Anledningarna till att vara vaken är många, anledningen till att gå och lägga sig är bara en; det där antalet timmar de säger att jag ska sova. Läser några sidor i en bra bok, ser ett youtubeklipp om vänskap, svarar på ett par sms. Vi har letat en försvunnen legobit i två dagar och jag bryr mig oväntat mycket. Januari är återigen årets längsta månad – eller vad vet jag egentligen, året har ju knappt börjat – och än är det fyra dagar kvar. Jag ska få sova över hos en kompis och luncha med en annan, sen väntar februari med fest och firande. Vecka fem, du kommer nog arta dig väl, om Herren vill och vi får leva.
När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!
Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.
Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.
Smal är den väg som går mellan att leva omedveten om sin egen personlighet och att ägna för mycket tid åt sin egen navel. Men mellan de två dikena finns mycket att finna; frihet, avslöjade lögner, mer tydlighet och ärlighet. Ibland kan identifikationen av den egna personen fungera som en ständig ursäkt. Det är såhär jag är, har alltid varit sån, finns inget att göra åt det. Eller så kan det leda till ett växande och en utveckling, möjligheten att utmana sig själv och invanda tankemönster.
Några gånger har jag fått en aha-känsla över hur jag funkar. Exalterad berättar jag insikten för mina närmaste och de svarar med ett ”visste du inte det?”. Jag behöver andra att slipas mot, som highlightar det som gör oss lika eller olika, som gör mig bättre på att vara jag.
I somras var det aha gånger tusen. En vän introducerade enneagram för mig, ett slags personlighetssystem som utgår från motivation, drivkraft och rädslor. Efter lite läsande (det är nämligen svårt att göra ett enkelt test på detta) såg jag mönster i mitt tankesätt som jag aldrig tidigare märkt. Hur gärna jag vill vinna, eller åtminstone framstå som lyckad inom de områden jag finner viktiga. Hur andra människors åsikter om mig väger oproportionerligt tungt. Min vilja att få saker att framstå som bättre än de är. Och på andra sidan samma mynt; förmågan att anpassa sig till olika situationer och sammanhang, drivet, viljan att leva ett liv som känns viktigt.
Så vad gör det här med mig, mer än att jag kunnat identifiera vad som driver mig och kan skratta igenkänningsskrattet åt memes? Jag tror att jag har blivit mer medveten. Jag kan genomskåda mig själv, backa bandet när jag märker att jag är på fel väg i tanken, eller köra på när jag märker att hjärtat hänger med. Dessutom har det gett mig en större förståelse för andra människor, att det som är viktigast för mig inte är någon allmän sanning. Alla fungerar visst inte som jag.
Det är söndag kväll och det känns längesen det var fredag. Helgen har varit full av kalas – idag på dubbla fronter då Esaias var på ett och jag på ett annat. Och däremellan beundrande av hur snöhögarna växt, tusen ord, skrik och bråk, pärlplattor och bubblande fniss.
Jag är helt tagen av all respons jag fått de senaste veckorna, både här i kommentarerna och personligen. Fullkomligt överrumplad och lite chockad. Att orden jag skriver kan få betyda något. Detta mot bakgrund att jag i början av månaden funderade på hur jag skulle gå vidare med den här sidan – det kändes som att jag gick på repeat och bara skrev samma sak igen och igen. Som så ofta behöver frågor komma upp till ytan för att få svar, och påhejad av en vän landade jag i ett tydligare syfte och mer inspiration, längtan efter mindre ängslighet och större frihet. Och utifrån det är jag extra tacksam och ödmjuk inför all den uppskattning jag fått öst över mig. Vi snackar tårar i ögonen och en smått surrealistisk (but nice) känsla. För att ni vill läsa det jag skriver och låter mig veta det och bara är hur fina som helst, tack tack tack!
Att tipsa om sätt att förenkla eller förbättra vardagen måste väl människor ha gjort i alla tider? Ser ingen anledning att sluta nu så varsågoda, mina fem bästa hacks:
➊ En bit hushållspapper i påsen med bladspenat suger upp fukten och förlänger hållbarheten med flera dagar
➋ Det har kommit till min kännedom att alla inte vet att man kan sätta låtar på kö i Spotify genom att swipa låten till höger. Alla behöver veta!
➌ Menskopp! Nöjd användare sen 2011
➍ Torrschampo i rent hår gör att det håller sig rent (eller ger ett sken av renhet) längre. Borsta ut torrschampot när du sprayat på det. Och ja, jag har mer att säga i ämnet.
➎ Under den mörkaste tiden, gå ut i gryning och skymning och märk att det inte alls är så mörkt som det verkar inifrån. Plus vackert:
En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.
Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.
Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?
Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.
Om förra veckan var en seg början är den här mer av en nystart. Det är en härlig hop människor jag får ha att göra med, en gigantisk isbjörn står i foajén och lektionsplaneringen ser lovande ut. Igår kom en fråga om vad gladiator betyder – trodde jag, tills det framgick att det var glädjetår som menades. Man lär så länge man har elever.
De perioder som jag inte jobbat med människor som inte är födda i Sverige har det kliat i mig. Det har känts fattigt och fel. Men hur kan tiden räcka till att lära känna, bygga relationer, lyssna och följa upp? Kvällar och helger? Med ett barn i hasorna och i konkurrens med samspråkigt umgänge som går av bara farten?
Jag har, bara delvis medvetet, byggt in det liv jag vill leva i mitt arbete. Som att jobba med sin hobby, vilken i det här fallet är människorna och inte svenskan eller matten. Med det inte sagt att jag på något sätt blir klar eller nöjd med bara jobbet – det finns mer liv att leva när arbetsdagen tagit slut – men det ger en grund som jag kan stå för och vill leva med.
I ärlighetens namn kan det vara svårt (om än inte omöjligt) att få till en ärlig, ömsesidig vänskap när de yttre förutsättningarna är helt olika. Lätt att nästla in sig i höga förväntningar, kulturkrockar eller otydlighet. Lärarrollen hjälper mig på det sättet. Den är tydlig, något att ta avstamp från i seendet och lyssnandet. Dessutom ger jobbet en kontinuitet jag aldrig skulle lyckas uppbåda ideellt, hur goda intentioner jag än må ha. Dag efter dag, vecka efter vecka, med alla dessa jag inte hade känt om det inte vore för att vi tillbringar vardagen tillsammans.
