Allt Elin skrivit

Vilan i visionerna

De senaste veckorna har vi pratat om framtiden. Om våra drömmar och förhoppningar, vilka vi vill vara och vilka vi vill vara med. Vi har kunnat se bortom det som nu håller oss fast och staka ut en riktning dit vi vill gå, om vi får och kan.

Ofta har ordet vision väckt ett obehag i mig, ett ärr från överanvändning och kanske också en övertro på visionernas styrka. Där du blir din vision, och den som ingen har blir utan resultat. Dit vill jag inte gå. Men när livet kretsar kring den dagliga överlevnaden, när vi knappt vet något om nästa vecka, är det en frihet att få se lite lite längre. Veta vart vi vill.

Vi om några vet att våra egna planer kan skjutas upp, ändras eller grusas. Vi vet också att det vi nu drömmer och hoppas kan bli sann verklighet. Jag längtar.

Till armhålan med kärlek

 

De bästa pysselprojekten är de man faktiskt får användning av, och detta är minst sagt ett sådant! När jag fick barn och skulle börja amma tyckte jag det kändes konstigt att fortsätta rolla på parfymerad deodorant innehållande aluminium precis där min son låg och åt typ hela tiden. Snart testade jag en hemmagjord deo som en kompis till mig kokat ihop, och när den var slut använde jag mig av Evelinas utmärkta recept:

1 dl kokosolja
5 msk bikarbonat
5 msk majsstärkelse
5 msk arrowrotpulver (kan bytas mot ytterligare 5 msk majsstärkelse, men gör att slutprodukten blir lenare i konsistensen)
ev essentiell olja (jag kör utan)

Blanda de torra ingredienserna, smält kokosoljan på spisen (den smälter vid 25 grader) och blanda allt. Häll allt i en burk, smörj i nytvättade armhålor och märk att det fungerar!

Natten till onsdag

foto malin hansson

Allt käckt har karvats bort från detta som är vårt liv
Kvar är minnen och slagna krigare
Val och inställning har bytts ut mot
Om Herren vill
och
Om vi får leva

Om vi får ska vi leva som aldrig tidigare
Äta för att vi kan
Leva för andra för att vi kan
Kramas jämt för att vi kan

Hoppet lever, det gör han
Vitnade knogar runt själens ankare
Han låter sig inte skrämmas så vi ropar igen
Han ryter åt stormen men talar ömt till oss:

Herren vill, ni får leva.

 

 

När min odräglighet klingade av för en stund

Hur var det i Thailand? frågade jag, med snäppet högre puls än normalt, som alltid när jag är i samma rum som henne. Du förstår, jag har så otroligt svårt för denna människa, och så har det varit från första stund. I början tyckte jag att det fanns skäl för min irritation – och på den banan har jag fortsatt. Banan av dömande blickar och ignorans, ett kyligt hej för att sen återgå till annat för att jag ska slippa prata med henne. Som det ju blir ibland, tänkte jag. Försvarade jag.

Ikväll möttes vi igen. Kompakt tystnad. Hon gjorde sitt jobb. Jag tittade på. Sen, av någon anledning: Hur var det i Thailand?

Och så blev hon faktiskt lite trevlig att lyssna på.

Tydligen kan en kass inställning klinga av bara av att jag bjuder till lite.

Korset i köket

De etiopiska korsen – dessa konststycken med hundratals, ibland tusen, år på nacken, tillverkade med största skicklighet av generation efter generation. Jag blir oerhört fascinerad av vad händer och helig inspiration kan skapa. Tydligen har korsmakare varit ett yrke med väldigt låg status, vilket gör skönheten desto mer tilldragande.

Tariku och jag fick på vårt andra bröllop (vi gifte oss i Etiopien men hade en efterfest i Sverige) en bit björk av Malins föräldrar. På den målade jag ett av de finaste motiv jag kan tänka mig, samma som halsbandet:

image

Inget komplicerat dock, jag använde mig av en enkel svart spritpenna. Annat än att göra ett traditionellt kors genom att forma korset i bivax, göra en lerform, smälta krigsmateriel, fylla formen och dekorera.

Korset rymmer symbolik för Fader, Son och Ande, de tolv lärjungarna samt evigheten och det jordiska. Och den äldsta versionen (supergammal!) fanns i en kyrka som brändes ner av muslimer, men korset räddades. Häpnadsväckande!

image

Hopp i bokform

(null)

Att beskriva verkligheten är inget lätt uppdrag. Att hålla sig på den tunna linjen utan att bli dramatisk eller glättig är något få bemästrar, men någon som gör det till fullo är Tomas Sjödin. När träden avlövas läste jag för första gången när jag var typ sexton, och efter att ett par vänner tipsat om den läste jag den igen. Två av Tomas tre söner har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som präglar hela familjens vardag och i boken får man en inblick i vilka sorger och glädjeämnen detta för med sig.

(null)

Denna lilla bok är i all sin enkelhet helt fantastisk. Kanske lite extra för att den berör kombinationen föräldraskap, sjukdom och tro. Men det fina ligger också i ärligheten, att inte vika av för de svåra frågorna – och låta några av dem förbli obesvarade ännu ett tag.

(null)

The story of us

 

IMG_0220.JPG

När jag tänker på min och Tarikus historia blir jag så tacksam över att vi, från varsin liten by i Etiopien respektive Sverige, lyckades träffas. Hur vi blev kompisar i Uganda och jobbade ihop i Etiopien för att nu vara man och fru och föräldrar i Sverige. Från våra år tillsammans har vi en massa bilder som jag blir alldeles varm av att se på, och det känns dumt att låta dem ligga på den externa hårddisken eller ens i byrålådan. Och mitt bästa knep för att få till album är att lämna tanken på att få med allt från ett visst år eller en viss resa och istället klistra in de foton som man tycker bäst om. Samt; hellre ett slarvigt album än inget alls!

image

Jag är så glad att våra vänner har tagit bilder av oss när vi gjort helt vanliga saker. Den här restaurangen (till höger) åt vi på i princip varje dag fram till att vi gifte oss och Malin tog bilden hennes första dag i Etiopien.

image

Fest (när Tarre tog sin masterexamen) och vardag (på stammisrestaurang nummer två). Å vilken härlig tid det här var!

image

Vi förlovade oss på en högst tveksam plats, det var nämligen sjukt svårt att hitta ett ställe som var avskilt, vackert och rent. Vi kämpade massor och var alldeles svettiga och dammiga när vi kom hem.

image

Vårt första gemensamma hem var ett rosa hus i utkanten av Addis Abeba, och vilket kap det var alltså! Trivdes utmärkt.

image

Pirr i magen över alla dessa fantastiska minnen och en hoppfull förväntan om att kommande år ska få bjuda på fler vanliga och festliga dagar med den bästa mannen jag vet. Och känslan över att få lägga ett album till samlingen är inte så dålig den heller.