Allt Elin skrivit

Adoption

Berättelser om och problematiseringen av internationella adoptioner berör mig oväntat djupt, av olika anledningar. Jag har lätt att identifiera mig med föräldrar till barn med annan hudfärg än de själva och ibland händer det att folk tror att Esaias är adopterad . Är du hans riktiga mamma? kan barn fråga. Åren i Etiopien gav mig dessutom en bild av myntets andra sida, där jag mötte otaliga personer som hade barn eller syskon på en annan kontinent – och nästan lika många adopterade som kom för att hitta sina biologiska släktingar. Många förväntade sig att smälta in, vilket de sällan gjorde på grund av hur de pratade, gick, åt och resonerade. Men det som präglar mig mest i frågan är antagligen att Tariku skulle ha adopterats till Sverige om inte hans farmor satte stopp för processen. Om det hade hänt hade hans liv sett totalt annorlunda ut, så även mitt.

De senaste åren har flera röster höjts, adopterade som kritiserar ekonomiska intressen och ett ensidigt föräldraperspektiv och istället står upp för barnens rättigheter. Jag följer debatten med förfäran och fascination, tacksam över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sin kamp för att bidra till en förändring.

Lyssnarnas sommarvärd var i år Madeleine In Hwa Björk, som i sitt sommarprat berättar om hur den information hon fått om sig själv visade sig vara helt fel – hon hade blivit förväxlad med ett annat barn.

På svtplay finns nu Amys vilja, en smärtsam och viktig dokumentär som visar Amys, eller Tigists, kamp för att upphäva sin adoption från Etiopien till Danmark. Den skedde uppenbarligen på felaktiga grunder då mamman lurades att tro att hon skulle få ha fortsatt kontakt med sitt barn även efter adoptionen. Filmen bjuder på många starka bilder av makt, ånger, kärlek och familjeband.

Det är upprivande och sorgligt att höra dessa historier, men som med allt annat tror jag det är viktigt att få en nyanserad bild av verkligheten, för att misstagen inte ska behöva upprepas.

Torsdag

Dagen är inte slut än, men många guldkorn har redan vaskats fram:

Mulen, regnig morgon blev klar dag

Bra podd i bilen

Intensivt och effektivt jobb

Kollegor som ställer upp, saker som löser sig för att någon löser dem

God matlåda och alldeles färska morötter

Att springa runt byn på friskvårdstimmen, möta kända ansikten

Gula björkar som gör pendlingen vackrare

Glatt barn på fritids

Kvällssol redan klockan fem, så den hinner njutas av barnfamiljer

Att komma hem och känna sig hemma

En pappa som ringer

Tanken på en kär vän som snart kommer norrut

Tanken på helg

Och det finns palt i kylen

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

September

September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.

Att inte ha tid

”Säg inte att du inte har tid, säg att du inte prioriterar det!”

Låter det bekant? Om vi inte hinner träna, engagera oss i föreningslivet, äta nyttigt, städa, handla second hand, hålla kontakten med vänner, be, läsa böcker eller sova tillräckligt handlar det enligt många om prioriteringar, inte tiden. Och jag fattar. Vi har alla 24 timmar om dygnet. Men vaknar vi med en lista av saker som vi får rangordna ett till tio? Vad prioriterar du idag? Är det så enkelt?

Någon kanske drar sig till minnes att jag brukar snacka om prioriteringar och jo, det gör jag säkert. Jag prioriterar bort en massa och tycker om att säga det istället för att folk ska gå omkring med missuppfattningen att alla andra hinner allt. Men att säga att allt handlar om prioriteringar tycker jag är att gå för långt, som att påstå att vi är oskrivna blad. Vi har olika förutsättningar, är omringade av omständigheter och ibland räcker faktiskt inte viljan hela vägen. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

För det är väl klart att vi vill göra sånt som är bra och uppbyggande. Jag vill vara en bra mamma, jag vill springa snabbare, jag vill läsa Bibeln, jag vill testa en massa nya recept och jag vill svara på sms. Vara klimatsmart och snäll och genomtänkt. Göra ett bra jobb och sticka något ibland. Och så skulle jag prioritera också, hur ska jag hinna med det? Det är inte så enkelt att veta vad som ska komma först, och kanske ännu svårare att agera därefter.

Dagar och siffror

Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.

På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.

Spår

Ett decilitermått i en annan kökslåda än den vanliga. Leksaker som inte använts på länge har plockats fram av någon med nya ögon. Påminnelser om födelsedagar i almanackan på väggen. En stickad disktrasa. En salva som en kompis har gjort, en lotion som en annan har skickat till mig. Blommor på balkongen som en gång var frön i ett brev. Krukväxter inomhus från sticklingar. Ullsockor från ett besök hos en vän som köpte likadana. Ett telefonsamtal där någon frågar hur det gick.

Jag ser spår av människor i mitt liv.

I egna händer

Ta saken i egna händer, du är din egen lyckas smed, ju fler kockar desto sämre soppa. Vår kultur är bokstavligt talat extrem när det kommer till individualismen och jag har funderat på hur den smyger sig in i vårt sätt att tänka och prata. Hur vi började uppmana varandra att tänka positivt, för tänker du bara positivt kommer allt gå bra. Fokusera inte på det negativa. Vissa reagerade, satte ner foten, sa att så enkelt är det inte. Våra liv hänger inte på vår egen förmåga att blunda för det dåliga. Men ändå fortsätter vi: du måste ha rätt inställning.

Så började vi prata om vår hälsa på ett nytt sätt. Hur konditionsträning ökar vårt välbefinnande och minskar risken för utbrändhet och depressioner. Hur maten vi stoppar i oss kan påverka vårt öde. Ät mer av det ena, mindre av det andra, låt helt bli det tredje. Håll både cancer och nedstämdhet borta. Och vem vill inte det?

Jag skulle aldrig drista mig till att ifrågasätta forskning och har själv märkt hur jag mår bättre när jag tränar eller äter bättre mat, och det är inte heller det som är min poäng. Men i ett större perspektiv ser jag hur alla dessa goda råd, oavsett om de handlar om träning, barnuppfostran eller tankesätt, bottnar i en föreställning om att det är vi själva som rår över våra liv. Det blir vad man gör det till! Du blir vad du gör dig till.

Andra språk, traditioner och standardsvar gör sig påminda. Om Gud vill. Jag mår bra tack vare Gud. Oroa dig inte, Gud finns. Må Gud göra dig frisk. Må Gud trösta dig.

Hur skulle vi må om vi pratade och tänkte så? Skulle vi se på våra kroppar som gåvor istället för projekt? Skulle axlarna vara mindre spända? Skulle det vara lättare att se ljusglimtarna? Skulle mitt liv ligga någon annanstans än i mina egna händer?

Må Gud hjälpa oss.

Det enkla snabba brödet

Om det är något jag gillar (förutom goda bröd) är det ett bra brödrecept, med ingredienser man lätt kan ha hemma och som inte kräver så mycket väntan och disk. Det här receptet fick jag en gång av Louise, och har gjort det många gånger sen dess.

5 dl havregryn (glutenfria om gluten ska undvikas)
1 msk chiafrön
5 dl turkisk yoghurt (säger originalreceptet, jag kör ofta på fil, havreyoghurt eller hälften mejeriprodukt och hälften vatten)
1/2 dl sesamfrön
1 msk psylliumhusk
1 tsk bikarbonat
lite flingsalt, kanske 1/2 tsk

Blanda allt! Havregryn, chiafrön och vätskan kan med fördel få stå till sig en stund, t ex medan ugnen blir varm. En del av sesamfröna kan användas ovanpå bröden ifall de ska bli lite mer fancy. Klicka ut på bakplåtspapper och grädda i 175 grader i ca 20 min.

Svårare än så var det inte!

Sommarlovet

Åtta veckor av semester och föräldraledighet har nått sitt slut och imorgon ska vi anta utmaningen att stiga upp innan 6 för att cykla den korta vägen till fritids och köra den långa vägen till jobbet. Jag längtar efter allt vad mitt jobb innebär, känner mig redo för ett nytt läsår och nyfiken på vad det innebär att ha ett barn som går förskoleklass.

Sommaren nitton har varit jobbig och fin. Svårigheterna tar inte semester, kämpiga grejer skyr inte solen, inställda planer fastnar inte på bild. Men precis samtidigt har det också varit vackert och generöst.

Efter en veckas kompledighet drog vi till Uppsala och hängde med några av mina absoluta favoritpersoner. Vi firade midsommar, åt bara god mat, badade och blev helt till oss av kärlek och inspiration. Mitt uppsalagäng är verkligen en av de finaste gåvor jag har fått.

Jag njöt av att se mina vänner bli kompis med Esaias, igen. Han har så många vettiga vuxna kring sig, som ser honom, ställer frågor och lyssnar på svaren. Och jag fick förundras över mina kompisbarn som alla är så strålande unika.

Vi åkte även några turer till Stockholm som till vår stora glädje bjöd på både dinosaurieskelett och släkt – det första på Naturhistoriska och det andra på en skärgårdsutflykt, inga likheter förutom geografiska.

Vi har badat. Massor. Förra årets strandrutin satt fortfarande i och vi var snabba att doppa oss så fort möjlighet gavs.

En av fördelarna med att bo här är alla underbara stränder. Den här bilden är tagen en av de varmaste dagarna då vi tillsammans med några av våra bästa vänner åt middag på stranden och sen låg i blöt till sent.

Och av de dagar som inte varit fullt så varma har väldigt många tillbringats på balkongen, som i år har varit underbart skön i jämförelse med hur den kändes under förra årets hetta. Jag tror till och med att jag har en mer positiv bild av sommarens väder än många andra, tack vare balkongeffekten. Esaias har under tiden lekt otaliga timmar med sina grannar, de har sprungit in och ut och haft oerhört roligt.

Den här sommaren kommer minnas som västerbottenssommaren. Vi har varit storfamilj i Umeå, firat kommande barn och giftermål i Norsjö och badat, träffat vänner och lyssnat på poesi i Skellefteå.

Kommer gamla bloggläsare ihåg Sigge? Han har flyttat till hus och där har vi hängt mycket. Hans föräldrar är nämligen också väldigt trevliga.

Ja, både Esaias och jag trivs som allra bäst när vi har många vänner i närheten. Ännu ett sånt exempel var Storstrandskonferensen, där barnen hade så roliga och givande gudstjänster och jag fick prata med och utmanas av personer jag tycker om.

En lång ledighet är inte alltid självklart enkel för en ensamstående förälder, det är mycket som ska tänkas på och fixas och planeras med färre möjligheter till återhämtning. Tack och lov har jag föräldrar som är otroligt givmilda med sin tid. Och att få en sån här bild skickad till sig när jag är på annat håll – vilken lycka!

Var det allt? Verkligen inte. Men några glimtar räcker för att konstatera att sommaren varit lång och innehållsrik och att vi är lyckligt lottade som bor på en vacker plats med vackra människor i närheten. Vinden i ryggen inför morgondagen!