Ord

Lägenhetsfördelarna

foto Paulina Hedman

I ett förskoleklassrum läste jag:

Maj är månad nummer fem
Nu jobbar alla på sina hem

Huskulturen är stark i Piteå. Lägenheterna är förhållandevis få och fungerar mest som en plats att mellanlanda mellan föräldrahem eller studentkorridor och villa. När jag flyttade hit efter 6 år i andra städer fick vi som genom ett mirakel tag i en tvåa strax utanför stan – Tariku och jag var extremt nöjda medan människor vi mötte frågade om vi börjat leta efter hus, helt enkelt för att det är det de flesta gör.

Leta hus? Nu? sa vi och hemnet-appen laddades aldrig ner. Det har den fortfarande inte gjorts, även om jag ibland lockas av tanken på trädgård, gästrum och större ytor trivs vi väldigt bra i lägenheten som faktiskt också bjuder på en hel del fördelar. Tillåt mig agera motkultur för en stund:

Att bo i lägenhet frigör tid. Det är färre praktiska måsten i vardagen, vilket gör att vi kan ägna månad nummer fem på att träffa vänner istället. Det är billigare, och då tänker jag inte främst på månadskostnaden utan allt jag slipper köpa. Färre utrymmen att fylla med möbler och prylar leder till mindre konsumtion, och boendet bjuder aldrig på några oväntade utgifter – vilket gör att jag kan jobba mindre.

Det går att ha vänner på besök även i en lägenhet, tro mig. Och bara för att vi saknar trädgård betyder det inte att vi aldrig är utomhus, vi har en generös balkong och väldigt nära till både skogen och badet.

I en hyresrätt är saker man kan förändra begränsade – och det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar att ha det fint omkring mig, men det är befriande att bara gilla läget eller jobba med det man har istället för att tänka ut hur ens drömtoalett ser ut. Få utrymme för annat i hjärnan. Som min kloka vän Louise har sagt: jag vill inte drömma kakeldrömmar.

Fallet

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.

Stundande sommar

Att längta till sommaren är knappast något som sticker ut, men för mig är det nytt att se fram emot juni juli och augusti. Färgad av studentårens hemvändarsomrar då det vanliga livet sattes på paus och hemvändarhänget inte kändes helt bekvämt förrän i slutet av juli. Etiopientidens somrar var fyllda av kärleksfulla återseenden i norr, men av förklarliga skäl hakade Tariku och jag aldrig på värmevurmen. Sen, åren av sjukdom och sorg, då sommarprakten stod i brutal kontrast till allt som kändes hemskt. Dessutom känns ensamhet mindre smärtsam en tisdag i februari än mitt i semestern då ”alla andra” tycks vara lyckliga.

För att inte tala om denna kulturs besatthet kring sommarmånaderna? Väderpaniken, tanken att hinna allt på några få veckor, säga ”man ska ju inte klaga” och sen göra just det, helt enkelt för att sommaren inte är perfekt den heller. Och nämner jag att h-årstiden minsann är härlig är det som om jag har hädat.

Men förra sommaren hände något, mitt bland alla hundratals timmar på stranden, omringad av ett socialt sammanhang som räknar med oss. Jag märkte att sommaren visst kan vara härlig – en åsikt jag uttryckte och mest fick skratt till svar.

Nu längtar jag till enkelheten att bara ta på sig ett par skor och cykla iväg till stranden (innehållet i strandväskan behöver vi inte prata om). Att få tid men slippa passa tider, hinna träffa alla vi tycker om och inte behöva bry sig så mycket. Ljusa kvällar, isfria vatten och blommor vart man än ser. Sommaren alltså, snart kommer den!

Måndag

Solen sveper över garagetaken, fåglarna är vårrusiga och på spisen puttrar tomatsåsen till valborgspizzan. Hjärtat är uppluckrat, en rest från helgen då jag blev golvad av Guds godhet. Esaias har besök av en vän och de resonerar så fint över legot. Dagen har varit full av folk, på det bästa av sätt – vilken fröjd det är när den sociala energin inte är helt slut efter jobbet. Efter att ha fått sällskap i bilen hem landade vi i en grannes soffa och åt dadelkakor innan vi gick in till oss. May you eat and get healthy.

Klockan närmar sig åtta och jag borde avbryta leken, när barnen börjar sjunga om apor som hoppar i sängen och en nioåring ringer på för att hämta hem sin lillasyster.

En bättre måndag, helt klart.

Ögonträning

Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.

På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.

Med det sagt, här är veckans vackra:

Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks

Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.

Människor som ärligt delar med sig av sina liv

Grannar som säger att jag får komma över när jag vill

Brené Brown: The Call to Courage på Netflix

Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått

När benen bär längre än någonsin förut

Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.


Some things

Sätter telefonen på ljudlös, vem hade anat att det skulle vara så skönt? Mobilen är fortfarande på men jag slipper distraktionen och den ofrånkomliga pulsökningen vid varje pling. Livskvalitet före tillgänglighet.

Var sugen på att köpa nytt men var långsam till handling i dubbel bemärkelse. Och så hittar jag precis det jag behöver i jobbets klädbytarhörna och i stadens andrahandbutiker. Snabbhet är överskattat.

Läser ett kommentarsfält på en blogg jag följer, känner att jag inte riktigt håller med det alla andra tycks vara ense om. Funderar på att skriva, men låter bli. Friheten att slippa göra sin röst hörd är också en frihet.

April

Det är ljust länge nu – varje år blir jag förvånad över att de ljusa kvällarna kommer så fort. Snön ligger trotsigt kvar i diken och på gräsmattor men asfalten och gruset låter fint under våra skor. Vi pratar om en större cykel och att grilla nere vid sjön. Fåglarna sätter sig på balkongräcket och grannbarn kommer ut ur lägenheterna.

Norrbottensvåren är ingen skånevår men vi gillar den ändå.

Pojken och kostymerna

På väg till ett sjuårskalas gick jag över Rådhustorget som tillsammans med Stora torget i Uppsala det enda i Sverige med stängda hörn. En bil stannade till och ut steg två snajdiga kostymnissar i medelåldern. Med välkammade frisyrer och självsäkra steg gick de in på gågatan och passerade en pojke och hans pappa. Pojken var i tioårsåldern, hade täckjacka och mössa, bar ett par powerboots i famnen och vände sig storögt om efter männen. Den förvånade pojken gick vidare, de dyra männen öppnade dörren till puben och jag kände mig märkbart nöjd över att bo i en stad där kostymer väcker uppmärksamhet.

Välja

Efter inlägget om att välja bort har funderingar och samtal fortsatt röra sig kring prioriteringar. Och jag har tänkt på det vi faktiskt väljer.

Jag gör ofta misstaget att tänka att andra är som jag. Det tydligaste exemplet på det var när jag gick sista året på gymnasiet och oroade mig för att inte komma in på någon av de bibelskolor med Afrika-inriktning jag ville gå. Detta nojande hade sin grund i att jag trodde att alla ville samma sak som mig, för varför skulle de inte vilja det? Eller när jag numera blir förvånad om folk äter kött. Va, äter inte alla vegetariskt? Får inte alla ett glädjerus av att höra språk de inte förstår? Tydligen inte, för vi är olika, vi vill olika saker. Och utifrån våra olikheter vi verkar välja ganska automatiskt. Vi gör det som är lätt och kul, det som känns värt och viktigt för oss.

Mina vänner har alltid en veckomatsedel på kylskåpet . Det skulle jag aldrig förmå mig till att göra (eller följa) men för dem verkar det gå hur lätt som helst. En kompis är i skidbacken med sina små barn så fort möjlighet ges, för att det är bland det roligaste hon vet. Någon annan skriver en bok. Jag luras att tro att de som gör andra saker än jag har en exceptionell disciplin, men märker ofta att de helt enkelt gör det som för dem är naturligt och roligt.

De kreativa uttryck jag delar här har så gott som alltid uppkommit med lust och lätthet, medan jag vet många som skulle tycka det var motigt att sticka en tröja eller vika en lampa. För mig är Etiopien det mest lättillgängliga och okomplicerade resmålet, skulle vara helt bortkollrad på charter. Springer för att det är kul och för att jag är rädd för gym. När jag väl bestämt mig för att göra något kan jag försöka upprätta rutiner och planer, men i grunden är jag väldigt luststyrd.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Kanske att det är dumt att jämföra sig med andra, då vi alla väljer utifrån fallenhet, intresse och vana.

Vad går lätt för dig?

Det är dags

Överdrift
av min och mitt
det är dags
resignera

Hårda skal
skam och försvarstal
från och med nu
krackelera

Det gamla drog
det nya gror
genomsyrat
av sant

Kontrollens chimär
platsar ej här
överraskning
konstant