Kids

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Kladdet

Uppenbarligen är vi inte de enda som är hemma, skolstartsförkylningarna är ett faktum. Häromdagen testade vi två kladdiga men roliga grejer med ingredienser vi lyckligtvis hade hemma

Den första var obleck som görs med vatten och majsstärkelse (jag höftade mängden och vi testade både lösare och fastare), plus lite färg om man så vill (vi använde spirulina). Vi blev helt hänförda – blandningen blir fast om man tar hårt i den men rinnande annars. Hur går det till?

På kvällen var det dags för slime gjort på 2,5 dl vatten, 1 msk fiberhusk och färg, det fick stå i 10 minuter och sen kokas lite på spisen. Vi skulle ha kokat mer för att få den fastare men det var tydligen okej ändå. Dagen efter tillsattes även en väldans massa glitter och då försvann förstås ätbarheten, men i ärlighetens namn hade nog ingen varit särskilt sugen på att smaka.

Bubblan

Efter två dagar av hemmavarande kan jag återigen konstatera att begränsningar inte bara är av ondo. Jag får ro till att fixa en lampa som blinkat, rensar lite i en garderob och spelar piano. Vilar på ett sätt jag aldrig får till på eget initiativ.

Esaias växlar mellan sina standardaktiviteter och jag upphör aldrig att förvånas av hans kreationer. Är du inte lite för ung för att rita såhär? vill jag fråga.

Båda dagarna har jag ätit firfir till lunch, igår var det så gott att jag grät. Lök, olja, berbere och injera, svårare är det inte.

Och så går timmarna, jag är generös med skärm och fika och det fortsätter regna medan vi fortsätter att stanna inomhus. Den här bubblan vill vi inte stanna i för alltid, men för tillfället är den väldigt trivsam.

Dimma och chokladbollar

Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.

Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.

Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.

En ny storlek

Det stramar och glipar
Ärmen slutar innan armen
Det är dags för en ny storlek igen

Titta på varje plagg med andra ögon
Gå igenom det som länge varit självklart
Bort med det som hängt med länge
Iväg med gammalt och slitet
Ständiga favoriter
och sånt som bara blivit liggande

Leta hemma, leta borta
Vad gillar vi nu?
Vad passar dig nu?
Hitta nytt, hitta rätt
Redo för annat och större

Sommarstrategin

Förra året började jag med en ny grej; att längta till sommaren. Det håller i sig! Att sommaren 2020 blir speciell råder det ingen tvekan om, jag försöker göra upp planer men samtidigt ladda upp för mycket tid hemmavid. Här är min strategi för att göra de kommande månaderna så härliga och vilsamma som möjligt:

Slimmad matlagning. Jag älskar att laga mat, bara inte hela tiden. Därför tänker jag göra storkok av enkla grejer. En stor sats tomatsås (förslagsvis Malins recept, och låta koka länge) fördelat till små lådor i frysen. Sen är det bara att ta fram och äta med spaghetti, stekt halloumi och en massa basilika, på tortillabröd som en bra och snabb pizzagrund, med bönor i tillsammans med mathavre eller ris. Eller göra en batch pastasallad att jobba sig igenom. En lika gedigen laddning hummus att ha i tortillabröd med rivna morötter, fänkål och bladspenat, på mackor eller till sallad. Matlådor med piroger, plättar eller pannkaka att ta med till stranden.

Bada jämt. Bad lika med sommar, så bada ska vi göra oavsett väder. Helst i kombination med lunch eller middag så att vi kan stanna länge och har en hyfsat energinivå när vi väl kommer hem.

Stanna uppe. Istället för att slita mitt hår över barnet som inte vill somna i normal barntid ska jag omfamna de sena kvällarna; kvällsdopp, sena cykelturer, dröja kvar på ställen utan att behöva snegla på klockan. Och när han väl har somnat ska jag stanna uppe ännu längre, för det fina med alltihop är att jag inte behöver stiga upp särskilt tidigt.

På tumanhand

De ändrade omständigheterna drabbar oss olika, dels för att vi alla har våra egna reaktioner, men också för att vi helt enkelt lever olika liv. För mig betyder pandemin att det blir väldigt mycket föräldraskap.

Att vara ensamstående förälder på heltid är alltid sårbart och det här läget är inget undantag. Möjligheterna till avlastning och hjälp har minskat avsevärt och nu är det vi två mer än någonsin tidigare. Vanligtvis har jag en barnfri kväll i veckan, nu har jag haft en på tretton veckor. Det går oväntat bra och i stunden är det inga problem, men det är givetvis kännbart och i längden ganska tärande. Att ensam bära ansvaret för en annan människa och dennes tider, mat, psykiska välmående, sömn, kläder, träningar, tandborstning och frågor om livet tar en del ork. Och när det inte finns några egentliga avbrott kan det ge en lätt klaustrofobisk känsla – jag längtar efter utrymme att känna mig som mer än en mamma.

Jag försöker hitta nya sätt: springer med honom cyklandes bredvid, lägger mig på soffan så fort han går ut och leker och stannar uppe ännu längre för att få åtminstone lite kväll för mig själv. Sänker ribban på varje område i livet och försöker tänka strategiskt med de luckor som finns. Övar mig i att be om hjälp, för det är som allra svårast när det behövs som mest. Tack och lov har jag lyxen att från flera håll mötas av förståelse och en vilja att stötta.

Parallellt med en viss uppgivenhet löper ett starkare stråk av tacksamhet, bland annat över att det här händer nu. För fyra år sen hade jag definitivt inte pallat, kanske inte ens för ett år sen. Den här situationen har ingen av oss varit med om, men att ta sig vidare även när livet tar oväntade vändningar, det kan vi.

Halvårsdagen

Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.

Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.

Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.

Skärmen

Sen jag blev förälder har jag mött många som har starka åsikter kring barn och skärmar, men väldigt få som har något vettigt att säga utöver ett visst antal minuter eller timmar. Dessutom är vi den första generationen föräldrar som behöver handskas med ständigt utbud, vilket gör det omöjligt att lära av historien. Så hur gör då alla vi som försöker forma en vardag någonstans mellan ingen skärmtid alls och fri tillgång? Utan att på något sätt ha lyckats knäcka koden tänkte jag dela med mig av hur jag har gjort och tänkt.

Skärmtid på morgonen. När Esaias var liten (och sorgen som värst) var det svårt att värja sig mot den enkla lösningen att låta honom titta på nåt. I efterhand kan jag tycka att det var onödigt att jag hade konstant dåligt samvete över det, men när han var två och ett halvt var det hursomhelst dags att styra upp dagarna och jag införde skärmtid på morgonen. Det var tydligt, minskade tjatet resten av dagen och var bra för mig att få en lugn start, ibland kunde jag till och med sova en extra stund – någon morgonmänniska är jag nämligen icke. Numera pallar vi båda att ta fram Ipad eller dator även andra tider, men morgonskärmen fortsätter att vara en vinnande rutin som passar oss.

Lite ljug. Visst får man säga att youtube inte finns hemma hos oss?

Bytesregeln. Till slut blev det uppenbart att youtube ändå fanns på våra devices, eftersom jag använde telefonen som hjälp att hålla Esaias vaken i bilen (fem minuter sömn på dagen = förstörd kväll). Då hade jag av trafikmässiga skäl ingen koll på vad han såg på och införde regeln att han alltid måste säga vad han ser på och om han byter. Det här håller fortfarande och han ropar hela tiden; Nu spelar jag Mario! Nu ser jag på Kluro! Mamma, jag byter till Netflix nu! Jag har koll utan att behöva sitta bredvid, och en positiv bieffekt är att det blir naturligt att prata om vad som händer på skärmen. Jag tänker mig att det kan vara svårt att införa det snacket när han är äldre, men förhoppningsvis lägger vi lite grund för det nu.

Minska reklamen. Vi har en prenumeration på Youtube Premium och jag har valt nästan uteslutande köpesspel, helt enkelt för att undvika reklam som jag inte vill att mitt barn ska se. Lätt värt nån hundring i månaden enligt mig.

Låta det vara kul. I och med andras och egna ideal är det lätt att hamna i att all rörlig bild är dålig och skamfylld. Så vill jag verkligen inte ha det hemma hos oss. Det är ju roligt att kolla på grejer, skratta tillsammans eller lära sig något nytt. Så även om jag försöker styra både tid och innehåll vill jag att det ska kunna vara en stund av vila, nyfikenhet och kul.

Ni med barn, hur gör ni?

111

Påsklovet kändes evighetslångt men tog ändå slut denna årets hundraelfte dag. Kroppen är trött på det sätt den bara blir av bilkörande och kontorsstol. Tankarna kretsar kring sånt som inte ryms i blogginlägg; människor och känslor.

Resterna från lovet är en ovanligt stökig lägenhet, en direkt följd av att jag igår fick för mig att möblera om och med det flytta på varje pryl i detta hem. Esaias har upptäckt pod-världen; Julias coola djur, Kylskåpsradion och Historierummet hör till hans favoriter. Någon som har tips på fler poddar för barn? Under tiden vi lyssnar gäller det gamla vanliga ritandet, legot och pratet. Och kollagen, detta lov på djurtema.