Ord

Det är nåt särskilt med dig

Det är nåt särskilt med dig
svårt att sätta fingret på
men om du satte ditt finger här
och tryckte hårt
skulle jag få syn på ett alldeles särskilt avtryck
vägar och fåror, det som är du:
fingeravtryck från skaparhand

Det är nåt särskilt med dig
Någon satte fingret på dig

Pirr i magen

Jag blir väldigt lätt bubbligt fnittrig inombords. Den senaste veckan har jag fått pirr i magen av:

korridoren på jobbet

mitt eget kvällsfika när barnet somnat

eritreaner på stan

få prata amarinja

tanken på att åka till Boden

uppenbart skröpliga tanter och farbröder som tagit sig ut på en promenad med stavar

diverse födelsedagsrelaterade grejer

att Gud finns och vill ha med mig att göra

blåbär och havregryn. Alltså. Skulle fixa kvällsmat till Esaias och dessa mörkblå bär och nästan gyllene havregryn var en sån vacker färgkombination att jag blev helt golvad. Försökte ta en bild men jag antar att man behövde vara där för att inse storheten.

Vad blir du peppad av?

Han var här

Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.

Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.

Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.

Han var här.

Trettiett

Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.

Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.

Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.

Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.

Konsten att inkludera

Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.

Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?

Det doftar nytt

En mörk dag i december sprang jag runt Grisberget, motionsspåret runt knuten där jag kan varje backe och sväng. Och förutom trötta vader kände jag att jag vill skriva mer. Dagböckerna fylls och mina instagramcaptions kan sväva iväg, men jag längtar tillbaka till bloggandet. Att skriva längre och skriva långsamt, inte få snabba reaktioner men kanske någon kommentar ibland. Sen kom räkningen för den här domänen, och allt blir ju dyrt med tanke på förra årets fyra inlägg. Men så tänkte jag ge den här platsen på internet ett år till, se om lusten skulle infinna sig. Och det gjorde den!

Det doftar nytt. Så skrev vi en januaridag för fyra år sen, Malin och jag. Och även om nästan allt har förändrats sen dess är känslan och längtan densamma; det är dags för något nytt. Nu tar jag, Elin, över denna maytemberskuta. Malin pysslar på med annat som ni snart ska få se och förundras över.

Jag lovar inga dagliga uppdateringar eller tydliga teman, kanske blir det DIY som förut eller bara text. Vi får se. Men kul ska det bli!

Halvtid

Att jobba halvtid innebär att varje helg blir långhelg, att vi kan öppna balkongdörren och kolla på netflix tills badhuset öppnar. Lediga fredagar och måndagar blir som en fluffig barriär mellan helg och vecka, både jobb och vila blir bättre när det finns mer luft i systemet. Jag är högst medveten om att den här lunken inte passar alla, på samma sätt som heltidsjobb inte är ett rimligt alternativ för mig, men för oss är det här det optimala upplägget just nu.

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Februari

Fort springer veckorna förbi, januari 2017 är inte längre här men var full av överraskande sol och takdropp. Jag går in i en mer intensiv period på mitt jobb och gläds åt att det kan få kännas såhär numera, jämfört med det gångna årets intensiva längtan efter att tiden skulle gå snabbare. Det har varit och är en vacker vinter, full av nåd och new beginnings mitt bland vattkoppor, gråt och inställda planer. Precis som det alltid fungerar, trots våra vedermödor finns det alltid något mer.

Med kärlek till er,
Elin

Tiden som går

Lättnaden över att tiden går
Allt vi kan lägga bakom oss
Vi lägger till handlingarna
Arkiverar, sorterar, in i förråd och externa hårddiskar
Varsamt inpackat av minnets luddighet och oskärpa