About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Längtet

, , 0 Comments

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.

Guldkant

, , 0 Comments

Den senaste veckan har jag blivit glad av:

✰ Personer som plockar ihop sina grejer och städar efter sig – i bussen, på cafét, vid skolbänken. Ett sånt allmänmänskligt fixande.

✰ Att komma hem till en lägenhet som andra har städat åt mig

✰ Att solen lyser in i sovrummet 05:45

✰ Syskonbarn och kompisbarn

✰ Tulpaner på köksbordet

✰ Att förskolelämningarna går bra

✰ Matlådor med palak paneer

✰ Att se Lejonkungen och äta popcorn med Esaias en helt vanlig torsdag

✰ Böner mitt i prick

Välja bort

, 2 Comments

En anslagstavla som stått lutad mot legobordet åkte alldeles nyss i golvet, det ligger pärlplattor och häftstift överallt. Jag struntar i det och sätter mig för att skriva här istället.

Välja en sak, välja bort en annan. Att prioritera något kräver att något annat kommer längre ner på listan, men nästan alltid är det bara det vi valt som märks; skidsemestrarna, träningen, det ideella engagemanget. Vad priset var nämns inte lika ofta.

Jag har valt bort en hel del. Jag jobbar deltid, äger inget hus, har ingen tv. Säger ofta nej. Skjuter på städ, disk och mathandling. Lyssnar nästan aldrig på poddar och åker inte till USA i sommar. Jag har ännu inte signat upp mitt barn på aktiviteter och har aldrig tagit honom till ett lekland. Det kan handla om ork och brist därpå, men beror oftast på att jag gjort bedömningen att annat är viktigare.

Så istället för att avundsjukt tråna efter andras välstädade hem, hurtiga utflykter eller nya kläder tänker jag att det var deras prioritering, att de har valt bort annat som jag kanske väljer. Och om jag ser på mitt eget hem, bankkonto eller liv med en suck försöker jag påminna mig om vad jag kan välja just för att jag valt bort.

Vad har du valt bort? Vad väljer du istället?

Viktiga liv

0 Comments

Talet om alla människors lika värde har vi hört så många gånger att det nästan tappat sin betydelse. Men egentligen är det ett faktum som fullständigt revolutionerande. Alla är lika viktiga. Fattig eller rik, analfabet eller professor – inget attribut kan rå på kärnan som oavsett mina fördomar eller åsikter är oändligt värdefull.

För några veckor sen såg jag Läkaren i Nubabergen, en dokumentär på urplay om Tom Catena som bor och arbetar i en krigsdrabbad del av Sudan. Han sa:

Everybody’s life is valuable. And we can’t lose sight of that, or else we lose our humanity.

I vardagen behöver jag påminna mig om detta. De misslyckade och avskydda bär på exakt samma värde som de framgångsrika, hyllade och socialt kompetenta. Visst, jag är viktig, men inte viktigare än någon annan. Och när sanningen om människorna jag möter får fäste i mig händer något med mitt synsätt och min attityd, självcentreringen får sig en törn:
just det, ditt liv är lika verkligt och lika värdefullt som mitt.

Tröjan

, , , 0 Comments

Korta versionen: Jag stickade en tröja.

Långa versionen: Under hösten 2015, då jag återupptäckte stickningen, fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till mig själv. Beställde garnet Supersoft från Magasin Duett, minns att jag var väldigt ivrig att det skulle hinna komma fram i tid så min mamma kunde ta med sig det då hon skulle hälsa på Tariku och mig på sjukhuset. Såg ut ett mönster och började, men fick ofeeling och slutade lika snabbt. Tänkte att jag istället skulle sticka en fuskpolo till Esaias, började och slutade och repade upp. Något år senare; en mössa i fint mönster. Kom max 20 varv. Sen hittade jag mönstret till barnvantar jag bloggade om här, de blev både klara och välanvända men särskilt mycket garn krävdes inte så högen med nystan blev klar. Började därefter med en kofta med fint prickigt ok, blev nästan helt klar när jag insåg att jag inte gillade färgkombinationen – jag har en tendens att bli inspirerad och vilja dra igång direkt, och då måste jag använda mig restgarner i begränsade färger. Repade upp. Så hade det blivit vårvinter 2018 och jag insåg att Esaias verkligen behövde en varm tröja, tog tag i det blå garnet och ett tidigare beprövat mönster från Sandnes. Hade med mig stickningen överallt och stickade frenetiskt, tills den halvklara tröjan blev liggande och barnets garderob fylldes av varma arvegods och loppisfynd. Så kom februari 2019 och jag tänkte; hur svårt kan det va? Stickade klart, fäste trådar, tvättade ur spinnoljan och lät Esaias välja knappar. Klar! Äntligen!

Garnet ändrar karaktär när det tvättas och blir verkligen supermjukt. Jag tog i rejält storleksmässigt, den här ska inte växas ut i första taget.

”Får jag ta en bild på dig? Men om du för göra vilken grimas du vill då?”

Sportlovet

, , 0 Comments

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.

Askonsdagen

, , 2 Comments

Askonsdagen faller väl under kategorin bortglömda dagar? En slags annandag efter fettisdag, när den i själva verket är startpunkten för den stora fastan; 40 dagars förberedelse inför påskens avgörande vändning från död till liv. Jag har sett fram emot det här dagen, mycket tack vare att jag läste Peter Halldorfs Spåren till det fördolda – betraktelser för fastan i januari då jag skulle skriva en recension för Dagens räkning (här kan ni läsa den). Men också för att jag så ofta möter människor för vilka fastan är en självklarhet, dels muslimer men även kristna från andra delar av den världsvida kyrkan, och tänker att de har något jag saknar. En rörelse av förminskning och begränsning, att kunna avstå något till förmån för det som är viktigare. En träning i solidaritet med dem som lever i fattigdom och hunger. En motkultur som behövs när allt annat tycks handla om mer, mer, mer.

Igår såg jag Konsten att städa med Marie Kondo, och även om städprogram inte är någon favorit och jag somnade i soffan innan första avsnittets slut är det uppenbart hur en utrensning påverkar människor. Efter att ha gått igenom garderober, kök och garage vittnade ett gift par om hur de blivit mindre arga på varandra, fick mer energi och allt var bättre. Förvisso var detta filmat och klippt, men jag tror det ligger en hel del sanning i det. Och varför skulle det vara annorlunda på andra plan i livet? Ibland måste saker sorteras ut för att annat ska få plats. Fastan kan bli ett tillfälle att rensa i livet och tankarna, och jag är den första att erkänna att det behövs.

Eller som Halldorf skriver i inledningen av sin bok:

Fastan är inte en dyster tid, den är, som man sa förr, själarnas andliga vår.

Två nya husdjur

, , , 6 Comments

Härom veckan tog några vänner från Göteborg nattåget upp och vi sammanstrålade i Luleå under ett par blåsiga och soliga dagar. Det var fullt med barn och mat och allmänt fix, men också förvånansvärt mycket tid att sitta i soffan och sticka, sy, karda ull eller tova. Ja, ni hör ju – det är inte vilka vänner som helst jag pratar om, de är grymma. Johanna kollade igenom min Pinterest och hittade en tovad pingvin som hon bestämde sig för att göra, och den blev underbar! Så fin att jag blev tvungen att göra en likadan. Esaias fick den och gav den namnet Pingiping. Okej.

Fyra sorters ull och lite tålamod – men inte så mycket, det gick rätt snabbt. Nästa gång vill jag lägga en sten inuti så den får lite mer tyngd.

Sen ville Esaias ha ett till djur och eftersom jag inte har något emot att låta disken vänta och sitta och nåltova föreslog jag en val, ännu en grej jag sett på Pinterest. Varför hitta på nya saker när det finns så många att härma?

Den här var lite mer tidskrävande, men även denna gång hade jag fina vänner runt mig – bland annat Malin som gick från ”det där verkar inte alls som min grej, bara att sitta och hacka med en nål på ull, fy vad tråkigt” till ”jamen jag testar väl då” till ”det här var ju kul”. Hehe.

Den strandade valen. Jag såg ut exakt sådär när jag var klar, helt slut av tre timmars nåltovande.

Allt jag ville

1 Comment

Dagarna fylls av hämtningar och lämningar, lektionsplanering och folk – och det är lätt att tanken stannar i det kortsiktiga. Stressa iväg och stressa hem, försöka komma ihåg allt som ska göras och inte glömma vad vi sa på senaste personalmötet.

Allt som behövs är att backa bandet och minnas att det fanns en tid då jag inte gjorde det här. Då jag tänkte att om jag skulle börja plugga på nytt skulle jag bli lärare i svenska som andraspråk. Drömde om en vardag med fler människor, fler språk och fler kulturer, sammanhang där jag skulle kunna leva upp och komma till min rätt. Nu är jag där.

Vissa drömmar måste vi jobba hårt för, andra krossas totalt medan några blir till verklighet utan vassa armbågar eller kamp. Som en present att tacksamt ta emot, och när den smält in i vardagen påminna sig; det var ju precis det här jag önskade mig.

Två att följa

0 Comments

Bland det bästa jag vet är människor som är generösa med sin kreativitet. Två som definitivt är det är Evelina och Julia, båda med instagram som plattform.

Evelina, evlun på insta, har ett öga för allt som är vackert. Hennes texter bjuder på vardagsögonblick och viskningar om evigheten, ofta i kombination, och hennes inlägg gör mina dagar bättre. Och bilderna, ja ni ser ju! In och följ för att läsa orden också.

Ett relativt nystartat konto är Julia Ivanssons papperochpenna, och jag är så glad att denna genivän berikar våra liv med sina formuleringar. Kolla bara:


Pricksäkra formuleringar är som ett par nya glasögon, känslan av att kunna se hur saker ser ut och är.

«< 44 45 46 47 48 >»