Allt Elin skrivit

Den sjuke bara en

Vad vill du bli när du blir stor? frågade vi. Pilot! Läkare! President! svarade barnen självsäkert. Jag var nyss fyllda 19, var i en stad i södra Uganda och undrade hur de små barnen kunde veta vad de ville, och svara något så otänkbart. Många av dem kom från familjer där universitetsutbildning var en omöjlighet. Och där stod jag, hade nyss tagit studenten och med universitetskatalogen i tankarna – hur kunde jag, med alla möjligheter i världen, inte veta vad jag ville bli när de här barnen visste det?

Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, sägs det. Min erfarenhet är den motsatta; att sjukdom eller annat påtagligt motstånd kan få oss att drömma friare.

När jag är frisk och världen står öppen är det fritt fram, bara att drömma, det finns inga gränser, the sky is the limit! Då tenderar jag att fastna i vardagens smådetaljer och tar mig inte tiden att reflektera över vad jag egentligen vill. Och om jag skulle börja tänka större blir det tydligt att det innebär arbete och uppoffringar från min sida. Mitt nittonåriga jag svarade inte ”pilot!” med eftertryck, dels för att jag inte kände för det, men också för att jag visste att det skulle kräva mycket av mig. När vägen är öppen verkar det som att allt hänger på min förmåga, som jag vet är bristfällig.

I perioder med väghinder av olika slag tänker jag större, även om situationen i sig är långt ifrån önskvärd – eller just därför. Tänk om vi kommer ut ur den här tunneln, då minsann! Vad som är viktigt framstår med större klarhet. Kanske är det inte bara hälsan livet handlar om. Kanske är det att få leva för människor istället för med pengar som mål, vara djärv och orädd, inte hymla med sin tro och övertygelse. Om Gud vill och vi får leva ska vi göra det och det. Visionerna kommer lättare när fokus inte ligger på min egen navel eller företagsamhet.

Fredagsfrys

För ett år sedan hade vi nog inte fått för oss att fika utomhus i mörkret. I år kan inte ens lite snöblandat regn stoppa oss.

Usch vad hurtigt det där lät, förlåt. Det är bara lite intressant att se hur det otänkbara blir nästan naturligt.

Och det är lätt att leka kurragömma i mörker, förutsatt att du kommer ihåg att ta av dig reflexvästen.

Från ett annat håll

När jag var liten såg jag Galenskaparnas föreställning Grisen i säcken många gånger. Jag kunde vartenda ord utantill och drog citat om EG och sjöng sånger som handlade om Ny deodorant, totalt ovetandes om att de drev med partiet Ny demokrati. En sång får jag fortfarande på hjärnan ibland, om karaktären som parodierade Ian Wachtmeister: Från ett annat håll kom han in, från ett annat håll, han kom in från ett annat håll, från ett annat håll kom han in.

I veckan dök låttexten upp igen, när hjälpen och omsorgen kom från oväntat håll. Jag tycker ofta att det är så, men i vinter blir det extra påtagligt. Inflödet vi är vana vid har strypts och vi är många som är frustrerade över att inte kunna få eller ge hjälp på det sätt vi vill och längtar efter. Men ibland sipprar det in något från ett annat håll. Som de senaste dagarna, då jag saknade att ha lektioner i klassrummet, istället fick jag ha ovanligt kul med en elev som var på plats. Jag får inte träffa mina kompisar men de som bor långt bort känns närmare än någonsin. Vanliga helger äter vi minst en måltid, oftast flera, hos andra och nu är det frukostlunchmiddag hemma utan avbrott. Förutom i fredags, då sjuåringen använde sin kvällsenergi åt att laga mat själv för första gången. ”Så du slipper slita så mycket imorgon.”

Jag ser två utmaningar i det här; att faktiskt upptäcka den hjälp och kärlek som kommer i ens väg även när den är oväntad, men också att kunna glädjas åt den utan att besvikelsen över det som inte blev överskuggar allt. Det jag behövde kom in, det var bara från ett annat håll.

Segheten

Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?

Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.

Pysselhelgen

Att vara hemma med barn innebär mycket av en viss typ av tid. Det är inte läge att sträckkolla serier, prata ostört i telefon eller ta långa promenader men däremot går det utmärkt att pyssla på med sitt samtidigt som jag är redo att lyssna på en redogörelse om ett legobygge eller något annat. I helgen har haft något för händerna nästan hela tiden och med förhoppningen att det kan ge lite inspiration ska ni få se vad (i form av bilder tagna i obefintligt dagsljus).

Fredagkvällen var totalidyllisk, allt prickade rätt: tända ljus, julmusik, glatt barn, glad förälder och några av de många papperskassarna har nu funnit sin plats i julpyntet. Här finns en bra beskrivning om ni vill göra en liknande stjärna, jag klippte bara tunnare remsor och satte en pärla i mitten.

En lite snabbare variant är att vika dragspel, knyta fast ett snöre i mitten och limma ihop ändarna.

Det finns nog inget ställe där de inte kan hänga.

Även när det finns mer tid än vanligt gillar jag när det går fort, så igår hyvlade jag kylskåpskall pepparkaksdeg med osthyvel. De ser ut som sju svåra år men snabbt gick det och tunna blev pepparkakorna!

Längre tid tog det att torka apelsinskivor i ugnen. Är inte helt övertygad om denna stämning av gul jul? Men på något sätt ska väl mörkret kompenseras.

Helgens sista dag har fyllts av stickning och brevskrivning, mellan allt det vanliga av mat och disk och tupplur i soffan. Om jag hade fått välja själv hade en pysselhelg hemmavid inte varit förstahandsvalet men när den blir en given är det verkligen inte det tråkigaste!

Decembertrots

Monsteran slår till med ett nytt praktfullt blad – nu? Är du riktigt säker på vad du gör?

En annan som lever livet är förra årets julstjärna. Jag bara struntade i att slänga den i januari, planterade om den i somras och nu frodas den i friheten från tighta mataffärskrukor.

Vi blundade för dassigt väder och packade in oss själva och alla varma kläder i bilen. Snäppet mindre dassigt en bit från kusten.

Vi ville kolla att isen höll

vilket den gjorde. Märklig twist på det här inlägget annars.

Vi var ute i fyra timmar. Alla andra sitter inne och tror att det är dåligt väder, var det någon som sa.

Det är inte utan att man känner sig som en trotsig monstera.

Avsides

Nollgradigt och regn, långt ifrån hur det var i Älvsbyn tidigare i veckan. Det är något med minusgrader och knarrande snö som känns rätt, som att min kropp är skapt för just det vädret.

Älvsbyn växer i mina ögon, kanske i takt med naturromantikern i mig. På gränsen mellan tonår och vuxen var vi många som längtade efter större och mer, ändå har jag alltid funnit mig själv i de mindre ställena. Blåsmark, Flogsta, Shiromeda. Dit få har anledning att åka, sällan någon som har vägarna förbi och det blir jag som får röra mig mot centrum. Lite samma är det med Norrbotten; säg till när du kommer ner nästa gång, säger de. Säg till när du kommer upp!?

Allt mögligt

Finns det någon fler som tycker det är frestande att istället för allt möjligt skriva allt mögligt eller allt mjöligt? Nu gav jag i vilket fall efter. Här är det dock inga mögliga grejer som bjuds, bara fräscha och fina!

Paulina Palmgrens album släpptes i fredags, jag hade väntat och blev inte besviken.

Jag är inte Englands drottning men däremot en social varelse, därför träffade de här orden mittenpricken denna vecka då pandemilivet har varit lite väl påfrestande. Är sen på bollen och har inte så mycket tid till serier som jag hade önskat, men The Crown hörni!

Det är fortfarande svårt att veta exakt vad som har hänt och händer i norra Etiopien, men UNHCR är där och vi har möjlighet att bidra till nödhjälp till dem som tvingats fly.

Panik på den nya uppdateringen av instagram som har gjorts om till en konsumtionsapp. (För er som inte har insta eller inte har uppdaterat, så har de satt en shoppingknapp där man förut tryckte för att se sina notifikationer, som gjort för att vi ska använda muskelminnet till att handla mer.) Är sugen på att bojkotta men kommer antagligen inte göra det, eftersom sociala medier faktiskt kan vara ganska sociala trots allt. Och vill ni ha kreativ inspiration kan jag varmt rekommendera @hallejuliaskapar och @mosteremelie!

Slutligen lite nyutgiven julmusik – det här låter bra i öronen. ”Finally someone understands that this is a worship song and not a Christmas carol”, såg jag någon kommentera videon till O Come Let Us Adore Him. Precis så!

Fem år

Idag har det gått fem år sedan Tariku dog. Ett halvt decennium, en halv evighet, ändå är han i allra högsta grad levande i mitt minne.

Efter fem år är livet både lättare och svårare än jag trodde att det skulle vara vid det här laget. Lättare för att jag har energi och ork som länge varit borta. Jag är ensamstående i en pandemi och jag klarar det, jag har idéer och ork och vänner. Men det är också så väldigt mycket svårare. Det finns fortfarande tårar som ska gråtas över vår älskade Tarikus död. Numera står de speciella dagarna i större kontrast till alla vanliga dagar, tisdagar då jag inte behöver tänka lika mycket på att den bästa människan jag mött inte är hos oss längre.

Vi saknar honom som pappa. Det är inte min sak att redogöra för min sons sorg, men en sak tror jag gäller alla små, nämligen att varje år kommer med nya insikter. På så sätt aktualiseras sorgen ständigt, i takt med att förståelsen och världsbilden blir större. Till saken hör att Tariku var en enastående pappa. Jag har inte sett någon som tar sig an en bebis med så stort fokus och tålamod – jag minns inte att han klagade en endaste gång och han tog morgnar och nätter tveklöst. Malin sa en gång att Tariku skulle ha spruckit av stolthet om han såg Esaias nu och hon har garanterat rätt, han hade pratat i ett om sin underbara son.

Jag saknar honom som make. Det är speciellt att en kärleksrelation tar slut utan att någon av de inblandade har valt det. Det bara hände. Vi var i början av vårt gemensamma liv, kärleken hade inte svalnat, vi var tighta och målmedvetna. Vissa säger att en lång tids sjukdom förbereder en på döden, att sorgearbetet redan har påbörjats och att processen därefter går snabbare. Så var det inte för mig. Jag visste att han kunde dö – läkarna sa ju till och med att det var sannolikt – men hade på intet sätt förlikat mig med den framtidsutsikten.

Ingen vill bli änka vid 27 års ålder och det är svårt att vara singel och förälder när i princip alla i ens närhet bara har en av de rollerna, inte båda. Ibland funderar jag också på om vi är så vana att kärleksrelationer tar slut och ersätts av andra, att en lång sorgetid efter en make eller maka sticker ut. En förälder eller ett syskon är alltid ens förälder eller syskon och kommer att saknas och minnas därefter, men min man behöver inte alltid vara min man, och därför anar jag en annan slags förväntan på att glömma, sluta gråta, gå vidare – även om han har dött ifrån mig.

Det var först efter den där natten på gränsen till december 2015 som jag på riktigt förstod hur fantastisk Tariku var. Inte för att jag romantiserade – jag minns också det som var svårt för oss – men för att jag plötsligt såg saker och ting med större klarhet. Att jag fick vara gift med honom? Han var helt outstanding i allt från hur han bemötte människor och hur prestigelös han var till hur hans tro på Gud fick honom att gå med rak rygg (ni skulle ha sett honom) och leva för människor på gatan.

Därför saknar vi honom som människa. Allt det där han var och stod för, som gjorde stora avtryck i mig och många andra. Jag fortsätter att påverkas av Tariku och är egentligen mer lik honom nu än då vi levde tillsammans. Hans bidrag till den här världen är unikt och okuvligt. Det som för många är en idé eller god tanke var för honom vardagsliv: att leva för Gud och andra människor. Antagligen är det därför han aldrig kan reduceras till att bara vara mitt barns pappa eller någon jag var gift med, han var och är min största förebild. Och den sortens man vill jag inte glömma, även om det har gått fem år. Därför handlar tankarna på Tariku inte bara om det förflutna utan i allra högsta grad också om framtiden – han ger riktning och fokus. Med stolt hållning.

Bereden väg

Bereden väg och öppna dörrarna
Ploga brett och slå upp portarna
Guds härlighet kommer, ge plats, gör rum
I ödmjukhet kommer kungarnas kung

Gå Sion din konung att möta – han kommer!
Palmblad, mantlar, högljudda sånger
Mitt hjärta, mitt liv, ställ dörrn på glänt
Lås upp, släpp in, det är advent!