Ord

Vad löpningen lär mig

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Allt det där

Allt det där som tynger mig
Maten jag slänger
Snäsiga svar
Uppriven saknad
Lågt blodsocker

Allt det där som lyfter mig
Närvarande blickar
Uppmuntrande ord
Någon som hör av sig
Någon som aldrig lämnar

Och han den där som bär mig

Skrikfint

– Du luktar som ditt jobb, sa Esaias när han kramade mig hejdå i morse. Vissa veckor är det de lediga stundernas innehåll som är i fokus, men veckan innan höstlovet är det definitivt jobbet som tar det mesta av fokus och energi i anspråk. Inte konstigt om jag börjar lukta Älvsby folkhögskola också.

Ska man pendla ska man pendla med stil. En morgon var det så vackert att jag skrek av exalterad beundran. Hur skulle min kropp kunna härbärgera all denna skönhet? När jag berättade om min reaktion möttes jag av frågande blickar, så jag skrev till en kompis som funkar likadant: du kan väl förstå?

DET VET DU, svarade hon.

Sen blev det lunch, jag gick ut en stund och ja, skrikfint då med. Som en chock med marskänsla i oktober, plus en massa andra grejer som inte går att ta kort på.

2020 fortsätter nämligen att fyllas med det oväntade. På sidan av de stora världsomvälvande händelserna dyker det upp detaljer i vardagen som har blivit överraskande bra och meningsfulla. Oplanerade möten, saker som klaffar, rätt ord i rätt tid. Jag känner mig omhändertagen och är glad att jag också får ta hand om.

Nu har snöandet övergått till regn. Jag är lite rädd för pendling på glid men också tacksam för den vinterkaramell vi har fått njuta av – mer eller mindre högljutt.

Rakt in

Vissa dagar är jag mer mottaglig än andra. Kan ni också känna så? Att allt går rakt in. En man drar en studsmatta över gräset, sparkar ihop några bollar som ligger kvar. Musiken träffar punkt på punkt, väcker minnen och tankar. Två människor har mötts på osannolikt vis och blivit ett par. En grav är belamrad med rosor, jag ser att hon skulle ha fyllt fyrtio förra veckan om hon inte dött vid trettiofem, jag räknar och det är fyrtio rosor. Min son som cyklar själv till skolan, han lyfter handen och vinkar till mig i fönstret utan att släppa den trixiga genvägen med blicken. En bibelöversättning får betydelsen att framträda. De av mina bästa som bor utanför Norr- och Västerbotten har jag inte träffat på ett år. Jag hämtar paket på det sämsta utlämningsstället, jag får vänta länge och personalen säger trevlig helg. En elev ser mig i ögonen och säger tack. Någon berättar hur hon fylldes av kärlek till en stad resten av sällskapet fann obehaglig och illaluktande.

Rakt in går det och hjärtat blir ett mos.

Skymningen

Det är mörkare och kallare och svårt att se charmen med att packa in de tunna jackorna i förrådet.

I protest tar jag på mig en yllekofta under en av de tunna jackorna och tar en promenad på gator av guld. Helylleprotest kan man tycka

Skymningen, oavsett vilken tid den kommer, är alltid vackrare ute än inne. Och faktum är att oktobers färgskala är skönare för ögonen än maj och junis hetsiga gröna.

Till och med lunchen körde all in höstfärger

I sju år har jag bott granne med det här och förundran bara växer. Älskade lilla stad som är så ostadig (i ordets egentligen felaktiga bemärkelse).

Väderappen visar ingen sol de närmsta tio dagarna. Snö och regn däremot. Vi får väl se hur mycket färgerna har att säga till om då.

Veckan som går

I söndags gick jag och tänkte på hur härligt det kan vara med ändrade planer, dagen fylldes av möjligheter som nyss varit omöjliga. På måndagen ändrade jag åsikt.

Tog en selfie för att minnas hur det ser ut att vara helt påklädd och redo för saker som sen inte blir. Har varit några såna stunder sen i mars.

”Förut åt vi lite mer kosher, typ falafel och couscous, men nu äter vi lite mer europeiskt.”

Träd och sol och sol och träd

Det finns en familj som vi alltid firar födelsedagar med, i veckan var det en artonåring som var fine med bara sex ljus på morotskakan. Hur stort är det inte att fylla arton?

När barnet går till en kompis direkt efter fritids finns det tid att stanna i en randig skog en stund på hemvägen. Raka motsatsen till det vanliga att hela tiden ha lite bråttom. Hinna andas lite och få syn på en spark bara sådär.

Abstinens

Jag har folkabstinens. Jag vill gå in i en knökfull lokal, tränga mig fram, hitta mina kompisar och krama dem utan förbehåll. Sitta tätt, ta i den jag pratar med, smaka andras mat. Jag vill hälsa på nya människor med ordentliga handslag, stå tillräckligt nära för att se deras ögonfärg. Konsertlokaler, kyrkor, restauranger och vardagsrum fulla med folk, vilken dröm. Där vi blir gladare och vackrare och mjukare.

Jag vill inte backa, jag vill gå närmare.

Alla kamper

Alla kamper jag inte behöver gå igenom
Alla fighter jag inte måste ta
Alla berg jag inte ska bestiga
Alla lass som inte är mina att dra

Alla gånger jag saknar de rätta svaren
Alla grejer jag inte kan greppa
Alla stunder jag får strunta i prestigen
Alla förklaringar jag är tillåten att släppa

Och så kampen jag hamnat i
Fighten jag faktiskt måste ta
Bergsbranten som ska klättras
Lasset som är mitt att dra

Gör mig vis nog att veta vad och när, varför och vem
Vikten av ansvarsfördelning
För aldrig tar jag kampen själv
Klättrar aldrig utan ledning

Lördagen

Jag är inne i värmen medan andra halvan av familjen är på sjuårskalas – utomhus, i regnet. Annat väder var det igår när min hemby visade sig från sin bästa sida.

Några tappra löv kämpar på

men Blåsmark behåller värdigheten oavsett.

Vi klättrade på de större stenarna och kastade de mindre.

Det skulle lekas kurragömma, tagen och kurragömmatagen men det var lätt att bli distraherad. Vad är viktigare, att ta kort eller vinna? undrade han. Otroligt bra fråga.

Vecka 41

Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.

Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.

Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.