Ord

Tjugofyra timmar

Delat skratt är dubbelt skratt

Juni som hjälper en att klara få sömntimmar

Musiken i bilen

Lego Masters

Klippa ädelstenar på stående fot

Bebis som föds, bebisar som ska födas

Hav av hägg

Du är morsangangstern

Löpning i sommarregn

Psaltaren 104: Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.

Klarspråk kring rasism och en tydligt uttryckt vilja till förändring och förbättring

Allt som doftar gott

Vi har svårt att andas

Vi har svårt att andas
det är varken virus eller pollen
vi smittas av realtidsdramat
där melaninet tvingats till huvudrollen
Vi har svårt att andas
det stramar och är trångt
klaustrofobi och tusen steg bak
när vissa trodde att vi kommit långt
Vi har svårt att andas
någon stal luften vi fått
är det jag som är tjuven?
har jag ett ansvar för kedjan av brott?
Vi har svårt att andas
det var jag som tog din plats
det är jag som lever på gräddan
siktar och hoppar långt utan att ta sats
Vi har svårt att andas
nej, stopp, sluta, vi vägrar
nu är tid för självrannsakan
nu är tid för öppna luftvägar

Pingst

På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel, läser jag i Psaltaren 30 men kan inte relatera. Här är det ofta tvärtom, vilket jag fick upp ögonen för när en läkare informerade mig om att många kan ha ångest på morgonen men slipper den senare under dagen. Det gör inte seghetens förmiddag roligare, men kanske snäppet mer uthärdlig. På morgonen gästar gråt, om kvällen kommer jubel. Och dans och kvällssol och ett personligt rekord på 5 km och allmänt bra humör.

Oavsett sinnesstämning är det pingst! Om kristhim gör mig konfunderad känns pingst mer som hemmaplan. Jesus lämnade jorden med ett löfte om att en annan ska komma, helig ande. Och så blev det, anden kom och började direkt uppenbara Guds helighet och godhet, fick människor att mötas och ledde berättelsen framåt, ända fram till idag. Även mitt liv hade varit väldigt fattigt utan denna kontaktyta med det heliga. Anden tröstar, driver på, viskar sanningar i och genom mig. Förklarar eller påminner om saker, leder andra in i mitt liv eller mig in i deras. Brev kommer precis när de behövs som mest, saker som sägs i farten visar sig träffa precis rätt. En smak av gott mitt i allt.

Andens ledning kanske låter märklig för den som aldrig upplevt den, men för mig finns det inget annat sätt att leva. Jag är vilsen i mig själv. Det handlar inte särskilt ofta om stora uppenbarelser, vanligare är det som den här lite tunga dagen; en varsam hand som leder steg för steg och övertygar mig om att jag inte är ensam eller övergiven. Det finns liv, hopp och frid bortom allt förstånd.

Jag vill ha mer av det och mer av sånt jag inte sett än. Kom, helig ande.

Slumpmässigt urval

Jag hajar ofta till när andra heter Elin; lever du också med det namnet?

Jag tänker väldigt ofta på vatten. Alltså formen vatten, att det är flytande och liksom sitter ihop men måste inte göra det och så kan jag dricka det eller flyta runt i det. Så skumt.

Jag formulerar väldigt ofta framtida samtal i mitt huvud. Det är märkligt när de blir till verklighet.

Jag solar hellre håret än huden.

Jag går omkring och tror att alla är lika fascinerade av mitt barn som jag är.

Det där ständigt dåliga mammasamvetet som folk pratar om känner jag aldrig av.

Jag vill aldrig gå och lägga mig. Jag vill väldigt sällan stiga upp.

När jag väl har stigit upp har jag inga problem med att äta broccoli till frukost.

Måndag i maj

Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?

Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?

Det är du

Arma hjärna som alltid ska vidare
Till annan tid, stämning eller plats
Tänker att det blir bättre senare
Att inställningen behöver ta sats

Du väntar inte på en bättre dag
Du väntar inte på ett bättre tillfälle
För det är du, inte jag
Och du öser, regnar, flödar, häller

Cykellyckan

Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.

Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.

Ögon som ser Guds härlighet

För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.

Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.

Jag blev inte besviken.

I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?

Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.

Snö, valborg och papper

Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?

Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.

Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.