Allt Elin skrivit

Fem år

Idag har det gått fem år sedan Tariku dog. Ett halvt decennium, en halv evighet, ändå är han i allra högsta grad levande i mitt minne.

Efter fem år är livet både lättare och svårare än jag trodde att det skulle vara vid det här laget. Lättare för att jag har energi och ork som länge varit borta. Jag är ensamstående i en pandemi och jag klarar det, jag har idéer och ork och vänner. Men det är också så väldigt mycket svårare. Det finns fortfarande tårar som ska gråtas över vår älskade Tarikus död. Numera står de speciella dagarna i större kontrast till alla vanliga dagar, tisdagar då jag inte behöver tänka lika mycket på att den bästa människan jag mött inte är hos oss längre.

Vi saknar honom som pappa. Det är inte min sak att redogöra för min sons sorg, men en sak tror jag gäller alla små, nämligen att varje år kommer med nya insikter. På så sätt aktualiseras sorgen ständigt, i takt med att förståelsen och världsbilden blir större. Till saken hör att Tariku var en enastående pappa. Jag har inte sett någon som tar sig an en bebis med så stort fokus och tålamod – jag minns inte att han klagade en endaste gång och han tog morgnar och nätter tveklöst. Malin sa en gång att Tariku skulle ha spruckit av stolthet om han såg Esaias nu och hon har garanterat rätt, han hade pratat i ett om sin underbara son.

Jag saknar honom som make. Det är speciellt att en kärleksrelation tar slut utan att någon av de inblandade har valt det. Det bara hände. Vi var i början av vårt gemensamma liv, kärleken hade inte svalnat, vi var tighta och målmedvetna. Vissa säger att en lång tids sjukdom förbereder en på döden, att sorgearbetet redan har påbörjats och att processen därefter går snabbare. Så var det inte för mig. Jag visste att han kunde dö – läkarna sa ju till och med att det var sannolikt – men hade på intet sätt förlikat mig med den framtidsutsikten.

Ingen vill bli änka vid 27 års ålder och det är svårt att vara singel och förälder när i princip alla i ens närhet bara har en av de rollerna, inte båda. Ibland funderar jag också på om vi är så vana att kärleksrelationer tar slut och ersätts av andra, att en lång sorgetid efter en make eller maka sticker ut. En förälder eller ett syskon är alltid ens förälder eller syskon och kommer att saknas och minnas därefter, men min man behöver inte alltid vara min man, och därför anar jag en annan slags förväntan på att glömma, sluta gråta, gå vidare – även om han har dött ifrån mig.

Det var först efter den där natten på gränsen till december 2015 som jag på riktigt förstod hur fantastisk Tariku var. Inte för att jag romantiserade – jag minns också det som var svårt för oss – men för att jag plötsligt såg saker och ting med större klarhet. Att jag fick vara gift med honom? Han var helt outstanding i allt från hur han bemötte människor och hur prestigelös han var till hur hans tro på Gud fick honom att gå med rak rygg (ni skulle ha sett honom) och leva för människor på gatan.

Därför saknar vi honom som människa. Allt det där han var och stod för, som gjorde stora avtryck i mig och många andra. Jag fortsätter att påverkas av Tariku och är egentligen mer lik honom nu än då vi levde tillsammans. Hans bidrag till den här världen är unikt och okuvligt. Det som för många är en idé eller god tanke var för honom vardagsliv: att leva för Gud och andra människor. Antagligen är det därför han aldrig kan reduceras till att bara vara mitt barns pappa eller någon jag var gift med, han var och är min största förebild. Och den sortens man vill jag inte glömma, även om det har gått fem år. Därför handlar tankarna på Tariku inte bara om det förflutna utan i allra högsta grad också om framtiden – han ger riktning och fokus. Med stolt hållning.

Bereden väg

Bereden väg och öppna dörrarna
Ploga brett och slå upp portarna
Guds härlighet kommer, ge plats, gör rum
I ödmjukhet kommer kungarnas kung

Gå Sion din konung att möta – han kommer!
Palmblad, mantlar, högljudda sånger
Mitt hjärta, mitt liv, ställ dörrn på glänt
Lås upp, släpp in, det är advent!

Hemmahelg

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Inför advent

Jag är ju av åsikten att november får oförtjänt mycket skit, att vi måste stå upp för denna stackars utmobbade månad. Men i år tror jag minsann att det är november som backar mig och något slags rekord i utomhustid måste ha slagits de senaste månaderna. Tar varje chans – passar på som vore det juli – och det gör underverk. Till och med fabrikerna har varit vackra i veckan och skönheten har varit som balsam.

Det hade varit roligt att ge sig hän åt advent- och julförberedelser men det känns lite som att vika träningskläder med torra händer. Hobbyanalysen är enkel; många är de jular som fyllts av sjukhusvistelse, ovisshet och död. Det kommer fler jular, sa vi, fler jular kom och med dem ännu fler prövningar. De åren har nästlat sig in i ljusslingor och julsånger och vad som just nu hade varit så passande och mysigt ger en lite bitter bismak.

Så får det vara. Kanske är acceptansen något av det mest avgörande i sorgearbete. Det är okej, det får kännas svårt, du behöver inte förklara dig.

Med ens, eller efter ett litet tag, känns det lite lättare och julmusiken blir nästan njutbar. Och det görs plats för perspektiven; tack för livet, tack för vänner, tack för ljus och närvaro.

Första advent 2015, dagen innan Tariku dog, satt jag på bussen hem och skrev ett inlägg här på bloggen. I efterhand kan jag nästan se det som en sanning som behövde talas ut över dagarna, åren, som skulle komma:

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!

Domssöndagen

Som 20-åring upplevde jag hur mitt hjärta brast över världens tillstånd. Tidigare hade jag varit engagerad i rättvisefrågor och tyckt att fattigdom var fruktansvärt, men nu var jag förtvivlad. Jag hade kommit tillbaka till Etiopien efter en tid i Sverige och fick möta fattigdomen på ett nytt sätt – helt enkelt för att jag inte mötte den. Jag blundade, gick snabbt förbi hemlösa, höll hårt i mina pengar och min tid. Jag som hade velat älska min nästa och göra världen bättre. Min likgiltighet chockade mig, jag blev helt förstörd. De problem jag såg i världen fanns också i mig själv; egoismen, latheten, obryddheten. Det fanns ett mönster. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Min upplevelse i Etiopien ledde till ökad självkännedom, men också en för mig ny bön; Gör nåt! Grip in, förbarma dig. Låt inte ondskan få sista ordet.

Idag är det Domssöndagen, slutet av kyrkoåret. Ett störigt moment innan adventstiden kan inledas, eller en förutsättning? Gud blundar inte för det onda och svåra, Gud väljer inte att titta åt ett annat håll när det blir obekvämt. Hade en kärleksfull, rättvis och helig Gud kunnat göra det?

Sann rättvisa nås inte genom att släta över problem, och jag tror att det kommer en dag då allt ska ställas till rätta på djupet, både i världen och i mitt hjärta. För att Jesus tog straffet för all synd och ondska – även min – på sig när han dog på korset kan tanken på domens dag få betyda hopp och upprättelse. Vi är inte ensamma.

Gud gör nåt. Gud griper in och förbarmar sig. Gud låter inte ondskan få sista ordet.

Novemberväder

Igår kom det vita tillbaka med besked. Snö och blåst som kändes som peeling i ansiktet.

MAN BLIR GLAD

Det blev en lunch helt i min smak – förutom att jag inte mötte en själ på hela rundan.

Sen vaknade vi till fredag och nytt slags novemberväder

Soluppgången höll på i flera timmar

Vattnets speciella färg var svår att fånga på bild – en nyans åt ena hållet

och en annan nyans åt det andra. November kan minsann.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.