About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Böcker för sorgen

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge. Så pass länge att det är ett par år sen jag läste vissa av de böcker jag kommer att tipsa om, men jag vet att de hjälpte. Under sorgens första faser är det nämligen inte mycket som hjälper. Det är jobbigt att vara med andra, jobbigt att vara själv, det är hjärtskärande att möta människor som inte frågar något men när de väl gör det landar det ofta fel ändå. Jag fick låna en bok skriven av någon som i sitt jobb möter människor i sorg och den började med att förklara att sorg kan vara så mycket. Det kan vara efter ett förlorat husdjur eller en sommarstuga man behövt sälja. Nej nej nej. Nu kan jag se att det finns likheter mellan alla de sorger vi möter i livet, men då var det som ett slag i ansiktet. I och för sig har jag aldrig ens ägt en sommarstuga men jag gissar att det skiljer sig lite från ett äktenskap.

De här tre böckerna, plus den fjärde som jag lånade och den femte som är utlånad, handlar om att förlora en närstående. Sin man, sin fru, sitt barn eller att behöva dö själv. Antagligen var det därför de kunde sätta ord på saker jag kände.

CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg gavs först ut under pseudonym och är full av frågor. Det är den första tiden, det är chock och ocensurerade tankar. Igenkänningen är stor, till exempel i detta stycke:

Paul Kalanithis När andetagen blir till luft grep tag i mig för att omständigheterna påminde så mycket om våra: ett ungt par, ett litet barn, cancer. Paul avled nio månader före Tariku och var lika gammal. Han har skrivit boken själv vilket gör den extra drabbande, nästintill plågsam men ändå läkande. Jag vill minnas att någon typ av pollett trillade ner när jag läste den här. Det är nämligen lätt att vänja sig vid sin egen historia men när en liknande målas upp blir det tydligt hur onormalt det är med trettiplussare som dör ifrån sina fruar och barn.

Bodil Malmstens Det här är hjärtat hyllades när den kom. Jag kände att jag fick en unik förståelse för att hon skriver om hur hennes man har dött ifrån henne – men kanske är det bara vad bra litteratur gör, får oss att tro att just vi har den unika förståelsen. Denna pärla till bok handlar om hjärtat, sorgen, meningslöshet och kärlek. Låt mig bli din människa igen.

Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick säger mycket bara i boktiteln. Patrik förlorade sitt barn och sin fru och skriver även han väldigt ärligt – frågorna och nyanserna får plats. Som detta, att inte bara den älskade utan också det gemensamma livet har ryckts ifrån en.

Tomas Sjödins När träden avlövas ser man längre från vårt kök måste nästan räknas som en klassiker. Jag läste den som tonåring, jag läste den när jag var med Tariku på sjukhuset och jag läste den när han hade dött. Barnen Sjödins sjukdom beskrivs med värdighet och livets kraft blir stark.

Det är fantastiskt hur andras ord kan identifiera mina känslor och vilken kraft det finns i igenkänningen, och jag anar att du inte behöver vara änka för att uppleva den.

Mödraskapet

Jag ser hur du klär henne med långkalsonger trots sprattlande ben, med tjocksockar trots sparkande fötter. Bäddar ner henne med åkpåse, skinnfäll och ullfilt på sparken och låter henne glida fram på snöig väg tills ögonlocken blir tunga. Du förstår allt hon säger, dina ögon lyser upp när hon skrattar. Jag ser hur du springer upp för att hjälpa henne somna om när hon har vaknat mitt i nattsömnen, hur du stiger upp med henne på morgonen. Hur du med hög puls rycker undan det hon hade kunnat sätta i halsen, hur du ger en kram till. Jag ser hur ni dansar, hur hon nyper dig i armen, hur du pratar med henne. Jag ser hur du ser henne.

Minusgraderna och solen

En tanke för det här vinterhalvåret var att se hur många dagar som egentligen är sådär plågsamt mörka, min tes var att de inte alls är så värst många. Så kom december med noll solljus och det kändes som att leva i en mörk källare. Men därefter kom januari med löften om minusgrader och sol – igår vaknade vi till klar himmel och jag var högst motiverad att gå ut i tretton minus.

Dock kvarstår kruxet att vi bor lite för nära polcirkeln och solen nådde oss aldrig där vid tolvtiden. Vi fick försöka glädjas med trädtopparna.

Det hade i alla fall blivit vackert överallt igen.

Söndagen kom fastän det här med veckodagar lätt faller i glömska halvvägs in i jullovet. Hela träden fick sol.

Vi med!

Det kändes smått surrealistiskt. Som att gå omkring i ett vykort.

Jag fick barnvakt och sprang ett långpass i kylan. Solen hade gått ner men Piteälven låg kvar.

Skrikfint på en ny nivå. VISST ÄR DET VACKERT! ropade en kvinna från cykelvägen. JA, MAN FÅR ALDRIG NOG! ropade jag tillbaka

Vilken nåd att vi får leva i det här, många våningar från den mörka källaren.

Jullovet, ullovet

Vi fick jullov. Jag fick tid att tova. Resten är om inte historia så i alla fall ett väldigt bildrikt blogginlägg.

Det började egentligen den sista arbetsdagen, då jag i någon rast eller så tog tag i julklappen som inte blivit färdig. Svamp och stjärna till min marioälskande gudson!

Figurerna kan se så tragiska och ledsna ut när man håller på. För att inte tala om marodörskänslan av att hugga en nål i någons öga, även när denna någon är en svamp i ull.

Från den dagen lämnade inte ullen köksbordet.

En av mina brorsöner gillar Star wars och fick en liten BB8.

Hips vips var det den tjugotredje och min stackars son utbrast att han minsann också ville ha något tovat i julklapp, kanske en Baby Yoda!? Så när chokladkolan var färdigkokad vid midnatt satte jag mig och hetstovade ett litet huvud. Mottagaren blev glad men såg direkt att öronen var för stora – visst, jag fixar det, sa jag.

Men innan jag var redo för ett återinträde i julklappsfabriken ville jag göra något som jag tänkt på ett tag; en julkrubba i ull där Maria håller i Jesus och där inte alla är blonda.

Själva formen/stallet formade jag först med nål och sen med vatten och såpa, idén kom från mina vänners krubba från Israel.

När jag hade fått göra min egen grej var det dags att ta tag i ullskissen och det där med att ”fixa öronen” gick lite överstyr. Huvudformen, färgen, näsan, munnen, ögonen – ett rejält ansiktslyft behövdes.

För varje nålstick ett steg närmare målet.

Jag bestämde mig för att ett löst huvud inte räckte, jag måste göra en kropp

Och här någonstans var det som att tovningen tog över mig och jag är inte intresserad av att veta hur lång tid jag ägnade åt denna julklappsmakeover

Till slut blev den i alla fall klar! Trodde jag. Under min första barnfria kväll på länge fattade jag nämligen en del egna beslut, som att det här med brunt blir inte bra, Baby Yoda kan väl lika gärna ha ljusgrå kläder? Resten av familjen tyckte annorlunda, och det var ju ändå hans julklapp.

Bruna kläder på! Baby Yoda klar! Här hade det kanske varit vist att sluta, ställa sig upp från tovningsbordet och göra något annan en stund. Men ibland levet ilet sitt eget liv och jag kom på tre grejer till jag ville göra:

En enhörning till en som gillar enhörningar!

En liten och tight tovad liten katt

till en som gillar katter!

Svansen hjälper även tovade djur med balansen.

Och slutligen en halvlurvig Harry Potter till en som gillar Harry Potter, för det var dagen innan nyårsafton och vid det laget var jag till slut redo att lämna tovningen. Åtminstone för det året.

2021

Nytt år, igen! 2021 känns som framtiden. Tänk att vi får ännu ett år. Pirrande längtan och förhoppningar; nu händer det! Nu väljer vi bättre, blir smartare och snällare. Spänn inte bågen för hårt, säger de som vet. Men konstigare vore väl om vi inte blev bättre på livet med tiden? Övning ger färdighet och 2020 var hårdträning.

Nyårsdag och barnet somnar innan 22, det snöar fortfarande och en fin text når mig, som om 2021 vill stajla: kolla vad jag kan! Jag hörde en gång att skådespelare som ska spela en halt karaktär tydligen kan halta enbart i början av pjäsen för att sen sluta, publiken kommer ändå att betrakta personen som halt föreställningen igenom. Såna trick kör väl ändå inte år med?

Hård träning gav en mjukare framtoning, nyårshälsningarna har skrivits med mildhet. Ett nytt år, en gåva. Hoppas verkligen det blir gott.

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Delar av en jul

Det blev jul i år också. Det blir nästan som en sån där tiden kommer-grej med högtider och årstider. Inget kan stoppa dem.

Dan före dan före dopparedan dök ett paket till mig upp under granen och redan då kände jag mig nöjd, på gråt-nivå. Dagen efter fick jag öppna det ”så att det inte torkar” och det visade sig vara en bit pepparkaksdeg, väl inpackad med plastpåse och påsklämma. Degen hade jag själv gjort men nöjdheten förtogs ej.

Så vaknade vi till julafton i vårt eget hem, för första gången någonsin, och under natten hade slasket och isen ersatts av vitt.

Den sedvanliga bilbilden – lite mer vanliga jular tas den på väg till eller från kyrkan, som ett just ja, vi måste ju ha någon bild att skicka till folk.

Men väl framme i Blåsmark var det ändå läge för en icke-selfie på oss två, för är det en speciell jul så är det. Vissa gluggar behöver också förevigas.

Efter att äntligen ha fått vara inomhus hos mina föräldrar var det dags för ute. Tio varianter av snöbollskrig och sånt där. Hela dagen var så fin och barnets exceptionellt goda humör smittade av sig.

Juldagen kom och julspringet med, för det är svårt att låta bli detta vackra vita vinterland.

Jul, jul, strålande löpsteg.

Ja, julen kom, och julen stannar kvar en stund. Kantad av sjukdom och ofrivillig distans, men också av ny närhet och mer vila än vanligt. Är det något vi har rutin på är det konstiga jular, och erfarenheten säger att julfriden som stannar kvar inte sitter i glöggen eller ens de stora folksamlingarna. Och på den i övrigt tomma anslagstavlan utanför vår grannkyrka har någon satt upp ett anslag om det som är viktigast att komma ihåg: Frukta inte.

God jul

En stjärna går upp och leder fram
Trots allt ofärdigt, det jag aldrig hann
Ära till Gud, på jorden fred
Herdar och vise, också jag får följa med
Mitt hjärta blir ett Betlehem
Han som föddes lever än

En god och fridfull jul önskar jag dig som läser här – jag är så tacksam att du gör det!

Jag har vant mig

Köksbordet är belamrat igen. Ull, pennor och papper i en salig röra. En stickning med trådar som behöver fästas, hyacinter i olika faser och säkert några legobitar mitt i allt. Tur att vi bara är två som ska få plats när det är middagstid. Mjölet är slut så jag googlar om det går att göra pepparkakor på dinkelmjöl. Det går. Jag ser en bild på tulpaner och det pirrar i magen av längtan efter marsljus. Än är det ingen brådska, julen ska få vara så länge julen är (det vill säga bra mycket längre än till annandagen) men det var en sån konkret påminnelse om att andra tider kommer.

Skolpojken får komma hem tidigare, en sån där mellantid som vi inte är vana vid då han i vanliga fall brukar gå hem först eller sist. Det är ovant att inte behöva ta hänsyn till pendlingstiden. Jag har saknat honom – jaha, är hon en sån som har velat väcka sitt sovande barn för att han är så gullig kanske någon tänker men nejnejnej det är jag inte, det är bara det att vi växt ihop lite. Ska det inte bli skönt att få se någon annans ansikte än mitt? frågade jag en måndagsmorgon efter en annan hemmahelg. Nej, jag har vant mig, sa han.

Vintersolståndet

Orden präntas in igen och igen: mörkret vinner inte. Mörkret vinner inte. Mörkret vinner inte.

Själviskhet ger vika för generöst delande, egoism ger vika för gemenskap, lögn ger vika för sanning. Livet besegrar döden, kärleken besegrar hatet, friden besegrar rädslan.

Det vänder. Ljuset vinner.