Ord

Nu ändrar vi

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.

Veckan

Vil ken ve cka. En andra våg, ett val i väst och ett begynnande inbördeskrig i Etiopien. Sådär att det känns konstigt att skriva om annat samtidigt som det finns många andra som beskriver pandemier och konflikter bättre än jag.

Och så är det november. Nu kanske ni förväntar er standardklaget på mörker och regn, men den vägen slår jag inte in på – jag tror att jag gillar den här månaden mer än genomsnittssvensken. Det som däremot dränerar mig är alla minnen som triggas av höst och början av vinter. Årsdagar, högtider och alla former av väder.

Vi har väl alla våra sätt att hantera 2020, och en av mina tillflykter har varit utomhus. Veckans friskvårdstimme la jag på att springa till Kanisberget i Älvsbyn. Vidder, frisk luft och hög puls. Till och med lite sol i ansiktet.

Jag får se min egen litenhet och Guds storhet. Välbehövliga perspektiv på det som direkt berör mig och ökad medkänsla inför det som drabbar andra. Hopp, inte som i ”det blir nog bra ska du se”, utan som i att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Inte ens i november.

Alla dessa dagar

Alla dessa dagar som kom och gick
visst visste jag att de var livet
Andetag, famntag, evighetsblick
det var det här som blev mig givet

Alla dessa dagar som kommer och går
var annars skulle livet vara?
Över öppna fält, genom täta snår
dolda skatter blir uppenbara

Alla dessa dagar som stannade kvar
närvaron som blev min tröst
Var det allt? Ja, det är allt jag har;
vardagsliv med helig röst

Vad löpningen lär mig

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Allt det där

Allt det där som tynger mig
Maten jag slänger
Snäsiga svar
Uppriven saknad
Lågt blodsocker

Allt det där som lyfter mig
Närvarande blickar
Uppmuntrande ord
Någon som hör av sig
Någon som aldrig lämnar

Och han den där som bär mig

Skrikfint

– Du luktar som ditt jobb, sa Esaias när han kramade mig hejdå i morse. Vissa veckor är det de lediga stundernas innehåll som är i fokus, men veckan innan höstlovet är det definitivt jobbet som tar det mesta av fokus och energi i anspråk. Inte konstigt om jag börjar lukta Älvsby folkhögskola också.

Ska man pendla ska man pendla med stil. En morgon var det så vackert att jag skrek av exalterad beundran. Hur skulle min kropp kunna härbärgera all denna skönhet? När jag berättade om min reaktion möttes jag av frågande blickar, så jag skrev till en kompis som funkar likadant: du kan väl förstå?

DET VET DU, svarade hon.

Sen blev det lunch, jag gick ut en stund och ja, skrikfint då med. Som en chock med marskänsla i oktober, plus en massa andra grejer som inte går att ta kort på.

2020 fortsätter nämligen att fyllas med det oväntade. På sidan av de stora världsomvälvande händelserna dyker det upp detaljer i vardagen som har blivit överraskande bra och meningsfulla. Oplanerade möten, saker som klaffar, rätt ord i rätt tid. Jag känner mig omhändertagen och är glad att jag också får ta hand om.

Nu har snöandet övergått till regn. Jag är lite rädd för pendling på glid men också tacksam för den vinterkaramell vi har fått njuta av – mer eller mindre högljutt.

Rakt in

Vissa dagar är jag mer mottaglig än andra. Kan ni också känna så? Att allt går rakt in. En man drar en studsmatta över gräset, sparkar ihop några bollar som ligger kvar. Musiken träffar punkt på punkt, väcker minnen och tankar. Två människor har mötts på osannolikt vis och blivit ett par. En grav är belamrad med rosor, jag ser att hon skulle ha fyllt fyrtio förra veckan om hon inte dött vid trettiofem, jag räknar och det är fyrtio rosor. Min son som cyklar själv till skolan, han lyfter handen och vinkar till mig i fönstret utan att släppa den trixiga genvägen med blicken. En bibelöversättning får betydelsen att framträda. De av mina bästa som bor utanför Norr- och Västerbotten har jag inte träffat på ett år. Jag hämtar paket på det sämsta utlämningsstället, jag får vänta länge och personalen säger trevlig helg. En elev ser mig i ögonen och säger tack. Någon berättar hur hon fylldes av kärlek till en stad resten av sällskapet fann obehaglig och illaluktande.

Rakt in går det och hjärtat blir ett mos.

Skymningen

Det är mörkare och kallare och svårt att se charmen med att packa in de tunna jackorna i förrådet.

I protest tar jag på mig en yllekofta under en av de tunna jackorna och tar en promenad på gator av guld. Helylleprotest kan man tycka

Skymningen, oavsett vilken tid den kommer, är alltid vackrare ute än inne. Och faktum är att oktobers färgskala är skönare för ögonen än maj och junis hetsiga gröna.

Till och med lunchen körde all in höstfärger

I sju år har jag bott granne med det här och förundran bara växer. Älskade lilla stad som är så ostadig (i ordets egentligen felaktiga bemärkelse).

Väderappen visar ingen sol de närmsta tio dagarna. Snö och regn däremot. Vi får väl se hur mycket färgerna har att säga till om då.

Veckan som går

I söndags gick jag och tänkte på hur härligt det kan vara med ändrade planer, dagen fylldes av möjligheter som nyss varit omöjliga. På måndagen ändrade jag åsikt.

Tog en selfie för att minnas hur det ser ut att vara helt påklädd och redo för saker som sen inte blir. Har varit några såna stunder sen i mars.

”Förut åt vi lite mer kosher, typ falafel och couscous, men nu äter vi lite mer europeiskt.”

Träd och sol och sol och träd

Det finns en familj som vi alltid firar födelsedagar med, i veckan var det en artonåring som var fine med bara sex ljus på morotskakan. Hur stort är det inte att fylla arton?

När barnet går till en kompis direkt efter fritids finns det tid att stanna i en randig skog en stund på hemvägen. Raka motsatsen till det vanliga att hela tiden ha lite bråttom. Hinna andas lite och få syn på en spark bara sådär.

Abstinens

Jag har folkabstinens. Jag vill gå in i en knökfull lokal, tränga mig fram, hitta mina kompisar och krama dem utan förbehåll. Sitta tätt, ta i den jag pratar med, smaka andras mat. Jag vill hälsa på nya människor med ordentliga handslag, stå tillräckligt nära för att se deras ögonfärg. Konsertlokaler, kyrkor, restauranger och vardagsrum fulla med folk, vilken dröm. Där vi blir gladare och vackrare och mjukare.

Jag vill inte backa, jag vill gå närmare.