Ord

Bereden väg

Bereden väg och öppna dörrarna
Ploga brett och slå upp portarna
Guds härlighet kommer, ge plats, gör rum
I ödmjukhet kommer kungarnas kung

Gå Sion din konung att möta – han kommer!
Palmblad, mantlar, högljudda sånger
Mitt hjärta, mitt liv, ställ dörrn på glänt
Lås upp, släpp in, det är advent!

Hemmahelg

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Domssöndagen

Som 20-åring upplevde jag hur mitt hjärta brast över världens tillstånd. Tidigare hade jag varit engagerad i rättvisefrågor och tyckt att fattigdom var fruktansvärt, men nu var jag förtvivlad. Jag hade kommit tillbaka till Etiopien efter en tid i Sverige och fick möta fattigdomen på ett nytt sätt – helt enkelt för att jag inte mötte den. Jag blundade, gick snabbt förbi hemlösa, höll hårt i mina pengar och min tid. Jag som hade velat älska min nästa och göra världen bättre. Min likgiltighet chockade mig, jag blev helt förstörd. De problem jag såg i världen fanns också i mig själv; egoismen, latheten, obryddheten. Det fanns ett mönster. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Min upplevelse i Etiopien ledde till ökad självkännedom, men också en för mig ny bön; Gör nåt! Grip in, förbarma dig. Låt inte ondskan få sista ordet.

Idag är det Domssöndagen, slutet av kyrkoåret. Ett störigt moment innan adventstiden kan inledas, eller en förutsättning? Gud blundar inte för det onda och svåra, Gud väljer inte att titta åt ett annat håll när det blir obekvämt. Hade en kärleksfull, rättvis och helig Gud kunnat göra det?

Sann rättvisa nås inte genom att släta över problem, och jag tror att det kommer en dag då allt ska ställas till rätta på djupet, både i världen och i mitt hjärta. För att Jesus tog straffet för all synd och ondska – även min – på sig när han dog på korset kan tanken på domens dag få betyda hopp och upprättelse. Vi är inte ensamma.

Gud gör nåt. Gud griper in och förbarmar sig. Gud låter inte ondskan få sista ordet.

Novemberväder

Igår kom det vita tillbaka med besked. Snö och blåst som kändes som peeling i ansiktet.

MAN BLIR GLAD

Det blev en lunch helt i min smak – förutom att jag inte mötte en själ på hela rundan.

Sen vaknade vi till fredag och nytt slags novemberväder

Soluppgången höll på i flera timmar

Vattnets speciella färg var svår att fånga på bild – en nyans åt ena hållet

och en annan nyans åt det andra. November kan minsann.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Tio från tisdag

1. Jag tänker att det är max 15% chans att få svar när jag ringer mina kompisar

2. När en kompis svarade hörde jag hennes barn i bakgrunden och tänkte: vilken morsa du är! Jag var första mamman i gänget men är liksom omkörd av flera, de har så många och gör det så bra. Ammar och lekparkar och har sig medan jag och mitt barn kommer hem, äter middag i soffan och kollar på roliga klipp.

3. Känslan när man videosamtalat med elever och alla lagt på och allt som finns kvar är mitt eget ansikte över hela skärmen. Hej hej där är du ja

4. Påmindes om hur Esaias för några år sen berättade om sin nya förskolefröken; ”Hon heter Vikaria”

5. En tjej jag mötte i elljusspåret hade tappat sin lägenhetsnyckel och jag drabbades av akut medkänsla. Frågade en annan jag mötte om hon hade sett den, hon pratade länge om hur lätt det är att tappa nycklar i fladdriga fickor – mycket!

6. En vardagsstrategi de senaste åren har varit att variera frukost och kvällsmat så vi slipper panik över att mjölken, polarkakan eller havregrynen är slut, men nu har vi för första gången en kvällsmatsrutin.

7. Vi köper Havrefras Family pack fastän bara en äter det. Undrar om det finns ensamma själar som köper samma och ser de stora bokstäverna som ett hån. FAMILY. Personen i fråga kanske bara gillar havrefras väldigt mycket.

8. En gång köpte vi fyllda havrefras, tre kuddar satt ihop och skulle sparas i en särskild burk. Bara en av oss vet att den burken ramlade ut i golvet och att de tre kuddarna inte längre är enade

Nog om havrefras

9. En grej jag gillar med november är att folk slutar säga ”och snart är det november”

10. Det har visat sig att jag byter lakan oftare än många av mina vänner. Det trodde jag inte om mig själv. Och inte om mina vänner heller.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Kära Etiopien

Oroligheterna i norra Etiopien går inte åt rätt håll. Att civila dör av väpnat våld är alltid hemskt, men när det sker utan omvärldens insyn är det om möjligt än mer obarmhärtigt. Telefon och internet går inte att använda i området så rapporterna är få men hjärtskärande. Samtidigt har EU fullt upp med corona, USA har sitt val och AU har sitt högkvarter i Addis Abeba, en av många anledningar till varför en intervention från deras sida är osannolik. Och i Addis, där våra anhöriga och vänner bor, verkar livet rulla på som vanligt för de allra flesta – ännu ett bevis på att landet är splittrat. Garanterat hänger affischerna som gratulerar Abiy Ahmeds till Nobels fredspris fortfarande kvar. Som jag önskar fred och frihet för Etiopiens folk.

Hörninini

Elfte i elfte tjugotjugo går inte till historien som den mest harmoniska dagen – att förbereda distansstudier tar på krafterna. Men även denna vecka har bjudit på gott:

Skrikfint i Älvsbyn igen

Att träffa saknade älskade vänner via Zoom kändes på riktigt

Uttryckt tacksamhet

Pastellårstiden är här

”Vi har fått inloggningsuppgifterna idag!” (jag har ett barn som är stort nog att prata om inloggningsuppgifter)

Cernitlera

Guds ord

Uppmuntrande ord

Att kolla på Så mycket bättre till alldeles för sent kväll efter kväll, så värt

Låga temperaturer och snäppet för lite kläder motiverade ett snabbare löptempo än vanligt

Tanken på att folk säger saker som hörninini och appappapp

Vi hittar nya sätt

och än är det bara onsdag