Allt Elin skrivit

Vi i pandemi

Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?

Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?

Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.

Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.

Det gör mig glad

Ljusa kvällar

Grannbarn och lek som flyter

Träningsrutin

Brev från Johanna, min omtänksamma och kloka vän. Vi var bara bekanta när vi började brevväxla och de jag då bodde med trodde att jag skrivit brev till mig själv. Vi är lika på många sätt, har till stor del utvecklats åt samma håll och nu är hon en av mina närmaste.

När barnet somnar innan tjugotvå

Bloggkommentarer

Den geografiska närheten till mina bröder och att vi trots åldersskillnad oss emellan lyckades få fyra pojkar på sex år

Unorthodox på Netflix

Nattjäst bröd

Att få ta del av Abrahams bilder från Etiopienveckorna

Att få hjälp att dammsuga bilen

Sticklust och stickbeskrivningar som återfunnits

Sinnesstämningen

I jakt på annat hittar jag en gammal bild med ett ännu äldre citat som matchar min sinnesstämning. Jag längtar efter luft och space.

Många gånger har jag uttryckt min tacksamhet över att vi hann åka till Etiopien, men först nu inser jag vilken tacksam start vi fick på försöken att följa direktiven. Vi ville vara hemma, fick välbehövlig återhämtning och njöt av ett badrum utan råtta (och att slippa somna kissnödig av rädsla för den). Idag känns det annorlunda. Jag vill ha fullt med folk, kläder därefter, kramar, spontana påhitt och ögonkontakt. Kunna umgås med lätt förkylda av den enkla anledningen att vi tycker om dem. Jag pratar med en tonåring i Addis Abeba som känner precis samma, det är märkligt att vi går igenom samma sak.

Så ikväll drömmer jag om att skippa lägenheten för en kväll, springa som en galning över vägarna och träffa alla jag vill. Springer till Skellefteå, Uppsala och Göteborg när jag liks är i farten. Det sägs vara mindre blötsnö där dessutom.

Du finns på riktigt

Tänk att du finns på riktigt
Lika mycket som jag
Att du är full av hemligheter
Djup på djup på djup

Tänk att de finns på riktigt
Alla känslor som du känner
Alla människor du känner
Vem tänker du på nu?

Tänk att du ser det som är viktigt
Det som för dig spelar roll

Påskdagen

En helg mättad av löften: Det är fullbordat. Han är uppstånden, han lever. Han ska leda oss bortom döden.

Vi firade gudstjänst med vår husförsamling idag och att prata med barnen blir som så ofta att se skeendet med enklare ögon. Vad ledsna Jesus vänner måste ha varit när han dog. Vad förvånade och glada de måste ha varit när han plötsligt levde igen. Och som alltid när vi får läsa Bibeln och sjunga i någons vardagsrum och sen fortsätta samtalet runt köksbordet blir det tydligt att tron – och kraften från uppståndelsen – hör hemma just där, mitt bland ungar som vill ha en kaka till och vuxna som vill ha påtår.

Stilla veckan

Stilla veckan är här och uppladdningen inför påsk känns liksom i kroppen, även om jag vet hur det slutar blir jag varje år drabbad av hur Jesus lever ända fram till korset; tvättar fötter, ber för andra, väljer att inte slå tillbaka.

Det ekar tomt på jobbet och distans är inte i närheten av undervisning på plats – den teoretiska kunskapen är en sak, men vad händer med allt det andra? Imorgon börjar påsklovet och det känns konstigt att vi ska vara lediga när vi redan har varit hemma så mycket. Jag känner mig som ett barn som inte får åka till kompisarna samtidigt som det, bortsett från anledningen, är skönt med ordinerad vila. Ibland är det lättare att förhålla sig till begränsningar än att själv bestämma allt.

Snön smälter och barnen springer mellan lägenheterna på sommarvis, frågar: vill du komma ut? Gruset knastrar under löparskorna och nästan alla på gångvägen hälsar på varandra numera. Jag köper tulpaner och korsordstidningar. Och i helgen ska döden besegras och livet vinna. Det blir bra.

Läsa bok och äppeljuice

När jag lagar små hål i jeansen från cykelvurpan.

När jag ropar åt honom att komma in.

När vi ligger tätt trots bred säng och läser bok även denna kväll.

När han berättar något för många men jag är den enda som kan förstå exakt hur han menar.

När jag köper äppeljuice för att det är hans favorit.

När jag stryker ännu en pärlplatta, hänger ännu en tvätt, plockar upp ännu en legobit.

När vi kör genom Norrbotten och horisonten är ljus fastän klockan passerat nio, han somnar i baksätet och jag får bära hans tunga, sovande kropp in till en renbäddad säng.

Då känner jag mig som en sån morsa.

Gamla tankar

Tankarna rör sig i förråden, det är väl bristen på nytt som gör att gammalt dyker upp, och jag hittar sånt som jag fick pränta in under åren som präglades av sjukdom och sorg. Som att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut, det är bara att situationer som denna gör den sanningen tydligare. Jag har aldrig haft mitt liv i min egen hand. Yttre omständigheter kan förändras men inte Gud.

Jag påminns om att inte jämföra lidande. Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre.

Jag flyr verkligheten utan skam. Struntar i djupa analyser för en stund, skrattar åt en serie jag sett förut, äter godis och tänker på annat. När uppmaningarna om att göra det bästa av tiden i karantän haglar – Var produktiv! This is your time! Inga ursäkter! – backar jag tillbaka till tiden då jag började gå på lust istället för listor. Visst kan jag behöva ett visst mått av självdisciplin, men varför tvinga sig själv att göra en massa grejer i en redan ansträngd situation? Tid har jag ju massor av och erfarenheten säger att kreativiteten kan komma även efter två timmar på soffan.

Förkylningar brukar märkas, jag behöver inte svälja femton gånger för att känna efter.

Man måste inte tänka positivt om sånt som är negativt.

Och det jag har, det har jag verkligen.

Mars

En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.

Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.

Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.