Ord

Vi fick lov

Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.

När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.

Med tåg från Älvsbyn

Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.

Och jag blir bjuden på både godis och chips.

Fastnat

Vecka 42 läggs till handlingarna, och vissa händelser och ord har fastnat mer än andra:

♢ Att följa barnet till skolan, möta grannarna och bli ett helt gäng som genar genom björkdungen

♢ Göra granola en lördagsmorgon

♢ ”Den här skogen påminner mig om när jag smugglades genom Turkiet”

Rebellkirurgen, för tredje eller fjärde gången. Antagligen det bästa svtplay har att erbjuda.

♢ Att kreativitetsdrivet har kommit in i vårt hem igen

♢ Tårar av saknad och längtan

♢ Utklädnaden till halloweenkalaset: jultomte

♢ ”Du behöver inte knacka, kom bara in!”

♢ Att hitta en perfekt kruka på second hand, ge en trångbodd blomma lite space

♢ Femåringen som tittar ut på snön genom vardagsrumsfönstret: ”Och tänk, det är bara mitten av oktober”

Värme och kyla

Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.

Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.

Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.

Sånt jag gör och inte

Känner mig träffad varje gång någon säger att något är ”som att stjäla godis från barn”. Jag äter jämt upp min sons godis. Hemligheten är att ha allt på en hylla högt upp och hälla ut lite åt mig själv när det är lördag och han ska få sitt. Eller smygäta när han i ett annat rum, om han kommer nära får man inte glömma att andas genom näsan.

Det här snacket om att i efterhand tänka på vad man skulle ha sagt i olika situationer är dock inget jag känner igen mig i. Jag ägnar mig istället åt förhandskonstruktion. Tänka på hur det kommer bli, vilka kommer vara där, vad ska jag säga och vad säger den då och vad gör vi sen och hur känns det då. Så kommer verkligheten och gör inte alls som jag har tänkt. Och då är mina konstruktioner som bortblåsta, antagligen för att jag börjat fantisera ihop nästa dag eller helg eller resa.

Vissa påstår att veganer inte kan hålla tyst, att de alltid måste prata om sin kosthållning. Och även om jag inte är heltidare inom veganismen äter jag sällan kött. Och som folk frågar? Vad äter du nu egentligen? Äter Esaias vegetariskt? Är det inte konstigt med alla de här nya köttsubstituten, man blir väl vegetarian för att man inte gillar kött? Jag har verkligen inget emot alla dessa frågor, men resultatet av min lilla studie blir ändå att det är köttätarna som pratar medan veganerna äter.

Adoption

Berättelser om och problematiseringen av internationella adoptioner berör mig oväntat djupt, av olika anledningar. Jag har lätt att identifiera mig med föräldrar till barn med annan hudfärg än de själva och ibland händer det att folk tror att Esaias är adopterad . Är du hans riktiga mamma? kan barn fråga. Åren i Etiopien gav mig dessutom en bild av myntets andra sida, där jag mötte otaliga personer som hade barn eller syskon på en annan kontinent – och nästan lika många adopterade som kom för att hitta sina biologiska släktingar. Många förväntade sig att smälta in, vilket de sällan gjorde på grund av hur de pratade, gick, åt och resonerade. Men det som präglar mig mest i frågan är antagligen att Tariku skulle ha adopterats till Sverige om inte hans farmor satte stopp för processen. Om det hade hänt hade hans liv sett totalt annorlunda ut, så även mitt.

De senaste åren har flera röster höjts, adopterade som kritiserar ekonomiska intressen och ett ensidigt föräldraperspektiv och istället står upp för barnens rättigheter. Jag följer debatten med förfäran och fascination, tacksam över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sin kamp för att bidra till en förändring.

Lyssnarnas sommarvärd var i år Madeleine In Hwa Björk, som i sitt sommarprat berättar om hur den information hon fått om sig själv visade sig vara helt fel – hon hade blivit förväxlad med ett annat barn.

På svtplay finns nu Amys vilja, en smärtsam och viktig dokumentär som visar Amys, eller Tigists, kamp för att upphäva sin adoption från Etiopien till Danmark. Den skedde uppenbarligen på felaktiga grunder då mamman lurades att tro att hon skulle få ha fortsatt kontakt med sitt barn även efter adoptionen. Filmen bjuder på många starka bilder av makt, ånger, kärlek och familjeband.

Det är upprivande och sorgligt att höra dessa historier, men som med allt annat tror jag det är viktigt att få en nyanserad bild av verkligheten, för att misstagen inte ska behöva upprepas.

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

September

September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.

Att inte ha tid

”Säg inte att du inte har tid, säg att du inte prioriterar det!”

Låter det bekant? Om vi inte hinner träna, engagera oss i föreningslivet, äta nyttigt, städa, handla second hand, hålla kontakten med vänner, be, läsa böcker eller sova tillräckligt handlar det enligt många om prioriteringar, inte tiden. Och jag fattar. Vi har alla 24 timmar om dygnet. Men vaknar vi med en lista av saker som vi får rangordna ett till tio? Vad prioriterar du idag? Är det så enkelt?

Någon kanske drar sig till minnes att jag brukar snacka om prioriteringar och jo, det gör jag säkert. Jag prioriterar bort en massa och tycker om att säga det istället för att folk ska gå omkring med missuppfattningen att alla andra hinner allt. Men att säga att allt handlar om prioriteringar tycker jag är att gå för långt, som att påstå att vi är oskrivna blad. Vi har olika förutsättningar, är omringade av omständigheter och ibland räcker faktiskt inte viljan hela vägen. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

För det är väl klart att vi vill göra sånt som är bra och uppbyggande. Jag vill vara en bra mamma, jag vill springa snabbare, jag vill läsa Bibeln, jag vill testa en massa nya recept och jag vill svara på sms. Vara klimatsmart och snäll och genomtänkt. Göra ett bra jobb och sticka något ibland. Och så skulle jag prioritera också, hur ska jag hinna med det? Det är inte så enkelt att veta vad som ska komma först, och kanske ännu svårare att agera därefter.

Dagar och siffror

Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.

På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.