Allt Elin skrivit

Vi har svårt att andas

Vi har svårt att andas
det är varken virus eller pollen
vi smittas av realtidsdramat
där melaninet tvingats till huvudrollen
Vi har svårt att andas
det stramar och är trångt
klaustrofobi och tusen steg bak
när vissa trodde att vi kommit långt
Vi har svårt att andas
någon stal luften vi fått
är det jag som är tjuven?
har jag ett ansvar för kedjan av brott?
Vi har svårt att andas
det var jag som tog din plats
det är jag som lever på gräddan
siktar och hoppar långt utan att ta sats
Vi har svårt att andas
nej, stopp, sluta, vi vägrar
nu är tid för självrannsakan
nu är tid för öppna luftvägar

1 juni

Juni är här med sina ljusa nätter och prunkande grönska. Vi tog vårt första dopp igår och beroendet har kickat igång – en dag med bad blir en bra dag.

Vetskapen om att ännu en svart man dödats av en polis bränner som magkatarr. Det är inte mitt land, inte min vardag, men ändå så känslomässigt nära. Finner inte orden. Skriver några ändå, raderar. Publicerar, raderar. Vad kan jag säga som inte redan har sagts? Längtar efter en värld där hudens nyans inte spelar större roll än vilken veckodag man är född på. Rannsakar mig själv, vill lära om och lära nytt. Tänker ja, black lives matter. Vad sjukt om vi inte kan enas kring det.

Hittar bilder från höstens kulturfest på jobbdatorn, där vi helt orädda trängdes runt buffébordet och dansade i klunga. Nu är det längesen jag trängdes. Sju arbetsdagar återstår innan åtta veckors sommarlov, ett efterlängtat sådant. Jag ser fram emot att få ordning på en något kaosig lägenhet, se hur balkongen kläs in av grönt och göra kollage, vilket i och för sig brukar skapa ett nytt kaos så det är bra att jag har gott om tid.

Pingst

På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel, läser jag i Psaltaren 30 men kan inte relatera. Här är det ofta tvärtom, vilket jag fick upp ögonen för när en läkare informerade mig om att många kan ha ångest på morgonen men slipper den senare under dagen. Det gör inte seghetens förmiddag roligare, men kanske snäppet mer uthärdlig. På morgonen gästar gråt, om kvällen kommer jubel. Och dans och kvällssol och ett personligt rekord på 5 km och allmänt bra humör.

Oavsett sinnesstämning är det pingst! Om kristhim gör mig konfunderad känns pingst mer som hemmaplan. Jesus lämnade jorden med ett löfte om att en annan ska komma, helig ande. Och så blev det, anden kom och började direkt uppenbara Guds helighet och godhet, fick människor att mötas och ledde berättelsen framåt, ända fram till idag. Även mitt liv hade varit väldigt fattigt utan denna kontaktyta med det heliga. Anden tröstar, driver på, viskar sanningar i och genom mig. Förklarar eller påminner om saker, leder andra in i mitt liv eller mig in i deras. Brev kommer precis när de behövs som mest, saker som sägs i farten visar sig träffa precis rätt. En smak av gott mitt i allt.

Andens ledning kanske låter märklig för den som aldrig upplevt den, men för mig finns det inget annat sätt att leva. Jag är vilsen i mig själv. Det handlar inte särskilt ofta om stora uppenbarelser, vanligare är det som den här lite tunga dagen; en varsam hand som leder steg för steg och övertygar mig om att jag inte är ensam eller övergiven. Det finns liv, hopp och frid bortom allt förstånd.

Jag vill ha mer av det och mer av sånt jag inte sett än. Kom, helig ande.

Slumpmässigt urval

Jag hajar ofta till när andra heter Elin; lever du också med det namnet?

Jag tänker väldigt ofta på vatten. Alltså formen vatten, att det är flytande och liksom sitter ihop men måste inte göra det och så kan jag dricka det eller flyta runt i det. Så skumt.

Jag formulerar väldigt ofta framtida samtal i mitt huvud. Det är märkligt när de blir till verklighet.

Jag solar hellre håret än huden.

Jag går omkring och tror att alla är lika fascinerade av mitt barn som jag är.

Det där ständigt dåliga mammasamvetet som folk pratar om känner jag aldrig av.

Jag vill aldrig gå och lägga mig. Jag vill väldigt sällan stiga upp.

När jag väl har stigit upp har jag inga problem med att äta broccoli till frukost.

Måndag i maj

Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?

Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?

I love You… tube

Youtube är bäst! Numera sitter jag aldrig framför sökfunktionen och funderar hur jag ska hitta tillbaka till det där roliga klippet jag såg för två år sen, utan jag ser till att vara inloggad, prenumererar på kanaler och gör spellistor. Det är rena drömmen att ha en plats full av filmer som passar mig, antar att algoritmerna har lärt känna mina mönster. Här kommer ett gäng spretiga tips som alla kommer från den gigantiska skattkistan:

Jag längtar till Finland! Två som säkert längtar därifrån är de fantastiska tjejerna Elin och Emilia vars plan var att resa runt Europa i sin van. Av förklarliga skäl kan de inte göra det som planerat, men filmerna de skapar är helt fantastiska oavsett var de är.

Nästan varje gång jag delat med mig av något som känns lite extra känner jag för att skriva ”men så känns det inte alltid” eller ”kom ihåg att jag inte delar allt”. Livet ryms inte i korta blänkare, och allt som delas är ett urval, oavsett hur genomskinlig avsändaren försöker vara. Det här klippet, där den den fullfjädrade influencern Jenny Mustard förklarar varför hon ljuger, och vilket ansvar vi som konsumenter av sociala media har. Hennes kanal rymmer också mycket annat bra, som tips på vad du inte behöver köpa.

Även Jackie och Preston Perry, ett kristet poet-par som under karantänen börjat vlogga (med hjälp av sin personliga fotograf, grattis till snyggt) är inne på samma spår; att dela med sig kan skapa en falsk känsla av närhet – folk tror att de känner dig – men att det ändå är värt risken.

Så lite svenska; Magnus Malm pratar i 30 minuter om sin bok Fri att tjäna, och när jag såg det sprängdes nya rum upp i trånga tankar.

Musik saknas inte! Häromdagen hittade jag Joseph Solomons version av Not in a hurry och gillade starkt.

Det här stycket gitarrspelande var hundra procent fantastiskt, jag har lyssnat på det igen och igen.

The blessing UK har delats friskt på sociala medier, nu finns också en svensk version. Rekommenderar och säger amen till båda!

Har ni sett nåt bra på sistone?

Inspirationen som uteblev

Ytterligare en radda hemmadagar är inledd, både jag och barnet har någon slags förkylning som sätter stopp för helgens planerade utehäng och återseenden. Är det något som jag kommer att minnas från den här våren så är det hur småsjukor får så stora konsekvenser och hur oinspirerad jag blir när jag inte träffar människor. Tankarna går i cirklar och idéerna lyser med sin frånvaro. Eller gäller det att rida ut tristessen för att sen mötas av kreativitet och skaparro?

Addisfilmen

Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.

Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:

Kristihim

Långhelg! En luftig vecka kändes väldigt välkommen, som en försmak av sommarlov redan nu. Började dagen med att diska bort de senaste dagarnas porslin och det slog mig att förut hade vi fyradagarshelger varannan vecka. Så overkligt det känns nu? Även fast vi inte har särskilt många nuförtiden är vi experter på långsamma morgnar. Den kunskapen rostar inte.

Det fanns visst mer

Länge ville jag inget hellre än att leva om det liv vi hade innan hans död. Strunta i allt som är nu för att istället få våra fyra år på repeat, dröja kvar, återuppleva och komma ihåg varje ord som sas. Idag kom jag på: det vill jag inte längre. Jag har nog inte velat det på ett tag heller.

Sorgen är ett harvande. Ta ett litet steg framåt, sen halka tillbaka. Ibland ner i diken. Ett litet steg till. Går du ens framåt eller bara lite åt sidan? Tiden går utan din tillåtelse, men ingenting glöms. Kanske blir minnena rentutav tydligare utan tårar i ögonen. Tillvaron och tanken fylls med så mycket nytt att det svåra och jobbiga vänjer sig vid att samexistera med det.

Kanske kommer det en majmåndag då du får blicka bakåt, se den långa vägen du burits fram på, utan den minsta lust att backa. En tydlig visshet kantad av lättnad:

Det finns mer och bättre än liv som redan har levts.