Allt Elin skrivit

Tre tankar

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Ligga efter

Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.

Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.

Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.

Helg av skönhet

Att cykla genom stan i skymningsljus

Alla dessa sms från personer jag älskar, hur jag älskar även dem

Overkligt mättade färger: vatten, skog och himmel i sprakande kombination

Att få be tillsammans igen efter vad som känns som en lång tid ifrån

Att slå in och ge present, hon blev glad

Blåsmarkstomater

Att dela svåra saker och känna sig omringad av bra folk

Hur tiden försvinner vid pianot

Nya nagellack, oförskämt kul

När telefonen ringer och det passar

Att springa genom tallskog och se hur nattens regn dunstar i morgonsolen

Musik som får en att känna efter

Och hur det fortfarande blommar

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Kladdet

Uppenbarligen är vi inte de enda som är hemma, skolstartsförkylningarna är ett faktum. Häromdagen testade vi två kladdiga men roliga grejer med ingredienser vi lyckligtvis hade hemma

Den första var obleck som görs med vatten och majsstärkelse (jag höftade mängden och vi testade både lösare och fastare), plus lite färg om man så vill (vi använde spirulina). Vi blev helt hänförda – blandningen blir fast om man tar hårt i den men rinnande annars. Hur går det till?

På kvällen var det dags för slime gjort på 2,5 dl vatten, 1 msk fiberhusk och färg, det fick stå i 10 minuter och sen kokas lite på spisen. Vi skulle ha kokat mer för att få den fastare men det var tydligen okej ändå. Dagen efter tillsattes även en väldans massa glitter och då försvann förstås ätbarheten, men i ärlighetens namn hade nog ingen varit särskilt sugen på att smaka.

En stund med penseln

Hela sommaren gick utan att färgerna togs fram men klyschigt nog kom målarlusten med svalare temperaturer – på en förmiddag, vem är jag ens? Ovanligt planerad var jag också, visste vilka färger jag ville ha och vilken teknik jag ville testa.

Mitt stora A3-block har fått sällskap av ett litet, det är kul att göra små grejer som omväxling. Jag måste verkligen bli bättre på att köpa material, färgerna är alla riktigt gamla och de flesta har tagit slut eller torkat ihop.

Det jag är mest nöjd med kan nog vara paletten, tänk så bra det kan gå när hjärnan inte lägger sig i.

Bubblan

Efter två dagar av hemmavarande kan jag återigen konstatera att begränsningar inte bara är av ondo. Jag får ro till att fixa en lampa som blinkat, rensar lite i en garderob och spelar piano. Vilar på ett sätt jag aldrig får till på eget initiativ.

Esaias växlar mellan sina standardaktiviteter och jag upphör aldrig att förvånas av hans kreationer. Är du inte lite för ung för att rita såhär? vill jag fråga.

Båda dagarna har jag ätit firfir till lunch, igår var det så gott att jag grät. Lök, olja, berbere och injera, svårare är det inte.

Och så går timmarna, jag är generös med skärm och fika och det fortsätter regna medan vi fortsätter att stanna inomhus. Den här bubblan vill vi inte stanna i för alltid, men för tillfället är den väldigt trivsam.

Dimma och chokladbollar

Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.

Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.

Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.

Söndagstips

En vän skickade häromdagen en länk till Bifrost arts Lamentations – ett album jag tidigare hört vissa låtar ifrån men som är ännu starkare i sin helhet. Vissa texter är direkt hämtade från Klagovisorna i Biblen, en viktig påminnelse om att vi får – och till och med kanske bör – klaga när livet är svårt. Hoppet är inte mer komplicerat än att det kan samexistera med frågor och tvivel.

Bifrost-tipsaren Britta delar sin poesi på instagram, väl värt att följa!

Det är tydligt att jag mest bara vidarebefordrar tips jag fått av andra, tyvärr kan jag inte hjälpa att mina kompisar förser mig med bra grejer. Typ som podden The Connected Life vars senaste avsnitt är det enda jag hört men verkligen gillade, de pratade så fint och rimligt om hopp och förtvivlan.

Ni som läst här ett tag vet att jag inte tackar nej till en bra ultralöpningsdokumentär. I veckan har jag kollat på Beau Miles, till exempel när han springer 68 mil, bara äter bönor i 40 dagar eller springer ett maraton med taktiken en mile i timmen i 24 timmar. Gränsen mellan genialitet och galenskap är tunn men kul.

Trials of Miles - Running 650+km of the Australian Alps - YouTube

Och sist men på intet sätt minst, en purfärsk låt från Common hymnal. Kanske är hoppet kvällens röda tråd?

Then show up as her

En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:

Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?

En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!

Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.

Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.