Färg och form

The story of us

 

IMG_0220.JPG

När jag tänker på min och Tarikus historia blir jag så tacksam över att vi, från varsin liten by i Etiopien respektive Sverige, lyckades träffas. Hur vi blev kompisar i Uganda och jobbade ihop i Etiopien för att nu vara man och fru och föräldrar i Sverige. Från våra år tillsammans har vi en massa bilder som jag blir alldeles varm av att se på, och det känns dumt att låta dem ligga på den externa hårddisken eller ens i byrålådan. Och mitt bästa knep för att få till album är att lämna tanken på att få med allt från ett visst år eller en viss resa och istället klistra in de foton som man tycker bäst om. Samt; hellre ett slarvigt album än inget alls!

image

Jag är så glad att våra vänner har tagit bilder av oss när vi gjort helt vanliga saker. Den här restaurangen (till höger) åt vi på i princip varje dag fram till att vi gifte oss och Malin tog bilden hennes första dag i Etiopien.

image

Fest (när Tarre tog sin masterexamen) och vardag (på stammisrestaurang nummer två). Å vilken härlig tid det här var!

image

Vi förlovade oss på en högst tveksam plats, det var nämligen sjukt svårt att hitta ett ställe som var avskilt, vackert och rent. Vi kämpade massor och var alldeles svettiga och dammiga när vi kom hem.

image

Vårt första gemensamma hem var ett rosa hus i utkanten av Addis Abeba, och vilket kap det var alltså! Trivdes utmärkt.

image

Pirr i magen över alla dessa fantastiska minnen och en hoppfull förväntan om att kommande år ska få bjuda på fler vanliga och festliga dagar med den bästa mannen jag vet. Och känslan över att få lägga ett album till samlingen är inte så dålig den heller.

Tummen upp!

snöhand

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillar snö. Snön har legat som ett tjockt täcke över Piteå i några veckor nu och jag blir inte less. Inte ens när jag står där vid bilen och måste skrapa och borsta och skotta. Jag gör sådana sysslor alldeles för sällan. Jag sitter ju som mest på rumpan varje dag. Så tack snön, så himla fint att du ger mig en riktig norrbottnisk vinter. Tummen upp!

Ett litet lejon

Jag har en liten vild pojke som till min stora glädje gillar mjuka djur, vilket gör det så mycket enklare att knåpa ihop små presenter till honom. Att snickra ihop en bil ligger mig nämligen inte lika nära till hands som att ta upp garn och nål. Inspirationen kom från Malins syster Mirjam, garnet från min mammas gömmor, och resten hittade jag på framför några avsnitt av Modern family.

IMG_0052.JPG  IMG_0054.JPG

Eftersom jag höftar rätt mycket och hellre letar inspiration för lejonman på Pinterest än att virka efter beskrivning är jag extremt nöjd att garnet räckte. Efter montering och allt var bara tre minibitar kvar. Och när Tariku gav det lilla lejonet till Esaias skrattade han av glädje, det måste ju vara det bästa betyget!

IMG_0053.JPG

Begränsningarnas kreativitet

(null)
Med stor pepp köpte jag kritor till min son (barnteckningar kan ju nämligen vara det härligaste som finns) och med lika stor pepp tog han emot dem. Att rita var det dock inte tal om, men de lät kul när han kastade dem i golvet. Och då är jag inte en bättre förälder än att jag tar tillbaka gåvan och använder den själv i väntan på att pojkens konstnärliga ådra ska komma fram.

(null)

Lite lejon och lite sanning. Hur härligt det än kan vara med resurser i överflöd kan ett paket kritor vara nog så kreativitetsfrämjande.

Psalm 73

IMG_0051.JPG

Få bibelord har jag burit med mig som detta. Min längtan. Att inse att jag har Gud, genom allt. Och att jag på den grunden inte måste sträva efter mer, annat eller bättre, utan kan få leva i förnöjsamhet. Jag har allt jag behöver, min önskan är att förstå det.