Allt Elin skrivit

Mödan värt

Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?

Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.

För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Försommar

Tidigare har jag raljerat över passa på-stressen och nu kommer jag på mig själv med att just passa på. Badar så fort tillfälle ges, äter både lunch och middag utomhus, ligger i soffan på balkongen till midnatt. Helt förstummad av sommarens ångvältslika ankomst. Kanske var jag tvungen att känna att jag inte måste för att sen kunna känna att jag faktiskt vill.

Under våren var det många som berättade hur de drogs till barndomens filmer, böcker, maträtter, kreativa mönster. Jag hörde om hur försäljningen av Mac and cheese sköt i höjden i USA och musiker pratade om hur de när turnéer ställts in kunde sitta hemma och spela på sina instrument i timmar – precis som när de var barn.

De senaste veckorna har jag från flera håll hört folk säga att sommaren 2020 kommer att likna barndomens somrar. När man var hemma, tog det lugnt, inte planerade särskilt mycket och sällan reste långt. Vid sidan av oro kring pandemi och ekonomi märker jag en lättnad och viss förväntan kring detta, även hos mig själv. Barnen har ändå sommarlov och säljer blombuketter och lemonad (saft med rabarberbitar), det är verkligen helt fantastiskt.

I vanliga fall störs jag lite av kontrasten mellan naturens överdåd och allt det svåra i livet som fortsätter göra sig påmint. I år är alla med på noterna; det är jobbigt men kan ändå vara fint. Vissa veckor till och med overkligt fint.

Händerna fulla

Att se hur kvällen övergår till natt

Ivriga barn som springer upp och ner för den gigantiska rutschkanan

Att konfrontera det som känns jobbigt, närhet slår distans i de flesta avseenden

Femåring som kommer fin och stolt från sitt första frisörbesök, hjärtat hade svårt att härbärgera hennes gullighet

Att dela det som gnager och mötas av full förståelse

Juli i juni

Bröder på stranden, vänner på stranden

Att bli golvad av Guds godhet en helt vanlig lördagsförmiddag

Syrendoft och varm sol och regnskur

Att få må bra

Känslan av att det bara har börjat

Arton gånger

Arton gånger har jag ringt dig
Du svarade en
Vad vill du mig frågade du
Allt svarade jag
Allt vill jag dig
Och så undrar jag hur du mår
Du sa att du mådde okej
Jag visste mer och bättre
Du sa att du inte hade plats för allt
(din ton ton spydig min ton mild)
Jag sa det har du visst det
Det har du visst det

Samma gamla och sprillans nytt

Hej, här är jag och skriver samma text som jag alltid skriver. Om att det är ljust ute fastän midnatt närmar sig, att barnet somnade sent, att dagen har rymt allt möjligt och att bad är bäst (tre dagar i rad ännu bättre). Till och med bilderna är begagnade.

Vi är på sätt och vis kvar i startgropen inför lovet då det visade sig att de många sjuka pedagogerna på Esaias skola hade viruset. Istället för utspring blir det ännu ett steg bakåt, och jag får lära om igen. Tänka om; det är bra att vara hemma. Viljan att passa på och hitta på är stark och det är konstigt att inte träffa alla vi vill träffa på det sätt vi vill träffa dem. Nu ska jag inte ge sken av att vi lever i någon form av självvald karantän, men även en femtioprocentig minskning av sociala kontakter har en förmåga att rubba semesterkänslan. Förhoppningsvis även smittspridningen.

Igår bläddrade jag i en diktsamling av Karin Boye och Nya vägar satte fingret på en känsla jag ofta bär på. Längtan efter nytt, frisk luft och förändring. I år mer än någonsin. Som en programförklaring inför ledigheten och livet: Låt oss nytt och fagert leta!

Redo

Solen skiner på talltopparna och ikväll behöver jag inte ställa alarmet på 05.45 – idag jobbade jag min sista dag för den här terminen. VT2020, kom aldrig igen. Jag gillar fortfarande mitt jobb, men vet ni vad jag inte gillar? Distansstudier. Ekande tomma korridorer. Handsprit. Hemmajobb. Det har såklart inte bara varit dåligt – vi har alla lärt oss väldigt mycket – men jag föredrar den vanliga vardagen när man får se folk i ögonen utan skärm emellan. Förra veckan hade vi avslutning i små grupper med inspelad skolgudstjänst, en tydlig fördel med det var att avskeden och tankarna på återseendet i augusti blev tydligare och mer personliga. Den blomstertid fem gånger dessutom.

På vägen hem från Älvsbyn tänkte jag på den här konstiga våren. Alla hämtningar och lämningar, alla matlådor, alla distansuppgifter, alla nattningar och väckningar. Jag klarade det. Nu börjar två månader utan tider att passa, med utrymme att stanna upp och tänka till punkt. Jag känner mig som det här hörnet i Malins trädgård. Redo.

Sommarstrategin

Förra året började jag med en ny grej; att längta till sommaren. Det håller i sig! Att sommaren 2020 blir speciell råder det ingen tvekan om, jag försöker göra upp planer men samtidigt ladda upp för mycket tid hemmavid. Här är min strategi för att göra de kommande månaderna så härliga och vilsamma som möjligt:

Slimmad matlagning. Jag älskar att laga mat, bara inte hela tiden. Därför tänker jag göra storkok av enkla grejer. En stor sats tomatsås (förslagsvis Malins recept, och låta koka länge) fördelat till små lådor i frysen. Sen är det bara att ta fram och äta med spaghetti, stekt halloumi och en massa basilika, på tortillabröd som en bra och snabb pizzagrund, med bönor i tillsammans med mathavre eller ris. Eller göra en batch pastasallad att jobba sig igenom. En lika gedigen laddning hummus att ha i tortillabröd med rivna morötter, fänkål och bladspenat, på mackor eller till sallad. Matlådor med piroger, plättar eller pannkaka att ta med till stranden.

Bada jämt. Bad lika med sommar, så bada ska vi göra oavsett väder. Helst i kombination med lunch eller middag så att vi kan stanna länge och har en hyfsat energinivå när vi väl kommer hem.

Stanna uppe. Istället för att slita mitt hår över barnet som inte vill somna i normal barntid ska jag omfamna de sena kvällarna; kvällsdopp, sena cykelturer, dröja kvar på ställen utan att behöva snegla på klockan. Och när han väl har somnat ska jag stanna uppe ännu längre, för det fina med alltihop är att jag inte behöver stiga upp särskilt tidigt.

Tjugofyra timmar

Delat skratt är dubbelt skratt

Juni som hjälper en att klara få sömntimmar

Musiken i bilen

Lego Masters

Klippa ädelstenar på stående fot

Bebis som föds, bebisar som ska födas

Hav av hägg

Du är morsangangstern

Löpning i sommarregn

Psaltaren 104: Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.

Klarspråk kring rasism och en tydligt uttryckt vilja till förändring och förbättring

Allt som doftar gott