Kids

En flicka i vit klänning

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.

Självständighet

När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!

Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.

Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.

Mamma, ska jag säga en grej?

Jorden är bara en luftsmula jämfört med hela universum

Jag kan bli ärtkung* om jag gifter mig med en drottning när jag blir stor

Vill man säga det långsamt säger man potatis och biff, vill man säga det snabbt säger man BIFFÅPOTATIS

Hur mycket är oändligt gånger oändligt?

Jag tycker Etiopien känns lite gammalt, tycker inte du det?

Kan du låtsas vara arg och skrika? Varför inte? Då blir det ju så mycket roligare i framtiden



*hertig

Familjen

Jag letade ett foto på min telefon när mina ögon föll på den här bilden från i somras då vi var i Uppsala, själva i våra vänners lägenhet. Synen fick mig att stanna upp i scrollandet och överrumplas av hur mycket jag tycker om oss. Det vi är, det vi har blivit. Att vi, samtidigt som hans värld blir större, blir tightare. Hur väl vi känner varandra och hur hans ökade förståelse och empati ger möjlighet att gå djupare och bli starkare. Det är mycket energi, kul och kreativitet, spontana utrop, dans och pyssel – tänk att vi är så lika? Man blir som man umgås och han är mitt bästa umgänge.

Klipp och klistra

I lugnaste jullovslunken tog jag fram gamla illustrerade böcker och almanackor, letade rätt på fint och berg och himmel.

Kombinerade färger och former

Efter en stund fick jag sällskap

Och som så många ungar är han ett konstnärligt geni. Ingen ängslighet eller jämförelse, han bara kör

Kalas!

Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.

Vi har firat med godistårta enligt önskemål

Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem

Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.

Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.

Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.

Det rullar på

Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.

Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.

Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:

Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.

Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Mata barn

I min närhet finns en tvååring som är rätt picky med maten. Det är pannkaka, pasta (utan sås) och palt som gäller, typ, och igenkänningen för oss vuxna är total då Esaias var likadan. Det barn som nu äter bulgursallad med hemmagjord pesto och säger saker som ”avokadon var rätt god ändå”. Vad hände där? Fullt medveten om att min erfarenhet är begränsad till ett (1) friskt och växande barn, finns det en del grejer som hjälpte oss genom fasen av ”hamburgare med bara bröd”:

Boosta mellanrummen. Ifall ungen har ätit vettiga mellis behöver vi inte få panik av att han bara äter makaroner till lunch. Därför har jag lagt mer krut på näringsrik müsli, osötad yoghurt eller fil, vettiga bröd och fruktsmoothies. Genom att tänka på näringsintaget över hela dagen istället för att stirra sig blind på lunch och middag kan föräldrahjärtat lugna sig lite.

Introducera med timing. När är barnet som mest glad och nyfiken? Jag minns när Esaias började äta hummus; en kväll när han inte kunde somna och fick joina mitt kvällsfika. Och i soffan framför en skärm har han kunnat äta saker han hade vägrat att smaka vid köksbordet. Inget tips för varje dag, men ett väldigt bra knep för att barnet ska kunna inse att bönbiffar också är gott.


Bär. När repertoaren för maträtter som funkar alltid har haft komponenten sylt har vi kört mycket på frysta bär. Bär i gröt, bär till plättar, bär i smoothies och fil. Eller bara som de är? Eller för att måla med.

Tänk tacos. I de fantastiska Mera vego-kokböckerna står det om tacomodellen, som verkligen fungerar. Flera skålar, uppdelade ingredienser, fritt fram att ta av det man vill.

Ät själv. Det här kanske bara funkar i tvåmannafamiljer som våran men ändå; när måltiderna har varit alldeles för konfliktfyllda har jag ätit själv först. En mätt morsa hanterar allt bättre än en hungrig. Någon som däremot inte måste äta själv till varje pris är barnet. Är eventuellt lite etiopieninfluerad här, men anser att vi kan pausa självständighetshetsen lite och mata våra barn lite oftare.

Släpp och gå vidare. När matvägran varit total har jag sällan erbjudit något annat, utan istället serverat en mer rejäl kvällsmat, kanske lite tidigare än vanligt. Det finns heller ingen skam i att låta ditt barn äta innan ni åker bort på middag (eller bjuder hem folk).

Fyll gärna på listan! Vilka är era bästa tips?

Nattningsmonologen

Ett urval av min sons tankar 21.45-22.30:

Och så skrattigt vatten det här var. Det var nog skrattkrumeriller i. Oj vilken skrattig kväll det blev. Imorgon ska jag ha en tråkig dag. Om någon knackar på och vill leka ska jag säga: Nej, jag har en tråkig dag idag.

Hejdå mamma, vi ses… alltig mer! Trodde du jag skulle säga vi ses aldrig mer?

Idag såg jag fyra grodor. De hade svarta ögon av skinn. De var superäckliga.

Sen jag var två år har jag funderat på… Mamma? Mamma? Är du vaken mamma? Sover du? Nu sover min mamma. Katastrof. (Jag avslöjar att jag inte sover och undrar vad han funderat på sen han var två.) Sen jag var två år har jag undrat om vuxna aldrig har tråkigt? För när de träffar nya personer så bara pratar de och skrattar de. Jag tycker du kan ha lite mer tråkigt, sitta på balkongen och sticka och greja med din ullebulle. Ullbullar! Ullbullar! Vem vill ha ullbullar? Vill ni ha ullbullar i era dockskåp? Vill ni ha ullbullar att gosa med i era dockskåpssängar? Vill du ha en ullbulle?

Får jag ladda upp Pokémon?