Tänk att du finns på riktigt
Lika mycket som jag
Att du är full av hemligheter
Djup på djup på djup
Tänk att de finns på riktigt
Alla känslor som du känner
Alla människor du känner
Vem tänker du på nu?
Tänk att du ser det som är viktigt
Det som för dig spelar roll
En helg mättad av löften: Det är fullbordat. Han är uppstånden, han lever. Han ska leda oss bortom döden.
Vi firade gudstjänst med vår husförsamling idag och att prata med barnen blir som så ofta att se skeendet med enklare ögon. Vad ledsna Jesus vänner måste ha varit när han dog. Vad förvånade och glada de måste ha varit när han plötsligt levde igen. Och som alltid när vi får läsa Bibeln och sjunga i någons vardagsrum och sen fortsätta samtalet runt köksbordet blir det tydligt att tron – och kraften från uppståndelsen – hör hemma just där, mitt bland ungar som vill ha en kaka till och vuxna som vill ha påtår.
Stilla veckan är här och uppladdningen inför påsk känns liksom i kroppen, även om jag vet hur det slutar blir jag varje år drabbad av hur Jesus lever ända fram till korset; tvättar fötter, ber för andra, väljer att inte slå tillbaka.
Det ekar tomt på jobbet och distans är inte i närheten av undervisning på plats – den teoretiska kunskapen är en sak, men vad händer med allt det andra? Imorgon börjar påsklovet och det känns konstigt att vi ska vara lediga när vi redan har varit hemma så mycket. Jag känner mig som ett barn som inte får åka till kompisarna samtidigt som det, bortsett från anledningen, är skönt med ordinerad vila. Ibland är det lättare att förhålla sig till begränsningar än att själv bestämma allt.
Snön smälter och barnen springer mellan lägenheterna på sommarvis, frågar: vill du komma ut? Gruset knastrar under löparskorna och nästan alla på gångvägen hälsar på varandra numera. Jag köper tulpaner och korsordstidningar. Och i helgen ska döden besegras och livet vinna. Det blir bra.
När jag lagar små hål i jeansen från cykelvurpan.
När jag ropar åt honom att komma in.
När vi ligger tätt trots bred säng och läser bok även denna kväll.
När han berättar något för många men jag är den enda som kan förstå exakt hur han menar.
När jag köper äppeljuice för att det är hans favorit.
När jag stryker ännu en pärlplatta, hänger ännu en tvätt, plockar upp ännu en legobit.
När vi kör genom Norrbotten och horisonten är ljus fastän klockan passerat nio, han somnar i baksätet och jag får bära hans tunga, sovande kropp in till en renbäddad säng.
Då känner jag mig som en sån morsa.
Tankarna rör sig i förråden, det är väl bristen på nytt som gör att gammalt dyker upp, och jag hittar sånt som jag fick pränta in under åren som präglades av sjukdom och sorg. Som att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut, det är bara att situationer som denna gör den sanningen tydligare. Jag har aldrig haft mitt liv i min egen hand. Yttre omständigheter kan förändras men inte Gud.
Jag påminns om att inte jämföra lidande. Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre.
Jag flyr verkligheten utan skam. Struntar i djupa analyser för en stund, skrattar åt en serie jag sett förut, äter godis och tänker på annat. När uppmaningarna om att göra det bästa av tiden i karantän haglar – Var produktiv! This is your time! Inga ursäkter! – backar jag tillbaka till tiden då jag började gå på lust istället för listor. Visst kan jag behöva ett visst mått av självdisciplin, men varför tvinga sig själv att göra en massa grejer i en redan ansträngd situation? Tid har jag ju massor av och erfarenheten säger att kreativiteten kan komma även efter två timmar på soffan.
Förkylningar brukar märkas, jag behöver inte svälja femton gånger för att känna efter.
Man måste inte tänka positivt om sånt som är negativt.
En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.
Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.
Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.
Jag känner mig mer mottaglig än på länge. Musiken, gudsnärvaron, nyheterna, några ord från en vän, ljusa kvällar – allt drabbar mig med full styrka. Är det stillheten som gör det?
Disken är diskad, tvätten är tvättad. Jag spelar gitarr en stund. Påbörjar ett legobygge, helt själv. Målar av en färgtub. Lägger mig på golvet och tittar på vad Esaias gör. Är det så här det ska vara?
Jag lyssnar på ännu en livekonsert, ännu en som sjunger om Jesus fastän hon inte brukar göra det. En krönikör nämner Gud på ett uppenbart ärligt sätt. Jag läser Psaltaren och måste uttala de tusenåriga orden högt för att de känns så aktuella. I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Antagligen är vi många som har blivit något avtrubbade av den ständiga nyhetsrapporteringen, men häromdagen blev jag förvånad av den här notisen på SVT:
Slutar folk lyssna på musik nu?? Såhär kan vi ju inte ha det, situationen kräver mer musik, inte mindre!
Det är konstigt att jag inte tipsat om Johanan tidigare, för jag tycker att denna härliga persons musik är hur bra som helst. Prick min musiksmak och rakt igenom fantastiska texter.
Steffany Gretzinger släppte nytt album i förrgår, det ger vila och perspektiv.
Ett annat nysläpp är Meadows The Emergency Album som min kompis Anton fick mig att upptäcka – han har dessutom gjort musikvideon till några av låtarna. Kolla bara så fint:
När Sara Parkman strömmar ur högtalarna fylls kroppen av vrede över allt som inte är som det ska och hopp att det ändå inte är kört. Det är starkt och svagt på samma gång. Parkman gästade det senaste avsnittet av Kakans Hermanssons podd Under huden vilket utmynnade i ett väldigt fint samtal, också det ett lyssningstips.
De senaste veckorna har många musiker behövt ställa in spelningar och turnéer och vissa väljer att då att istället dela med sig av sin musik digitalt. NPR kör på Tiny Desk (Home) Concert, Global citizen engagerar en massa artister och vissa livesänder i sina egna kanaler. Leta upp dina favoriter och se om de har gjort något liknande, även om det livesänds finns det ofta kvar att se senare också. Jag har hittills lyssnat på bland annat H.E.R, Emily King, Kirk Franklin, Chris Martin, John Legend – supermysigt och BRA!
Vilka lyssnar ni på i dessa stanna hemma-tider?
Fredag! Det känns som en bedrift att veta vilken veckodag det är. Utanför fönstret ligger snötäcket stabilt kvar men fåglarna vittnar om vår och Esaias tycker att tallen ser ut som en tavla – även om det är länge tills björkarna börjar knoppa ser barrträden inte längre vintrigt gråsvarta ut. Det har varit ännu en vecka av förkylning och att hålla sig hemma, vid varje symptom tänker jag tre dagar till. Hemma minst tre dagar till. Tacksamt är att jag kan jobba från köksbordet när eleverna också gör det och utan pendlingstid känns även heldagar korta för denna familj. Vi är den minsta familjen man kan vara, konstaterade sonen och jag är glad för sällskapet han ger.
De ringer från Addis Abeba och frågar om läget. Där är skolorna stängda och mycket stänger ner, stämningen på stan är allt annat än god. När de hör att jag är förkyld ringer de dagen efter också. Ät mycket vitlök nu! En av tjejerna i huset var förkyld när vi var där och jag uppmanade henne att sova och dricka vatten. Vad skulle vatten vara bra för? skrattade hon till svar och jag fick upp ögonen för hur svenskt jag tänker – hitflyttade människor kan inte förstå hur en läkare kan säga åt en att dricka vatten? Ge mig bättre råd eller mediciner.
Dagarna har hittat en ny lunk, med tid och ro för bokläsning och långsamma promenader. Cykelvägarna är blöta och vi går till äventyrslekparken som ungarna kallar för äventyrs. På äventyrs klättrar vi tills händerna blir kalla och vi lämnar den skuggiga dungen. Solen värmer och himlen är blå och glassbilen ljuder från ett annat kvarter.
