Allt Elin skrivit

Om att visa hänsyn

Att visa hänsyn verkar vara en big deal i Sverige. Inte gå på för hårt, störa eller ta för stor plats. Vi visar respekt genom att inte tränga oss på, genom att tillåta andra att ha sitt utrymme i fred. Vi sänker ljudet klockan 22 och ställer inga frågor som kan tolkas som påträngande.

När jag flyttade hit efter några år utomlands var detta den största kulturkrocken. Vi var högljudda och utstickande på många sätt och jag ville verkligen inte trampa någon på tårna. Omedvetet la jag band på mig, dämpade min pratglada man och undvek vissa platser. Ville smälta in och inte vara obekväm – beteendet hade dock motsatt effekt, jag har nog aldrig varit så spänd som då.

Denna del av vår kultur grundar sig säkert i en uppriktig vilja att visa respekt. Men vad händer när vi drar det för långt? När vi backar och backar tills vi inte längre ser varandra och inte längre kan mötas? När vi inte hälsar på den sjuke, för han vill ju säkert vara i fred. När vi inte hjälper de nyblivna föräldrarna, för vi ska ju inte tränga oss på. När vi går miste om nära, riktiga samtal för att det kan ju vara känsligt att prata om. Tänk om vi istället kunde lita på varandras förmåga att sätta gränser, istället för att leva i rädsla för övertramp. Vilket frihet det hade varit.

-22 och hjälp

Älvsbyn var så mycket Älvsbyn idag, -22 och solsken. Även vabruari lever upp till sitt rykte, även om det i vår familj är den vuxnas sjuka som är långdragen medan barnet är en frisk kärna. Har du corona? frågar de. Älvsbyvirus, konstaterar vi. Det är fler än jag som snörvlar i klassrummet.

Jag gillar dagar som denna, då jag får hjälpa och bli hjälpt. Stanna upp inför någon en extra stund, försöka göra mitt bästa. Samtidigt som andra är hemma hos mig och diskar min disk och städar mitt städ. Nu andas jag lättare. Jag vill aldrig leva ö-liv.

Steget före

Nästa vecka åker vi till Addis, hjärnan ligger som vanligt steget före och befinner sig redan på soliga gator med ständigt amarinjasorl i bakgrunden. Igår eftermiddag ansökte jag om visum, kl 6 imorse låg beskedet i min inkorg. Inga blanketter att skriva ut, inga foton eller passkopior, inga rekommenderade brev med frankerade kuvert bifogade. Inga ambassadbesök, dröjsmål som ger hjärtklappning eller handskrivna kråkor som får dig att undra om du får stanna 29 eller 30 dagar. Bara två visum att skriva ut. What a time to be alive!

Sist vi var där, för precis två år sedan, avgick den dåvarande premiärministern dagen innan vi skulle åka hem. Det talades om att man skulle hålla sig hemma, men vi åkte till centrum och tog en sista juice. Sen dess har Abiy Ahmed fått makten och tagit landet – och världen, får man väl ändå säga – med storm. Om vi märker några skillnader blir intressant att se, men särskilt svårflörtad är jag ju inte när det kommer till det där landet.

Veckans musik

De senaste sju dagarna har fyllts med en massa bra musik, varför inte dela med sig av tre exempel?

I söndags låg jag i min säng och kände febern ta över kroppen medan barnet förmodligen slog skärmtidsrekord. Då fick jag ett plötsligt behov av att lyssna på Paulina Palmgren, som sjöng fantastiska texter på Bjärka Säbys höstmöte i oktober. Fånet, Försök igen, Ett steg bak och Min pelare har varit kännbart hoppingivande.

NPR Tiny Desk fortsätter att göra mitt liv bättre. I måndags kom ännu en pärla, 19-åriga Koffee som i år blivit första kvinnan (samt yngsta någonsin) att prisas med en Grammy för bästa reggae-album. Blir så glad av detta!

Igår kväll lagade Malin och jag mat i två timmar för att sen äta lika länge. Som jag älskar att hänga med henne! Nästan hela tiden lyssnade vi på Emily Kings nya album med akustiska versioner av hennes fina låtar som vi redan gillar och kan, plus en ny som vi också tar till våra hjärtan.

Regnet

Rain rain come any day
Vi har fått nog av uppehåll
Som spö i backen, det öser ner
Ett glatt farväl till torr kontroll

Rain rain come any day
Varför inte idag?
Svämma över i strida strömmar
Dränk vartenda hörn som är jag

Rain rain come any day
Sippra in i allt som glömts bort
Somligt drunknar somligt får liv
Men inget ska få hållas torrt

Rain rain come any day
Varsågod, ta över
Tidigare rädsla har spolats bort
Ditt regn är allt jag behöver

Gå närmre så ser du bättre

Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka, avskärma sig och inte utsätta sig för det som skaver. Jag har full respekt och förståelse för den som inte orkar, som väljer bort – jag kan också välja den vägen. Men den är inte den enda.

När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre. Nära bebisen får jag glädje, kärlek och tröst, hon blir person istället för symbol. Jag får bära och vara nära, ta del av henne och ge av mig själv. Nära det gifta paret får jag se deras lätta och deras svåra, skratta med och gråta med. Märka att alla gifta inte alltid har det så lätt (ty en änka glömmer lätt). Och när jag kommer in i det stora huset får jag känna mig som hemma, precis som de säger. Jag får ge mig hän och bli en del av det som på avstånd triggade sorg och bitterhet.

Och de jag jämför mig med. På nära håll ser jag att även de har sina issues, att de har prioriterat annorlunda och kanske kämpar med andra saker än jag. Det jag varit osmakligt avundsjuk på får omstöpas till komplimanger och uppmuntran – till frihet för mig och glädje för dem. Och därifrån kan jag möta deras svårigheter med kärlek istället för skadeglädje. När fasetterna blir fler blir människan inte lika skarp för min blick, jag måste bara gå närmre för att märka dem.

Skattjakt

De senaste dagarna har varit magsjuka, inställda planer, besvikelse, rastlöshet, feber, gråt och gnäll. Därav ett skriande behov av att hitta lite guld:

Föräldrar som kommer med mat

Få prata amarinja på badhuset och säga välkommen till en tjej som kom till Sverige för två dagar sen

Snö! Ser bilder på ett blommande Skåne och kan inte låta bli att glädjas över de gigantiska högarna vi har utanför huset:

Att sakna och vara saknad, vilket kärleksbevis

Sonens pepp inför Melodifestivalen

Lättnaden att vi inte har nedsatt immunförsvar. Det fanns en tid då magsjuka innebar livsfara och förkylningar splittrade familjen. Nu får vi bara några tråkdagar med extra mycket skärmtid och städning. Tack Gud för det.

Att få måla med en utforskande blick istället för en bedömande

Dokuserien Cheer på Netflix

Vänner som erbjuder hjälp

Sol! Rakt in i lägenheten hela dagen

Diverse

Tjugotusen steg
”Betyder hastighet och fastighet samma sak?”
Få kläder, ge bort kläder
”Har aldrig träffat nån som du”
Snörök och spårigt väglag
”Är du inte lite afrikansk?”

Att inte få nog av en person
”Han sa en sån fin sak idag”
Personerna är många
”Jag vill fira din födelsedag snart”
Ord mitt i prick
och ”Visst var jag bra?”

Måndag

Anledningarna till att vara vaken är många, anledningen till att gå och lägga sig är bara en; det där antalet timmar de säger att jag ska sova. Läser några sidor i en bra bok, ser ett youtubeklipp om vänskap, svarar på ett par sms. Vi har letat en försvunnen legobit i två dagar och jag bryr mig oväntat mycket. Januari är återigen årets längsta månad – eller vad vet jag egentligen, året har ju knappt börjat – och än är det fyra dagar kvar. Jag ska få sova över hos en kompis och luncha med en annan, sen väntar februari med fest och firande. Vecka fem, du kommer nog arta dig väl, om Herren vill och vi får leva.

Självständighet

När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!

Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.

Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.