Allt Elin skrivit

Att skapa utan press

Jag gillar att göra saker med mina händer, men jag är också (som alla?) lagd åt prestationshållet vilket gör att glädjen kan kvävas och upptäckarlusten försvinna. Kanske är den risken lite extra överhängande när det handlar om att göra något som resulterar i en produkt av något slag. Medan en halvkass löprunda blir en i träningsmängden det är lätt att se på det tovade, målade eller stickade som ligger framför mig och döma i termer av snyggt eller fult. Jag strävar efter att komma ifrån den dömande blicken, att bara köra och skapa mer som ett barn, men ibland måste jag lura hjärnan för att komma dit. Det här är mina strategier:

Gör något användbart. Det finns en frihet i att göra något som främst är till för att användas, inte betraktas. Stickningen har hjälpt mig genom många svackor, när jag haft varken inspiration eller idéer har ett färdigt stickmönster hjälpt mig. En maska i taget och sen har jag något som värmer någon. Det hjälper skapartankarna att komma igång men erbjuder också lite vila.

Gör något till dig själv. Det är underbart att få skapa till andra men när det bara handlar om att sticka något till en bebis, måla en tavla åt en kompis eller skriva för andra att läsa kan det i vissa fall bli överväldigande. Jag vill såklart att det ska uppskattas av mottagaren, men den strävan kan vara lite hämmande i den kreativa processen. Då kan jag göra något till mig själv, som för att frisätta mitt eget tycke.

Dela en del. Förut delade jag knappt något av det jag gjorde på blogg eller instagram, jag såg det nästan som en lägre form av skapande (gör du det bara för att få likes?). Det senaste året har jag märkt att det faktiskt blir roligare då – jag gillar att ta del av vad andra gör och jag växer och utvecklas av andras respons. Samtidigt finns det mycket jag inte delar, vissa grejer vill jag hålla för mig själv.

Vila dig i form. Tvinga inte fram något. Soffan är också bra. Jag får oftast mina kreativa il i slutet av lovet eller helgen, det är nog ingen slump.

Rita på kvitton. Om jag målar på canvas är det uppenbara målet Väggen. Om jag däremot skissar i en anteckningsbok eller på ett kvitto får jag rita hur fint eller fult jag vill, syftet är inte främst att det ska visas upp.

Testa nya tekniker. Det här året har börjat med stor variation och ett nytt material varje vecka, utan att jag planerat det. Först var det ull, sen papper, oljepasteller, jag redigerade ett par filmer, ritade med blyerts och nu har jag små former av lera som väntar på att målas. Att testa nytt främjar lekfullhet och är plain skoj – jag behöver inte vara bäst, jag testar bara.

Sen kan man också strunta i det och fortsätta en annan dag. Och när det du gör inte blir så fint som du hade önskat, se det som ett träningspass. Det kommer fler chanser!


Om ni klickar på bilderna kommer ni till inläggen de kommer från.
Mer på samma tema:

Skapa med barn
Underlätta skapandet

Halva februari

Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.

Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.

Skriv de orden

Jag minns fredagen, hur pulsen var hög och logistikfrustrationen stor, hur det verkade som att inget skulle klaffa. Desperata böner över små problem som kändes stora. Så kom helgen emot oss med zoom-möten som inte bara blev avklarade utan också djupt meningsfulla, om du skjutsar dit så hämtar jag sen, luft i lungorna, tid att springa, tid att leka tagen, mammalagad mat.

Vecka fem tog slut med bortblåsta tvivel. Kom ihåg, glöm ej! Varje bön är en värd bön. Ingen oro för liten för att dela. Gud är trofast, skriv de orden över varje nyfödd dag.

Etiopien igen

Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resa var tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!

För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:

Pandemiliv

”Har du hört om det där nya viruset?” säger en person i min närhet rätt ofta. KUL. Vardagen ser ganska annorlunda ut jämfört med förut, och de här förändringarna kan jag se i mitt liv:

Jag umgås mer med min son. Överraskning.

Jag veckohandlar lite mer uppstyrt, småhandlar mindre. Annat än mat köper jag knappt alls. Det är sjukt märkligt att tänka på alla second hand-fynd som jag inte har gjort men inte heller kan föreställa mig.

Jag äter mer soppa. Uselt i matlåda, perfekt att värma hemma på spisen för nej jag har ingen mikro.

Jag tränar mer. Mer tid, mindre vardagsmotion. Japp. Det innebär också att

Jag är ute mer. Betydligt mer. På grund av träningen som helst sker utomhus men ännu mer för att jag har utvecklat någon form av beroende? Det är så fint hela tiden. Och jag behöver träd och vatten och vidder för att inte fastna i mitt huvud. Blir typ illamående i både kroppen och själen om jag är inne hela tiden?

Jag klär mig finare. Det finns inga speciella tillfällen att spara de finare kläderna till och det är roligare att ha läppstift hemma.

Jag snöar in på saker. Typ ull eller pappersblommor eller filmredigering. Kan såklart inte lova att det inte hade hänt utan virus men nu finns tid och uppmärksamhet att ge.

Jag är lugnare inför helgen. Noll planering och noll logistik, aahh. Tråkigt men skönt, liiite rädd att jag ska fastna i denna homebody.

Jag träffar mindre folk. Blä. Har heller inte varit längre än en timme från hemmet sen Etiopien i mars.

Jag är ledig annorlunda. Förut tog jag det lugnt när jag var ledig och Esaias var på skolan, men nu tar vi det ju lugnt hela tiden så nu är jag en duracell som handlar, promenerar med kompis, springer, gör ärenden. Det kan också ha att göra med att de lediga dagarna är betydligt färre och att jag måste passa på.

Jag lyxar till det mer. Om ingen annan bjuder mig på fika eller god mat får jag se till att bjuda mig själv.



Vad har ändrats i din vardag?

Alla andra har kompisar

I en podd hörde jag om en undersökning som visat att det finns två peakar av upplevd ensamhet i människors liv. Den den ena är egentligen ganska självklar och infaller i slutet av livet när ens kompisar antingen har dött eller är för dåliga för att kunna umgås. Den andra infaller sig långt tidigare, strax innan 30. Analysen var att dessa år ofta präglas av partners och barn eller bristen därpå; singlarna upplever hur nyblivna föräldrar tar tåget mot en destination dit de inte kan komma, medan de som är först med att bilda familj inte kan ta del av det sociala livet som förut och kan uppleva sig ensamma i sin nya livssituation.

Strax innan 30 var mina bottenår, och den största anledningen var garanterat sjukdom och sorg. Men det fanns också annat, kanske en slags växtvärk eller chock över vuxenlivet. Minnet av supersociala studentår var färskt, det kändes som nyss vi satt i varandras second hand-soffor till mitt i natten. Nu satt jag i en annan sliten soffa, men kände mig ensam och trött. Det var barn och tider att passa och dåligt med input. Vi börjar jobba och vips finns det inte torsdagsförmiddagar eller måndagsluncher att fylla med vänner. Vi kanske flyttar längre ifrån varandra. Och vilken skillnad det var att vara singel och 28 jämfört med att vara singel och 22. När alla var singlar fanns det alltid någon att prata med (oavbrutet, i timmar) men när mitt äktenskap abrupt tagit slut var de flesta gifta och mina närmaste hade nu någon annan som var deras närmaste.

”Tur att du har så många att prata med”, fick jag ofta höra under den tiden, från bekanta och inte så jättenära vänner. Det hade jag till viss del, men det var säkert många som tänkte att det fanns andra som stod mig närmare. Och hur lätt är det inte att tänka så, att alla andra har massor med nära vänner, det är nog fullt. Men oftast är det inte det, och nu generaliserar jag hej vilt men jag tror att de allra flesta har plats för och behov av ännu en vän, eller att en bekant ska komma närmare. Jag tänker på alla gånger jag själv har blivit förvånad när det visade sig att det fanns plats för mig i diverse briljanta människors liv. Jag som trodde att deras kompisskåp redan var fullt.



Vad tänker du om det här?

Om att blogga

Häromdagen påminde WordPress mig om att det är sex år sen Malin och jag startade den här bloggen, och jag själv kan räkna ut att det var två år sen jag fick ensam vårdnad om sidan. Jag är så glad för den här platsen. Igår frågade jag på Instagram om någon hade förslag på vad jag skulle blogga om, jag fick så många bra svar (som jag kan ha nytta av i veckor) och ett var detta; om att blogga. Och det hade jag kunnat prata om i timmar, för jag älskar allt med bloggandet. Att fota sånt jag fastnar för, redigera bilderna på mobilen, skriva texter, sätta ord på det jag märker och tänker. Att läsa era kommentarer eller prata med någon som läst något, höra att flera har börjat nåltova eller att en annan har fått upp ögonen för något nytt. Det är lyx att ha ett eget ställe på internet, utan reklam eller vinstintresse, där jag vet att du som läser här har valt det själv. I ett flöde kan jag vara rädd att ett ymnigt postande sticker folk i ögonen – kolla här kolla här kolla här – men på en egen sida kan jag lägga upp det jag vill i vilken takt jag vill, och samma sak med mottagandet. Jag vet inte exakt vilka ni är som läser och det är också ganska skönt att bygga något utan identifierade följare och snabba likes.

Att blogga är som att sätta ihop en tidning, ett magasin med den blandning av bilder och texter jag vill och skapa en helhetsbild snarare än ögonblicksbilder. Det tillåts vara långsamt och långsiktigt och den här formen av skrivande passar perfekt för mig. När Lunarstorm var en grej skrev jag offentlig dagbok där, sen på Paltkoma, därefter några svängar med Resedagboken och Etiopienbloggen. Jag lägger egentligen ganska mycket tid, och faktiskt en del pengar, på detta, men det känns aldrig jobbigt. Det bara händer, kul hela tiden, aldrig något tvång.

Så tack för att ni läser här och är så fina med mig. Självklart får också ni lämna förslag på ämnen eller rubriker, kommentarsfältet är lika öppet som alltid!

Lately

Skaparlust och skapartid

Andras framtidsplaner, delad glädje

Att bli intervjuad av en extremt trevlig och rolig journalist – som att prata med en kompis. Här kan ni läsa resultatet.

Ännu en kall och vacker lunchpromenad

Lättnaden att ha en välfungerande dator efter lång tid utan

Att ge och få presenter, många januaribarn på samma ställe

Vilodagar

På spåret och sonen som kan ta en stad på 8 poäng

The Office

Riktigt nära vänner

Att förlora sig i filmredigering

Fullmåne och skridskor

Injera

Efesierbrevet

Det går att välja andra vägar

Nyårsdag

Sista veckan i januari är så mycket vardag det kan bli. Julen är avlägsen och än är det flera veckor kvar till sportlovet. Vad blir det för mat, jag vet inte, glöm inte att betala räkningarna och promenad i förmiddagssolen. Månaden har varit lika lång som januari alltid är men känns fortfarande som nyårsdag.

Vi stressar på morgnarna men stämningen är god, det är lite ljusare och minusgraderna många. I klassrummet har snön tagit över virusets plats som främsta samtalsämne, vi fortsätter med distans vilket å ena sidan är segt men å andra sidan ger mer kvalitetstid med de deltagare som kommer in.

Jag har lärt mig vilka vägar jag ska springa på för att exponeras med så mycket sol som möjligt. Skuggorna är långa och snön glittrar på ett sätt som är omöjligt att fånga med mobilkameran. Jag ser filmklipp från augusti, orimliga scener med barmark och grönska, tänker att sommaren blir bra när den kommer men bråttom behöver den inte ha.

Januari, ännu en månad att älska.

Chokladstatistiken

En genomsnittssvensk äter mer choklad på en vecka än en genomsnittskines gör på ett år. När jag som tonåring var i Frankrike träffade jag en svensk tjej vars föräldrar kom från Kina. ”Vad exotiskt”, sa jag. ”Inte lika exotiskt som att vara från Sverige”, sa hon. Under en annan frankrikeresa serverade restaurangen Coca-Cola i glasflaskor som jag tyckte var fantastiskt fina. Skulle jag kunna få behålla flaskan som en souvenir, lärde min franskalärare mig att säga. Flaskan har jag inte kvar men frasen sitter fortfarande. Samma lärare bjöd oss på sitt bästa franska godis en lektion och när vi väl kom till Frankrike köpte vi alla just den sorten. Snabbt åt jag upp det när vi kommit hem. Annars var ett vanligt mellis en kapad halvliterförpackning gräddglass och hallonsylt, eller en rad choklad och en banan. På kiosken utanför simhallen fanns mjölkchoklad med luftbubblor som var betydligt bättre än den ljusa blockchokladen jag var van vid. Sen upptäckte jag att mjölkchoklad generellt var godare än blockchoklad men sättet på vilket jag åt blockchokladsrektanglarna minns jag ännu bättre än franska fraser. Jag var en ovetande tonåring men ändå bidrog jag till den svenska chokladstatistiken.