiner skarpt men ändå är allt som en enda stor kram som säger att nu är det okej att andas djupt.

Och som om dagen inte vore nog kommer kvällen med mer. Tack för allt hösten, du är så bra på det du gör.

Ork och evighetsglimtar

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.

Tre tankar

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Ligga efter

Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.

Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.

Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.

Helg av skönhet

Att cykla genom stan i skymningsljus

Alla dessa sms från personer jag älskar, hur jag älskar även dem

Overkligt mättade färger: vatten, skog och himmel i sprakande kombination

Att få be tillsammans igen efter vad som känns som en lång tid ifrån

Att slå in och ge present, hon blev glad

Blåsmarkstomater

Att dela svåra saker och känna sig omringad av bra folk

Hur tiden försvinner vid pianot

Nya nagellack, oförskämt kul

När telefonen ringer och det passar

Att springa genom tallskog och se hur nattens regn dunstar i morgonsolen

Musik som får en att känna efter

Och hur det fortfarande blommar