Allt Elin skrivit

Strategin

En treveckorssemester som ensam vuxen med sexåring, till en plats tjock med minnen, blir inte garanterat härlig. Att vara singelförälder är alltid mer sårbart och borta från det vanliga livet kan det bli mer gnissel. Och det finns knappt något som är så energidränerande som sorg. Därför har jag den här gången lite mer av en strategi för att både jag och Esaias ska orka med och vara någorlunda nöjda.

Jag tar de genvägar som finns när jag känner att de behövs. Beställer en bil istället för att tråckla oss in i trång minibuss, går ut från gudstjänsten när det blir för högljutt och långtråkigt för den yngre av oss och väljer det finare cafét med glass istället för mina gamla stammishak.

Jag accepterar servicen. Som gäster – och dessutom utlänningar – blir vi väldigt uppassade. Det skjutsas och lagas mat och tvättas kläder. Förr ville jag hellre göra grejer själv, men nu låter jag oss servas till fullo. Med vissa undantag dock, som imorse då jag fick en vattenflaska med frågan om jag kan öppna den själv. För den som undrar: det kunde jag.

Jag är generös med skärmtiden. När jag var nybliven förälder minns jag att någon sa att man inte ska använda skärmen som barnvakt. Men om ingen annan finns att tillgå är den helt utmärkt – jag får läsa, skriva dagbok, blogga, sova lite eller träna (ännu en grej jag gör för att få mer ork och bättre humör). Tänker dessutom att dagarna är fulla av nytt och spännande, och då är det inte hela världen med några timmar Frågefilurerna eller Block craft. Plus att utbudet utan internet blir mer begränsat och behovet av kontroll inte lika stort. Jag lever som ni märker inte internetfritt, så jag unnar mig att köpa refillkort stup i kvarten:

Jag låter Esaias vara vaken länge. Eftersom han är en sån kvällsperson blir familjefriden större ju senare kvällarna får bli. Min tid för mig själv blir mindre men det blir också frustrationen över barn som vägrar somna (finns det nåt värre?).

Jag låter andra sköta planeringen. Jämfört med förra gången har jag inte träffat lika många kompisar. De flesta vet att jag är här, men jag inser att det inte är helt lätt att ta med Esaias till nåt ställe där jag vill sitta och prata med en vän om hur de senaste två åren varit. Det kan vara nog svårt på hemmaplan, där det ändå pratas svenska. Därför chillar jag, låter bollen vara hos dem och tänker att det blir bra oavsett om vi träffar fem eller tio.

Vi tar det lugnt. Vi är ändå här ett tag och jag vill inte komma hem helt utsliten. Fördelen med att bo med familjen är att gemenskapen, maten och upplevelserna finns nära till hands, så vi behöver inte ränna på stan för att känna att vi är i Etiopien – och det är en viktig känsla om ni frågar mig.

Solsken i blick

Lukten av nyrostat kaffe

Människor som ber när de vaknar, ber när de kommer hem, ber på kvällen och mitt i natten

Mer normala temperaturer gör att jag får återuppta vanan att värma mig i morgonsolen

Det ortodoxa böneutropen drar igång och Esaias säger ”oj, jag trodde det var jag som började sjunga”

Två veckor in och det känns som att vi varit här jättelänge, i positiv bemärkelse

”Han ser ut exakt som Tariku när han var barn”

Vår timing med påskfastan = den godaste veganska maten som går att finna

Frihetskänslan när sorgen har fått ta sin plats

Farfars ohejdade bubblande skratt över filmerna där Esaias simmar och dyker

”Jag älskar dig, vad bra det hade varit om du bodde här”

Regnet kom!

Kvällspromenad med folk från denna innergård; två mammor, en barnflicka, fem barn. Solnedgång, eukalyptusdoft och skrattande ungar med spring i benen

Eshi eshi

Kvällsljud och frisk luft fyller rummet, jag försöker vila bort lite feberkänsla och magont och Esaias bygger på sitt kära lego. En insekt kryper över den mintgröna väggen, jag borde kanske ta av mig glösögonen. En av tjejerna i huset kommer in och frågar hur jag mår, om jag tagit någon tablett, när det blir helt kolsvart. Vi tar fram ficklampan och allt fortsätter som vanligt förutom att insekterna inte syns och jag kollar hur välladdad telefonen är. Ett par minuter senare lyser den nakna glödlampan igen, det blir kanske en ljus kväll ändå.

Vi är trötta och matta efter en dag på Hilton, Esaias var i vattnet i fem timmar, kom bara upp för att äta pizza. De har inte såhär goda pizzor i USA, tyckte Abraham. Som vanligt registrerade jag våra medbadare: några etiopier, några fransmän, några som pratade svenska men var med ett engelsktalande sällskap. En amerikansk kvinna hade med sig fler barn än jag lyckades räkna och pratade amarinja som bara amerikaner kan. En gammal man med t-shirt och hatt simmade många längder, verkade prata med alla och var tjenis med personalen. Han sa till Abraham att barn med en förälder från Etiopien och en från något annat land blir genier. Till mig sa han ”I heard you saying eshi eshi (okej okej), you are typical ethiopian!” – skönt att ribban inte ligger högre än så. Som vanligt är det också konstigt att tillbringa några timmar på lyxigt hotell med en massa rika omkring sig, kontrasten blir härlig men smått obekväm. Samtidigt är det fint, och få förunnat, att vi får ta del av så många av stadens alla sidor.

Klockan blir halv nio och det vankas middag. Jag sviker injeran till förmån för yoghurt och müsli. Vissa accepterar och tycker jag ska få äta vad jag vill, andra tänker att injera och shiro ska vara bättre. ”Inte en dag har Elin sagt att hon har ont i magen! Hon brukar alltid vara frisk!” Vi äter under uppmaningar att äta mer, Esaias kommer in med sitt nybyggda rymdskepp till allas förvåning och glädje – att han kan bygga nåt sånt! Vi ser nyheter och en kompis till Abraham kommer förbi, han har varit här varje dag sen de kom men ber likafullt om ursäkt att han varit borta så länge.

Hej resedagboken

”Vi åker efter frukost” sas det, halv tre var vi fortfarande hemma. Men oss gick det ingen nöd på, jag fick träna och tvätta håret med sparat vatten och Esaias fick ett gigantiskt legobygge som han påbörjade direkt.

Till slut var det ändå dags och vi hakade på etioamerikanerna till immigration. Ni som känt mig sen början av 10-talet vet att jag har dåliga erfarenheter från det stället, så mycket förvirring och dåliga besked. Även om vi bara skulle ställa några frågor var dagens upplevelse totalt annorlunda: de har öppnat en filial närmare vårt område och en informatör blev uppenbart berörd av vår familjesituation, klappade ömsint Esaias kinder och uppmanade Abraham och Tigist att ta väl hand om oss.

Vårt sällskap behövde ta bilder till sina ansökningar och i denna fotostudio fick jag ett rus av typen aaaah tänk att vi är här!!! Var det musiken som gjorde det? frågade Esaias. Han är van.

Även detta tog längre tid än väntat så jag passade på att beundra marknadsföringen. Mitt i prick.

Välkomna!

Medan det fortfarande var mörkt vaknade jag av febril aktivitet utanför dörren – Esaias farbror Abraham och hans fru Tigist skulle komma! Och då finns det inget annat alternativ än att ställa till med fest och välkomstkommitté. Innan sju satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen, men såklart skulle vi köpa rosor på vägen.

Blombutiken var stängd, men det ropades till en person i närheten som försäkrade att ägaren bodde precis bredvid. Till synes nyvaken kom hon ut och fixade glittriga rosor värdiga den etiopiska diasporan.

Väl framme på flygplatsen väntade vi ett bra tag – det är svårt att beräkna hur lång tid passköer och bagagehämtning tar. Morgonsolen började värma och fler slöt upp.

Så kom de äntligen! Tigist har jag inte träffat sen vi flyttade härifrån för snart sju år sedan, så jag var oerhört glad att få krama om henne.

Det är intressant att se Etiopien genom återvändarnas ögon och vackert hur de välkomnas med så mycket kärlek. Dagen har varit full av släktingar, mat och kaffe. En av många höjdpunkter var när Esaias fick plusplus (jag har grämt mig över att vi glömde att ta med oss hans, och frågade hans faster i USA om de inte kunde köpa och skicka), han blev överlycklig och började bygga direkt. Alla släktingar satt och häpnade över vad denna smarta pojk kunde bygga av de små bitarna. Farmor ville också ge det ett försök:

Kompatibla

I veckan har jag funderat på mina  förutsättningar att trivas i det här landet. Förutom de yttre omständigheterna, som ett gott sammanhang och vänner som hjälpt mig förstå både språk och kultur, är det mycket i min personlighet som klingar samstämmigt med hur livet kan te sig här. Jag har ett stort socialt behov, hakar gärna på andra som avsätter mycket tid åt bön, har inga problem med smutsiga toaletter eller bakgrundsljud och är ofta sen. Jag blir inte störd av krokigt och skevt, gillar språk och när folk håller i mig. Är dålig på att optimera vardagen och göra det enkelt för mig, jag gillar liksom lite motstånd. Jag är heller inte bra på rutiner, min bästa typ av dag är den som inte liknar någon annan. Bestämda mattider gör mig stressad och trängd. Spontanitet och att göra grejer på uppstuds får mig att leva upp, till skillnad från detaljplanering och noggrannhet.

Men sen tänker jag också på att jag har haft det här landet i mitt liv sen jag var nitton, och åren här har onekligen präglat mig. Under en sån här kort vistelse blir det extra tydligt; jag blir som Elin på steroider när många av de sidor som inte är lika kompatibla med livet i Sverige får blomma ut fullständigt. När jag bodde här fanns det givetvis en massa grejer jag störde mig på – det finns givetvis punkter där jag och etti inte matchar – men vägen till irritation var och är förhållandevis lång. Vi funkar bra ihop, helt enkelt.

Värme och pussar

Det är ovanligt varmt! Det säger alla, inte bara den som vant sig av vid värmen. Trots att det brukar vara kyliga nätter på den här höjden går vi i t-shirt till läggdags och behöver inte värma oss i morgonsolen.

Vi har besökt två museum och tack vare mitt frågvisa resesällskap lär jag mig mycket nytt. Idag firas Adwa, till minne av hur Etiopien lyckades stå emot italienarna och kolonisering 1896. Min sons kommentar: Klart Etiopien vann mot Italien! De kan ju inte komma och ta över landet bara sådär!

Injera till frukost, lunch och middag. Annat vore ju bara dumt.

Igår besökte vi en av Tarikus barndomskompisar och hans mamma kom strax efter oss. Hon hälsade på oss alla som var där, och när hon satt sig sa kompisen: visst vet du att det är Tarikus fru? Genast reser hon sig upp och överöser mig med nya pussar och kramar: Åååååh är det du! Du lever och mår bra! Tack Gud tack Gud tack Gud! Jag frågar alltid om dig och ditt barn, om ni mår bra och om du har gift dig. Vacker över vacker är du! Var är ditt barn?

Så kom Esaias, han fick en årsdos med pussar och glädjen var enorm. Tarikus barn!

Sen gick vi till Addis Abeba yttersta gräns, fick frisk luft och hög puls men tyvärr ingen fin familjebild.

Konsten att visa respekt

Medan svenskar är experter på att visa hänsyn är många etiopier glatt omedvetna om begreppet. Ljudnivån är hög, man sitter nära och respekt visas oftast på andra sätt: genom att hälsa på, fråga, visa att man bryr sig.

I veckan hälsade vi på hos en vän som på grund av en fraktur i axeln och skadad rygg inte kunnat jobba på ett par månader. Mitt under pågående lunch kom ett stort sällskap, släkt till släkten, från andra sidan stan för att se hur han mådde. Och när vi var på väg ut kom en kvinna han känner via jobbet. Den skadades mamma frågade henne varför hon dröjt och inte kommit tidigare. Jag ber om ursäkt! Hon blev ursäktad. När hans skada tillkännagjorts i kyrkan bad alla för honom, och hur skulle de då kunna låta bli att besöka honom efter gudstjänsten? Huset fullt, även när han behövde sova. När ett barn har fötts är det samma grej, du (och alla som har någon koppling till familjen) hälsar på direkt – en stor anledning till att jag tvekade inför att föda barn i det här landet.

Men att visa respekt genom att komma nära rör inte bara sjuka och nyförlösta, överhuvudtaget är det mer pang på. Ni märker redan att jag generaliserar för fulla muggar, men jag skulle drista mig till att säga att de flesta blir mer stötta om någon som har vägarna förbi inte hälsar på, än av att någon kommer och ”stör”. Om jag fått skjuts hem av en för familjen okänd kompis kommer frågorna direkt; skjutsade han dig ända till dörren? Åkte han bara iväg sen? Varför bjöd du inte in honom på lite mat?

Där vi nu bor har toaletten ett fönster mot köket, det är knappt någon insyn men däremot hörs det tydligt om någon är på andra sidan. Således: godmorgon Elin! Har du sovit gott? Nu finns det vatten! Vill ni ha frukost nu? Att lämna i fred är inget som slagit igenom här.

Gräset är grönt

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

Just ja

Igår, i taxin hem från en underbar dag hos familjen Thornell, kom jag på mig själv med att fundera på när vi kan komma tillbaka hit. Det är härligt att vara ledig, ha mycket tid med Esaias och få prata amarinja varje dag. Mycket går av bara farten, som ett ”just ja, såhär var det”: hur man blir helt okej fräsch med fem deciliter varmvatten, gå in och ut ur en trång minibuss, alltid välja skuggsidan på gatan. Total ärlighet, småprat med vemsomhelst, att vakna av bönrutrop. Hundra grejer att blogga om, hur man bäst pressar en lime i sitt te, konsten att ta lagom mycket injera första vändan för att kunna ta mer sen. Vad jag däremot inte är bekväm med är råttan på toaletten, somnar halvt kissnödig för att jag inte vågar gå dit själv. Tur att det finns annat som kompenserar; vänner, sol och macchiato till exempel.