Kids

Läsa bok och äppeljuice

När jag lagar små hål i jeansen från cykelvurpan.

När jag ropar åt honom att komma in.

När vi ligger tätt trots bred säng och läser bok även denna kväll.

När han berättar något för många men jag är den enda som kan förstå exakt hur han menar.

När jag köper äppeljuice för att det är hans favorit.

När jag stryker ännu en pärlplatta, hänger ännu en tvätt, plockar upp ännu en legobit.

När vi kör genom Norrbotten och horisonten är ljus fastän klockan passerat nio, han somnar i baksätet och jag får bära hans tunga, sovande kropp in till en renbäddad säng.

Då känner jag mig som en sån morsa.

Mars

En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.

Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.

Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.

Strategin

En treveckorssemester som ensam vuxen med sexåring, till en plats tjock med minnen, blir inte garanterat härlig. Att vara singelförälder är alltid mer sårbart och borta från det vanliga livet kan det bli mer gnissel. Och det finns knappt något som är så energidränerande som sorg. Därför har jag den här gången lite mer av en strategi för att både jag och Esaias ska orka med och vara någorlunda nöjda.

Jag tar de genvägar som finns när jag känner att de behövs. Beställer en bil istället för att tråckla oss in i trång minibuss, går ut från gudstjänsten när det blir för högljutt och långtråkigt för den yngre av oss och väljer det finare cafét med glass istället för mina gamla stammishak.

Jag accepterar servicen. Som gäster – och dessutom utlänningar – blir vi väldigt uppassade. Det skjutsas och lagas mat och tvättas kläder. Förr ville jag hellre göra grejer själv, men nu låter jag oss servas till fullo. Med vissa undantag dock, som imorse då jag fick en vattenflaska med frågan om jag kan öppna den själv. För den som undrar: det kunde jag.

Jag är generös med skärmtiden. När jag var nybliven förälder minns jag att någon sa att man inte ska använda skärmen som barnvakt. Men om ingen annan finns att tillgå är den helt utmärkt – jag får läsa, skriva dagbok, blogga, sova lite eller träna (ännu en grej jag gör för att få mer ork och bättre humör). Tänker dessutom att dagarna är fulla av nytt och spännande, och då är det inte hela världen med några timmar Frågefilurerna eller Block craft. Plus att utbudet utan internet blir mer begränsat och behovet av kontroll inte lika stort. Jag lever som ni märker inte internetfritt, så jag unnar mig att köpa refillkort stup i kvarten:

Jag låter Esaias vara vaken länge. Eftersom han är en sån kvällsperson blir familjefriden större ju senare kvällarna får bli. Min tid för mig själv blir mindre men det blir också frustrationen över barn som vägrar somna (finns det nåt värre?).

Jag låter andra sköta planeringen. Jämfört med förra gången har jag inte träffat lika många kompisar. De flesta vet att jag är här, men jag inser att det inte är helt lätt att ta med Esaias till nåt ställe där jag vill sitta och prata med en vän om hur de senaste två åren varit. Det kan vara nog svårt på hemmaplan, där det ändå pratas svenska. Därför chillar jag, låter bollen vara hos dem och tänker att det blir bra oavsett om vi träffar fem eller tio.

Vi tar det lugnt. Vi är ändå här ett tag och jag vill inte komma hem helt utsliten. Fördelen med att bo med familjen är att gemenskapen, maten och upplevelserna finns nära till hands, så vi behöver inte ränna på stan för att känna att vi är i Etiopien – och det är en viktig känsla om ni frågar mig.

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

En flicka i vit klänning

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.

Självständighet

När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!

Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.

Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.

Mamma, ska jag säga en grej?

Jorden är bara en luftsmula jämfört med hela universum

Jag kan bli ärtkung* om jag gifter mig med en drottning när jag blir stor

Vill man säga det långsamt säger man potatis och biff, vill man säga det snabbt säger man BIFFÅPOTATIS

Hur mycket är oändligt gånger oändligt?

Jag tycker Etiopien känns lite gammalt, tycker inte du det?

Kan du låtsas vara arg och skrika? Varför inte? Då blir det ju så mycket roligare i framtiden



*hertig

Familjen

Jag letade ett foto på min telefon när mina ögon föll på den här bilden från i somras då vi var i Uppsala, själva i våra vänners lägenhet. Synen fick mig att stanna upp i scrollandet och överrumplas av hur mycket jag tycker om oss. Det vi är, det vi har blivit. Att vi, samtidigt som hans värld blir större, blir tightare. Hur väl vi känner varandra och hur hans ökade förståelse och empati ger möjlighet att gå djupare och bli starkare. Det är mycket energi, kul och kreativitet, spontana utrop, dans och pyssel – tänk att vi är så lika? Man blir som man umgås och han är mitt bästa umgänge.

Klipp och klistra

I lugnaste jullovslunken tog jag fram gamla illustrerade böcker och almanackor, letade rätt på fint och berg och himmel.

Kombinerade färger och former

Efter en stund fick jag sällskap

Och som så många ungar är han ett konstnärligt geni. Ingen ängslighet eller jämförelse, han bara kör

Kalas!

Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.

Vi har firat med godistårta enligt önskemål

Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem

Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.

Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.

Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.