Ord

Ork och evighetsglimtar

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.

Tre tankar

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Ligga efter

Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.

Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.

Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.

Helg av skönhet

Att cykla genom stan i skymningsljus

Alla dessa sms från personer jag älskar, hur jag älskar även dem

Overkligt mättade färger: vatten, skog och himmel i sprakande kombination

Att få be tillsammans igen efter vad som känns som en lång tid ifrån

Att slå in och ge present, hon blev glad

Blåsmarkstomater

Att dela svåra saker och känna sig omringad av bra folk

Hur tiden försvinner vid pianot

Nya nagellack, oförskämt kul

När telefonen ringer och det passar

Att springa genom tallskog och se hur nattens regn dunstar i morgonsolen

Musik som får en att känna efter

Och hur det fortfarande blommar

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Then show up as her

En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:

Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?

En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!

Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.

Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.

Bra bär

Vissa bär måste man kämpa för, andra bär får man plocka hos sin bror medan barnen leker nöjt.

Bäråret 2020 gör ingen besviken. Väl? Är någon besviken?

Det här var bara början, jag fick låna en hink till slut och ändå lämnades busken med mycket kvar. Vi är stora bärkonsumenter utan problem med surt så det här kommer jag tacka mig själv för. Jag gör väldigt sällan något med bären, fryser bara in allt för att ha på gröten eller i smoothien – ja, jag hör själv hur jag låter men det kan inte hjälpas. Vi gillar det. Bär i frysen är också bra mellis-backup. Finns det något jag behärskar är det konsten att skjuta på handlingen och där spelar fruktsubstitut en viktig roll.

Tänk hur många timmar som ägnats åt bärrensning genom tiderna. Men om jag känner någon som helst koppling till mina förmödrar släpper den så fort jag börja tänka tvåtusentalstankar i stil med ”vad skönt det är att göra nåt med händerna”. Men jag undrar om också de tyckte det var lite skumt att ätliga bär kan uppkomma lite varstans helt utan vår inblandning?

När det brinner

Polarbröd, Älvsbyns största privata arbetsgivare som står för en sjättedel av allt bröd vi köper i Sverige, började brinna sent igår kväll. Det är förödande för Älvsbyn. Många har berörts direkt då de behövt stanna inomhus, hemma från jobb och skola, och många lär drabbas betydligt hårdare framöver då de inte ens har ett jobb kvar att gå till. Flera jag har pratat med är bestörta medan andra mest tycker det är segt att behöva stanna hemma, plus att det luktar illa – inte helt olikt de varierande reaktionerna i mars. För idag, liksom då, stängdes skolan och terminsstarten får vi ta imorgon.

Och idag, liksom då, förvånas jag över hur inget av alla de scenarier vi kunde tänka oss eller oroa oss över var det som påverkade den här dagen mest. Aldrig att någon tänkte att en brinnande brödfabrik skulle vända upp och ner på planerna, men det gjorde den ändå. Kanske hade den insikten kunnat ge mig panik (tänk vad som kan hända!), men den skänker snarare ett lugn. När det är så mycket som händer som min tanke inte ens förmår oroa sig för kan jag lika gärna låta bli.

Allt eller inget

Jag är inte längre intresserad av acceptabelt eller halvdant
Fått nog av ganska varmt eller lagom svalt
Less på tassande tår, trött på trevande steg
Från och med nu ska jag inte vara feg
Det blir bestämd blick och långa kliv
Modig och stark, tydlig och definitiv
Isande kallt eller rykande hett
Alltid äta mig hungrig, aldrig svälta mig mätt