De bara vet De bara gör det De vågar friskt och vinner allt De bara vet De tar rygg De jublar över att dagen är här De bara vet De har fått nog De vet varifrån de kommit De vet vart de ska
Dagarna är långa men veckorna går fort, nu väntar ett efterlängtat höstlov som en paus från allt vanligt. Fast de senaste har inte heller varit så vanliga, då vi har haft hållbarhetsvecka på Älvsby folkhögskola. Otroligt njutbart att kunna göra såna folkhögskoliga grejer igen! Så fort det är schemabrytande, meningsfulla aktiviteter på schemat känner jag livet i mig – för att jag ser livet i andra. Den där pulsen som liksom var på paus under distansstudierna är så välkommen. Människor som möts, får testa nya saker, lära av varandra och växer som individer och i gemenskap, det finns knappt något bättre.
Snön kommer och far. Igår regnade det mesta av den bort men imorse fick vi återigen vakna till vitt. Jag jobbade hemma och det kan verkligen vara härligt i rätt dos, någon gång per vecka sådär, när listor behöver bockas av och tankar behöver tänkas klart. Då är det underbart att få arbeta i sin egen takt, laga en god lunch och börja och sluta dagen med utomhus.
I bakgrunden spelades bland annat Yasmin Williams vars musik jag tycker så mycket om och som i veckan gav en hemmakonsert. Men mest var det tyst, på det sköna sättet.
Vardagen är i rullning, också den på det sköna sättet. Läxor, gympapackning och tider har satt sig, vi somnar och vaknar och kommer och far – jag är glad att vi fått ett par månaders träning på rutinerna innan snö och is ska in i ekvationen. Isiga bilrutor och blöta överdragsbyxor kräver ett annat fokus än det man har i augusti. I oktober vet jag lite mer vad jag gör och varför. Gud och människorna jag har förmånen att möta har påmint mig.
Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.
Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.
Med eller utan löv?
Med!
Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.
Det är något särskilt med minusgrader – allt blir vackert, allt känns rätt. Stegen går snabbare, luften går lättare att andas. Även det vissna gräset mår bra av frostens omfamning. Jag lyckades pricka in min friskvårdstimme precis innan regnet och fick en torsdagsmorgon av stillhet och sol. Kanske är det konstigt att förhållandevis snabb rörelse kan upplevas som stillhet, tricket är att stanna upp när utsikten kräver det och haka på naturen. Här kan man vara, här kan man stå. Och så härligt livet är under nollan.
Har du alldeles glömt hur jag bar dig förut Har du alldeles glömt min blick Har du alldeles glömt hur det känns mot min hud Har du alldeles glömt vad du fick
Låt mig påminna dig om min fasta hand Fräscha upp ditt minne se, jag finns kvar Tala till rätta jag går ingenstans Det du fick – vad du fortfarande har