Allt Elin skrivit

Nytt

Än en gång går jag igenom vår lilla lägenhets garderober och lådor, byter plats och försöker få ordning på pinalerna. Högen med tavlor som inte fått någon plats blir vad jag siktar in mig på, och dunjackor. Rensar snabbt, ska snart iväg, och sysslan bidrar inte till någon djupandning. Samtidigt, ändå, lite frisk luft i systemet. Bort med det gamla, testa göra på nåt annat vis. Samma komponenter men nytt nytt nytt.

Med bestämda steg bär jag lådan med vinterkläder till förrådet, med ord av sanning på repeat i huvudet: du är en vind som säger det blir vår.

Glädjen

Snabbt gick vi, spanandes på fåglar och skulpturer. Över vattnet upphörde molnen tvärt, ett tydligt löfte om att solen snart kommer fram. Huruvida löftet infriades är av mindre vikt. Vi var rena, mätta och utvilade. Strax därefter, en älskads händer i våra, nåden att vara familj trots kassa omständigheter. Och storfamiljen som bär oss, alla på olika sätt. Med skjuts och mat, eller som de yngre med dans och ”jag är en riddare!” med både kladdkaka och grädde runt munnen. Jag tror inte att glädje alltid går att välja, men idag blev den mig given. 

Mother & Son Art Collaboration

Idag fyller Tariku år och ni ska få se en av hans presenter som jag och Esaias gjort tillsammans. Alltså jag blir så peppad av att göra sånt här med mitt barn!

Det hela började med blåbär till mellanmål: gott + fin färg = oslagbar kombination! När ungen var som kladdigast gav jag honom ett akvarellpapper att smeta på. Papperskvalitén gör att allt ser finare ut, plus att det inte ger vika för blåbärsgrejset.

När Esaias ätit klart, duschat och ytterligare några veckor gått tog jag mitt ansvar i att förbättra min sons konstverk. Hehe. Det enkla knepet för att få vilken akvarell som helst att se lite mer städad ut är att fylla i linjer med svart penna. Från mellisklet till abstrakt konst.

Jag klippte ut den bit jag tyckte blev finast, ramade in och gav bort till den bästa av bästa.

Otroligt kul! Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Lejonkudden

 

Förra veckan fyllde ett av mina favoritbarn tre år, och eftersom han har allt han behöver och önskar (förutom en låtsasdammsugare, vilket han fick) sydde jag en lejonkudde. Idén är helt och hållet stulen från Pinterest, så allt jag behövde klura på var hur jag skulle gå till väga. 

 

Två runda tygbitar, broderat ansikte och en lååååååång virkad snodd till man blev det. När jag visade Tariku mina presentalternativ på tidigare nämnda Pinterest sa han: Elin, visst vet du att det här tar tid? Han känner mig så väl, för helt plötsligt var det kvällen innan kalaset och min kära mamma kom till undsättning:

 

 

 

Men på födelsedagens morgon var det bara stoppningen kvar! Treåringen trodde att det var en sol, men några timmar senare kramade han kudden och deklarerade: jag älskar gult! Älskade barn. 

En ampel på fem minuter

Här har ni ett världssnabbt pyssel som passar utmärkt för blommor som gör sig bäst hängandes:

  

  

Att själva knytanordningen nu skyms av blomman tycker jag är helt i sin ordning, då det är blomman i all sin härlighet vi vill åt. Jag använde mig av tygremsor från second hand (ofta svinbilligt), men det går lika bra att klippa till själv från vilket tyg som helst. 

Påsk

Påsken, vilken strålande högtid! Då mörker blir till ljus, graven är tom och vi får följa Jesus från död till liv. Den här helgen är precis vad jag behöver just nu, en påfyllning av hopp. 

På långfredagen stannade vi till hos några vänner med får och lamm, och inget hade väl kunnat passa bättre den dagen. 

Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. (‭Första Petrusbrevet‬ ‭1‬:‭18-19)

 

 

Sommartiden hej hej

En klocka har jag ställt om idag. Det digitala gav mig den traditionsenliga förvirringen tidigt i morse: är det här sommartid eller vintertid? Visst har mobilen ändrats automatiskt? Vad är klockan egentligen?

Vår son gillar att vara vaken länge på kvällarna, så jag har fasat för omställningen hela veckan – på samma sätt som familjer med morgonpigga barn protesterar mot den extra timmen på hösten. Men ändå klingar det fint. Sommartid. Ljusare tider. Piteå och Norrbotten får ofta dras med ryktet om vintermörkret. Förvisso helt grundat i verkligheten, men en förutsättning för det som nu kommer. Jag är inte mycket för värme och mittpådagen-sol, men ljusa sommarnätter är helt klart värt några månader i mörker. När lamporna i lägenheten aldrig behöver tändas, när man kan gå sena kvällpromenader utan något som helst behov av elljusspår för att sen komma hem och somna med solen i ögonen. Ljusåterbäringens tid är här!

  

Hela världen

Tidigare i veckan gjorde jag detta kap:

Efterfrågan på en finsk atlas från 1974 är säkert inte så stor, men ändå kändes det som högsta vinsten när jag plockade fram den ur bokbackarna. Se så fint:

Jorden alltså!

Eftersom jag inte förstår någonting blir det lite extra fascinerande med jorden och dess tillbehör.

Den tidigare ägaren ville snabbt kunna hitta kartan över Palestina på Jesu tid:

Onödigt impulsköp? Självklart inte, jag ska använda den till allt! Slå in paket, skriva brev på, rama in de bästa sidorna och vika fåglar av resten. Jag började med en tavla med det bibelord från Hebreerbrevet som klingat i mig:

Ljuset

För några år sen bestämde jag mig för att flytta till Etiopien för en tid och arbeta med rehabilitering för unga prostituerade. Den drivande frågeställningen var att om ljuset lyser där – i det mest kompakta av mörker – då är det på riktigt. Om det finns hopp i den ekonomiska, själsliga och andliga fattigdom som prostitution innebär, då finns det hopp för alla. Slutsatsen blev aldrig särskilt tydlig, då min svartvita världsbild fick sig några törnar och livet i Etiopien blev som liv är mest, en blandning av både ljus och mörker. Och även om jag fick öva mig i medkänsla är det svårt att helt och hållet sätta sig in i en medmänniskas söndertrasade situation. Att grotta ner sig i hemskheter visade sig inte heller vara särskilt professionellt. 

Nuförtiden är situationen en annan; jag lever långt ifrån både Addis Abeba och vardagen nära hemlösa. Men mörkret gör sig såklart påmint ändå, det drabbar mig utan att vara ett yrkesval. Och det har visat sig att ljuset visst lyser i mörkret. Ibland som en ståtlig fyr, ibland som en ficklampa i behov av nya batterier, men det finns där. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Dagens mörker var ännu ett avsked, sjukdom och trötthet. Kvällens ljus var två vänner och fisktacos. 

  

Vilan i visionerna

De senaste veckorna har vi pratat om framtiden. Om våra drömmar och förhoppningar, vilka vi vill vara och vilka vi vill vara med. Vi har kunnat se bortom det som nu håller oss fast och staka ut en riktning dit vi vill gå, om vi får och kan.

Ofta har ordet vision väckt ett obehag i mig, ett ärr från överanvändning och kanske också en övertro på visionernas styrka. Där du blir din vision, och den som ingen har blir utan resultat. Dit vill jag inte gå. Men när livet kretsar kring den dagliga överlevnaden, när vi knappt vet något om nästa vecka, är det en frihet att få se lite lite längre. Veta vart vi vill.

Vi om några vet att våra egna planer kan skjutas upp, ändras eller grusas. Vi vet också att det vi nu drömmer och hoppas kan bli sann verklighet. Jag längtar.