About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

De där som inspirerar

Laura Marling och José González är två personer som inspirerar mig till att skriva musik. De sitter där med sina gitarrer och berättar historier genom melodier och jag blir så oerhört fängslad av det enkla, rena. Och när jag har hittat nya artister som jag gillar, så plöjer jag igenom alla deras skivor, hittar mina favoriter och nöter. Allt som oftast börjar en ny låt formas i mitt huvud när jag lyssnar på andras musik. Det här är två klippen är favoriter som jag sett x antal gånger. Enjoy!

José släppte för övrigt ett nytt album för bara en vecka sen och såklart är det hur bra som helst.

/Malin

Här var det bröllop

redDSC_3740

Det här är Andreas och Sofie. Ett fantastiskt härligt par som fastnade så fint på bild. I somras gifte de sig och jag hade uppdraget att fota deras porträttbilder. Det var en varm solig dag i augusti på ett ställe som heter Swensbylijda och vid min sida fanns även Elin som hjälpte mig hela dagen.

redDSC_4052

redDSC_3856

The story of us

 

IMG_0220.JPG

När jag tänker på min och Tarikus historia blir jag så tacksam över att vi, från varsin liten by i Etiopien respektive Sverige, lyckades träffas. Hur vi blev kompisar i Uganda och jobbade ihop i Etiopien för att nu vara man och fru och föräldrar i Sverige. Från våra år tillsammans har vi en massa bilder som jag blir alldeles varm av att se på, och det känns dumt att låta dem ligga på den externa hårddisken eller ens i byrålådan. Och mitt bästa knep för att få till album är att lämna tanken på att få med allt från ett visst år eller en viss resa och istället klistra in de foton som man tycker bäst om. Samt; hellre ett slarvigt album än inget alls!

image

Jag är så glad att våra vänner har tagit bilder av oss när vi gjort helt vanliga saker. Den här restaurangen (till höger) åt vi på i princip varje dag fram till att vi gifte oss och Malin tog bilden hennes första dag i Etiopien.

image

Fest (när Tarre tog sin masterexamen) och vardag (på stammisrestaurang nummer två). Å vilken härlig tid det här var!

image

Vi förlovade oss på en högst tveksam plats, det var nämligen sjukt svårt att hitta ett ställe som var avskilt, vackert och rent. Vi kämpade massor och var alldeles svettiga och dammiga när vi kom hem.

image

Vårt första gemensamma hem var ett rosa hus i utkanten av Addis Abeba, och vilket kap det var alltså! Trivdes utmärkt.

image

Pirr i magen över alla dessa fantastiska minnen och en hoppfull förväntan om att kommande år ska få bjuda på fler vanliga och festliga dagar med den bästa mannen jag vet. Och känslan över att få lägga ett album till samlingen är inte så dålig den heller.

Tummen upp!

snöhand

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gillar snö. Snön har legat som ett tjockt täcke över Piteå i några veckor nu och jag blir inte less. Inte ens när jag står där vid bilen och måste skrapa och borsta och skotta. Jag gör sådana sysslor alldeles för sällan. Jag sitter ju som mest på rumpan varje dag. Så tack snön, så himla fint att du ger mig en riktig norrbottnisk vinter. Tummen upp!

Jag och resten

Två helikoptrar har flugit förbi utanför vårt fönster denna tisdagskväll. Så blev antalet personer som ska spendera natten under detta sjukhustak ytterligare något större, ytterligare några inkluderas i skaran för vilka livet inte bara rullade på.

När jag reser, eller bara är bland många okända människor brukar jag tänka på individernas sammanhang. Att alla har någon form av familj, vänner de tycker om, ytliga bekanta, grannar som de stör sig på eller släktingar de kanske helst vill säga upp kontakten med. Alla har sitt eget, för dem värdefulla sammanhang. Så även de personer som fick sig en tur med ambulanshelikoptern ikväll. Den insikten gör mig gott, då inget tär på mig som min egen inkrökthet – hur befogad den än tycks vara.

Ett litet lejon

Jag har en liten vild pojke som till min stora glädje gillar mjuka djur, vilket gör det så mycket enklare att knåpa ihop små presenter till honom. Att snickra ihop en bil ligger mig nämligen inte lika nära till hands som att ta upp garn och nål. Inspirationen kom från Malins syster Mirjam, garnet från min mammas gömmor, och resten hittade jag på framför några avsnitt av Modern family.

IMG_0052.JPG  IMG_0054.JPG

Eftersom jag höftar rätt mycket och hellre letar inspiration för lejonman på Pinterest än att virka efter beskrivning är jag extremt nöjd att garnet räckte. Efter montering och allt var bara tre minibitar kvar. Och när Tariku gav det lilla lejonet till Esaias skrattade han av glädje, det måste ju vara det bästa betyget!

IMG_0053.JPG

Om korset jag bär

IMG_0033.JPG

Silvergatan är ett speciellt ställe. En bit av en väg, precis i början av stadsdelen som kallas Piassa, är tillägnad silver och guld. Addis Abebas trafik, caféer och hål i trottoaren återfinns även där – liksom silvret. Armband och halsband, souvenirer och konstverk, i butik efter butik. Där köpte jag som tonåring mina första etiopiska kors, rika på små detaljer som gör att de betyder så mycket mer än endast det som dödade Jesus. Billigt tycktes det vara, och jag köpte flera, men ändå tycktes min kompis ha valt bättre än jag. Några år senare bytte vi kors med varandra, och strax därefter var det dags för mig att återvända till staden med både silvergator och lervägar.

I trängseln på väg in i en minibuss drogs mitt halsband av, kedjan sprack och i myllret av vackra människor såg jag en ung man slinka undan, med mitt kors i sin hårt spända hand.

Fler år kom, fler besök på silvergatan likaså. Besök för lunch och eftermiddagskaffe, otaliga. Besök i butikerna, för att leta och köpa förlovningsringar. Och ett tag efter både förlovning och giftermål tog min man bussen till silvergatan. Hem kom han med ett kors, och av alla de modeller och storlekar som där kan finnas lyckades han välja ett likadant som det jag en gång bytt till mig och fått ryckt från halsen.

Låta ambitionen vila

För väldigt många år sedan köpte jag en kylskåpsmagnet till min mamma. Det finns av någon anledning kvar på mina föräldrars kylskåp och föreställer en sovande hund som var lik vår egen, med hörlurar. Ibland måste man låta ambitionen vila, står det under hundbilden och jag minns hur jag läste meningen igen och igen utan att förstå innebörden hur mycket jag än försökte. Tyckte mest om att det var en golden retriever på bilden. Men ändå har orden fastnat och poppar upp som en ofta behövd påminnelse. Som denna kväll, då ryggen är trött efter en dag med min förkylda ettåring och hjärtat är trött av allt annat. Ibland måste man faktiskt låta ambitionen vila. Så att den ska kunna orka senare.