Kids

En ny storlek

Det stramar och glipar
Ärmen slutar innan armen
Det är dags för en ny storlek igen

Titta på varje plagg med andra ögon
Gå igenom det som länge varit självklart
Bort med det som hängt med länge
Iväg med gammalt och slitet
Ständiga favoriter
och sånt som bara blivit liggande

Leta hemma, leta borta
Vad gillar vi nu?
Vad passar dig nu?
Hitta nytt, hitta rätt
Redo för annat och större

Sommarstrategin

Förra året började jag med en ny grej; att längta till sommaren. Det håller i sig! Att sommaren 2020 blir speciell råder det ingen tvekan om, jag försöker göra upp planer men samtidigt ladda upp för mycket tid hemmavid. Här är min strategi för att göra de kommande månaderna så härliga och vilsamma som möjligt:

Slimmad matlagning. Jag älskar att laga mat, bara inte hela tiden. Därför tänker jag göra storkok av enkla grejer. En stor sats tomatsås (förslagsvis Malins recept, och låta koka länge) fördelat till små lådor i frysen. Sen är det bara att ta fram och äta med spaghetti, stekt halloumi och en massa basilika, på tortillabröd som en bra och snabb pizzagrund, med bönor i tillsammans med mathavre eller ris. Eller göra en batch pastasallad att jobba sig igenom. En lika gedigen laddning hummus att ha i tortillabröd med rivna morötter, fänkål och bladspenat, på mackor eller till sallad. Matlådor med piroger, plättar eller pannkaka att ta med till stranden.

Bada jämt. Bad lika med sommar, så bada ska vi göra oavsett väder. Helst i kombination med lunch eller middag så att vi kan stanna länge och har en hyfsat energinivå när vi väl kommer hem.

Stanna uppe. Istället för att slita mitt hår över barnet som inte vill somna i normal barntid ska jag omfamna de sena kvällarna; kvällsdopp, sena cykelturer, dröja kvar på ställen utan att behöva snegla på klockan. Och när han väl har somnat ska jag stanna uppe ännu längre, för det fina med alltihop är att jag inte behöver stiga upp särskilt tidigt.

På tumanhand

De ändrade omständigheterna drabbar oss olika, dels för att vi alla har våra egna reaktioner, men också för att vi helt enkelt lever olika liv. För mig betyder pandemin att det blir väldigt mycket föräldraskap.

Att vara ensamstående förälder på heltid är alltid sårbart och det här läget är inget undantag. Möjligheterna till avlastning och hjälp har minskat avsevärt och nu är det vi två mer än någonsin tidigare. Vanligtvis har jag en barnfri kväll i veckan, nu har jag haft en på tretton veckor. Det går oväntat bra och i stunden är det inga problem, men det är givetvis kännbart och i längden ganska tärande. Att ensam bära ansvaret för en annan människa och dennes tider, mat, psykiska välmående, sömn, kläder, träningar, tandborstning och frågor om livet tar en del ork. Och när det inte finns några egentliga avbrott kan det ge en lätt klaustrofobisk känsla – jag längtar efter utrymme att känna mig som mer än en mamma.

Jag försöker hitta nya sätt: springer med honom cyklandes bredvid, lägger mig på soffan så fort han går ut och leker och stannar uppe ännu längre för att få åtminstone lite kväll för mig själv. Sänker ribban på varje område i livet och försöker tänka strategiskt med de luckor som finns. Övar mig i att be om hjälp, för det är som allra svårast när det behövs som mest. Tack och lov har jag lyxen att från flera håll mötas av förståelse och en vilja att stötta.

Parallellt med en viss uppgivenhet löper ett starkare stråk av tacksamhet, bland annat över att det här händer nu. För fyra år sen hade jag definitivt inte pallat, kanske inte ens för ett år sen. Den här situationen har ingen av oss varit med om, men att ta sig vidare även när livet tar oväntade vändningar, det kan vi.

Halvårsdagen

Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.

Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.

Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.

Skärmen

Sen jag blev förälder har jag mött många som har starka åsikter kring barn och skärmar, men väldigt få som har något vettigt att säga utöver ett visst antal minuter eller timmar. Dessutom är vi den första generationen föräldrar som behöver handskas med ständigt utbud, vilket gör det omöjligt att lära av historien. Så hur gör då alla vi som försöker forma en vardag någonstans mellan ingen skärmtid alls och fri tillgång? Utan att på något sätt ha lyckats knäcka koden tänkte jag dela med mig av hur jag har gjort och tänkt.

Skärmtid på morgonen. När Esaias var liten (och sorgen som värst) var det svårt att värja sig mot den enkla lösningen att låta honom titta på nåt. I efterhand kan jag tycka att det var onödigt att jag hade konstant dåligt samvete över det, men när han var två och ett halvt var det hursomhelst dags att styra upp dagarna och jag införde skärmtid på morgonen. Det var tydligt, minskade tjatet resten av dagen och var bra för mig att få en lugn start, ibland kunde jag till och med sova en extra stund – någon morgonmänniska är jag nämligen icke. Numera pallar vi båda att ta fram Ipad eller dator även andra tider, men morgonskärmen fortsätter att vara en vinnande rutin som passar oss.

Lite ljug. Visst får man säga att youtube inte finns hemma hos oss?

Bytesregeln. Till slut blev det uppenbart att youtube ändå fanns på våra devices, eftersom jag använde telefonen som hjälp att hålla Esaias vaken i bilen (fem minuter sömn på dagen = förstörd kväll). Då hade jag av trafikmässiga skäl ingen koll på vad han såg på och införde regeln att han alltid måste säga vad han ser på och om han byter. Det här håller fortfarande och han ropar hela tiden; Nu spelar jag Mario! Nu ser jag på Kluro! Mamma, jag byter till Netflix nu! Jag har koll utan att behöva sitta bredvid, och en positiv bieffekt är att det blir naturligt att prata om vad som händer på skärmen. Jag tänker mig att det kan vara svårt att införa det snacket när han är äldre, men förhoppningsvis lägger vi lite grund för det nu.

Minska reklamen. Vi har en prenumeration på Youtube Premium och jag har valt nästan uteslutande köpesspel, helt enkelt för att undvika reklam som jag inte vill att mitt barn ska se. Lätt värt nån hundring i månaden enligt mig.

Låta det vara kul. I och med andras och egna ideal är det lätt att hamna i att all rörlig bild är dålig och skamfylld. Så vill jag verkligen inte ha det hemma hos oss. Det är ju roligt att kolla på grejer, skratta tillsammans eller lära sig något nytt. Så även om jag försöker styra både tid och innehåll vill jag att det ska kunna vara en stund av vila, nyfikenhet och kul.

Ni med barn, hur gör ni?

111

Påsklovet kändes evighetslångt men tog ändå slut denna årets hundraelfte dag. Kroppen är trött på det sätt den bara blir av bilkörande och kontorsstol. Tankarna kretsar kring sånt som inte ryms i blogginlägg; människor och känslor.

Resterna från lovet är en ovanligt stökig lägenhet, en direkt följd av att jag igår fick för mig att möblera om och med det flytta på varje pryl i detta hem. Esaias har upptäckt pod-världen; Julias coola djur, Kylskåpsradion och Historierummet hör till hans favoriter. Någon som har tips på fler poddar för barn? Under tiden vi lyssnar gäller det gamla vanliga ritandet, legot och pratet. Och kollagen, detta lov på djurtema.

Läsa bok och äppeljuice

När jag lagar små hål i jeansen från cykelvurpan.

När jag ropar åt honom att komma in.

När vi ligger tätt trots bred säng och läser bok även denna kväll.

När han berättar något för många men jag är den enda som kan förstå exakt hur han menar.

När jag köper äppeljuice för att det är hans favorit.

När jag stryker ännu en pärlplatta, hänger ännu en tvätt, plockar upp ännu en legobit.

När vi kör genom Norrbotten och horisonten är ljus fastän klockan passerat nio, han somnar i baksätet och jag får bära hans tunga, sovande kropp in till en renbäddad säng.

Då känner jag mig som en sån morsa.

Mars

En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.

Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.

Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.

Strategin

En treveckorssemester som ensam vuxen med sexåring, till en plats tjock med minnen, blir inte garanterat härlig. Att vara singelförälder är alltid mer sårbart och borta från det vanliga livet kan det bli mer gnissel. Och det finns knappt något som är så energidränerande som sorg. Därför har jag den här gången lite mer av en strategi för att både jag och Esaias ska orka med och vara någorlunda nöjda.

Jag tar de genvägar som finns när jag känner att de behövs. Beställer en bil istället för att tråckla oss in i trång minibuss, går ut från gudstjänsten när det blir för högljutt och långtråkigt för den yngre av oss och väljer det finare cafét med glass istället för mina gamla stammishak.

Jag accepterar servicen. Som gäster – och dessutom utlänningar – blir vi väldigt uppassade. Det skjutsas och lagas mat och tvättas kläder. Förr ville jag hellre göra grejer själv, men nu låter jag oss servas till fullo. Med vissa undantag dock, som imorse då jag fick en vattenflaska med frågan om jag kan öppna den själv. För den som undrar: det kunde jag.

Jag är generös med skärmtiden. När jag var nybliven förälder minns jag att någon sa att man inte ska använda skärmen som barnvakt. Men om ingen annan finns att tillgå är den helt utmärkt – jag får läsa, skriva dagbok, blogga, sova lite eller träna (ännu en grej jag gör för att få mer ork och bättre humör). Tänker dessutom att dagarna är fulla av nytt och spännande, och då är det inte hela världen med några timmar Frågefilurerna eller Block craft. Plus att utbudet utan internet blir mer begränsat och behovet av kontroll inte lika stort. Jag lever som ni märker inte internetfritt, så jag unnar mig att köpa refillkort stup i kvarten:

Jag låter Esaias vara vaken länge. Eftersom han är en sån kvällsperson blir familjefriden större ju senare kvällarna får bli. Min tid för mig själv blir mindre men det blir också frustrationen över barn som vägrar somna (finns det nåt värre?).

Jag låter andra sköta planeringen. Jämfört med förra gången har jag inte träffat lika många kompisar. De flesta vet att jag är här, men jag inser att det inte är helt lätt att ta med Esaias till nåt ställe där jag vill sitta och prata med en vän om hur de senaste två åren varit. Det kan vara nog svårt på hemmaplan, där det ändå pratas svenska. Därför chillar jag, låter bollen vara hos dem och tänker att det blir bra oavsett om vi träffar fem eller tio.

Vi tar det lugnt. Vi är ändå här ett tag och jag vill inte komma hem helt utsliten. Fördelen med att bo med familjen är att gemenskapen, maten och upplevelserna finns nära till hands, så vi behöver inte ränna på stan för att känna att vi är i Etiopien – och det är en viktig känsla om ni frågar mig.

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.