Allt Elin skrivit

En ny storlek

Det stramar och glipar
Ärmen slutar innan armen
Det är dags för en ny storlek igen

Titta på varje plagg med andra ögon
Gå igenom det som länge varit självklart
Bort med det som hängt med länge
Iväg med gammalt och slitet
Ständiga favoriter
och sånt som bara blivit liggande

Leta hemma, leta borta
Vad gillar vi nu?
Vad passar dig nu?
Hitta nytt, hitta rätt
Redo för annat och större

En grön och två gula

Jag är krasslig och ni vet vad det innebär, en ny omgång av hemma, tacksamt ackompanjerat av regn och ett oväntat nöjt barn. Helt okej med andra ord. När solen tittar fram lägger jag mig på balkongen en stund och beundrar hur allt har växt.

Allt frodas och allt utom sallad och koriander har jag fått från andra, den här solrosen kommer från Sofia och det är något särskilt med växter från folk man gillar. Jag kände mig för övrigt som 18 år när jag tog en sån här bild – 2006 var närbildernas sommar.

Något annat jag gjorde som artonåring var att läsa En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, och eftersom det enda jag minns av den är att den var bra tänkte jag läsa den igen. Jag älskar hennes sätt att beskriva människor och deras syn på världen. Läser ni om böcker ibland eller vill ni bara ha nytt?

På balkongen hängde också mitt senaste traderaköp på vädring. En kombination av frestande sommarrea, brist på möjlighet att botanisera i second hand-butiker och en allt mindre lust att köpa nyproducerat har gett mig ett bra traderaflyt de senaste veckorna. Och när en oanvänd gul klänning kommer direkt till brevinkasten för en hundring inklusive frakt, är det ju lite för bra för att inte fortsätta med.

Första juli

Så nådde vi juli fastän det kändes som att vi redan var där.

Efter en sedvanligt långsam morgon (hur snabbt vänjer man sig inte) tog vi oss till mina föräldrar som bakade mjukkaka i bagarstugan.

Esaias kände för att revolutionera bakkonsten och göra triangulära, kvadratiska och munkformade bröd – på denna punkt är han hundra procent lik mig.

Förutom gott bröd bjöd bagarstugan på fina färgkombinationer.

Många mackor senare åkte vi till Svensbyliden för att träffa efterlängtade vänner, äta glass och spana på djur och grejer från förritiden.

Uppmaningen var tydlig, vi sa okej och första juli fortsatte.

Regnet kommer

Efter en vecka med sol och bad varje dag kom denna måndag med tunga moln som kändes i huvudet. Även tankarna kändes och rörde sig kring människor som inte får stanna i landet, en dator som gått sönder, jobbiga minnen från andra somrar, viruset, rasismen. En längtan efter lösningar och frihet.

Jag handlade blommor till graven när de första dropparna kom, planterade i stillsamt regn. Sen tilltog styrkan och slutade inte, torra skogar och gräsmattor får nu dricka sig otörstiga.

Ikväll lyssnar jag på en av de vackraste sånger jag vet. Kothbiro – regnet kommer.

Mödan värt

Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?

Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.

För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Försommar

Tidigare har jag raljerat över passa på-stressen och nu kommer jag på mig själv med att just passa på. Badar så fort tillfälle ges, äter både lunch och middag utomhus, ligger i soffan på balkongen till midnatt. Helt förstummad av sommarens ångvältslika ankomst. Kanske var jag tvungen att känna att jag inte måste för att sen kunna känna att jag faktiskt vill.

Under våren var det många som berättade hur de drogs till barndomens filmer, böcker, maträtter, kreativa mönster. Jag hörde om hur försäljningen av Mac and cheese sköt i höjden i USA och musiker pratade om hur de när turnéer ställts in kunde sitta hemma och spela på sina instrument i timmar – precis som när de var barn.

De senaste veckorna har jag från flera håll hört folk säga att sommaren 2020 kommer att likna barndomens somrar. När man var hemma, tog det lugnt, inte planerade särskilt mycket och sällan reste långt. Vid sidan av oro kring pandemi och ekonomi märker jag en lättnad och viss förväntan kring detta, även hos mig själv. Barnen har ändå sommarlov och säljer blombuketter och lemonad (saft med rabarberbitar), det är verkligen helt fantastiskt.

I vanliga fall störs jag lite av kontrasten mellan naturens överdåd och allt det svåra i livet som fortsätter göra sig påmint. I år är alla med på noterna; det är jobbigt men kan ändå vara fint. Vissa veckor till och med overkligt fint.

Händerna fulla

Att se hur kvällen övergår till natt

Ivriga barn som springer upp och ner för den gigantiska rutschkanan

Att konfrontera det som känns jobbigt, närhet slår distans i de flesta avseenden

Femåring som kommer fin och stolt från sitt första frisörbesök, hjärtat hade svårt att härbärgera hennes gullighet

Att dela det som gnager och mötas av full förståelse

Juli i juni

Bröder på stranden, vänner på stranden

Att bli golvad av Guds godhet en helt vanlig lördagsförmiddag

Syrendoft och varm sol och regnskur

Att få må bra

Känslan av att det bara har börjat

Arton gånger

Arton gånger har jag ringt dig
Du svarade en
Vad vill du mig frågade du
Allt svarade jag
Allt vill jag dig
Och så undrar jag hur du mår
Du sa att du mådde okej
Jag visste mer och bättre
Du sa att du inte hade plats för allt
(din ton ton spydig min ton mild)
Jag sa det har du visst det
Det har du visst det