Alla andra har kompisar

maytember Allt annat önskeinlägg 12 Comments

I en podd hörde jag om en undersökning som visat att det finns två peakar av upplevd ensamhet i människors liv. Den den ena är egentligen ganska självklar och infaller i slutet av livet när ens kompisar antingen har dött eller är för dåliga för att kunna umgås. Den andra infaller sig långt tidigare, strax innan 30. Analysen var att dessa år ofta präglas av partners och barn eller bristen därpå; singlarna upplever hur nyblivna föräldrar tar tåget mot en destination dit de inte kan komma, medan de som är först med att bilda familj inte kan ta del av det sociala livet som förut och kan uppleva sig ensamma i sin nya livssituation.

Strax innan 30 var mina bottenår, och den största anledningen var garanterat sjukdom och sorg. Men det fanns också annat, kanske en slags växtvärk eller chock över vuxenlivet. Minnet av supersociala studentår var färskt, det kändes som nyss vi satt i varandras second hand-soffor till mitt i natten. Nu satt jag i en annan sliten soffa, men kände mig ensam och trött. Det var barn och tider att passa och dåligt med input. Vi börjar jobba och vips finns det inte torsdagsförmiddagar eller måndagsluncher att fylla med vänner. Vi kanske flyttar längre ifrån varandra. Och vilken skillnad det var att vara singel och 28 jämfört med att vara singel och 22. När alla var singlar fanns det alltid någon att prata med (oavbrutet, i timmar) men när mitt äktenskap abrupt tagit slut var de flesta gifta och mina närmaste hade nu någon annan som var deras närmaste.

”Tur att du har så många att prata med”, fick jag ofta höra under den tiden, från bekanta och inte så jättenära vänner. Det hade jag till viss del, men det var säkert många som tänkte att det fanns andra som stod mig närmare. Och hur lätt är det inte att tänka så, att alla andra har massor med nära vänner, det är nog fullt. Men oftast är det inte det, och nu generaliserar jag hej vilt men jag tror att de allra flesta har plats för och behov av ännu en vän, eller att en bekant ska komma närmare. Jag tänker på alla gånger jag själv har blivit förvånad när det visade sig att det fanns plats för mig i diverse briljanta människors liv. Jag som trodde att deras kompisskåp redan var fullt.

Vad tänker du om det här?

Om att blogga

maytember Allt annat önskeinlägg 6 Comments

Häromdagen påminde WordPress mig om att det är sex år sen Malin och jag startade den här bloggen, och jag själv kan räkna ut att det var två år sen jag fick ensam vårdnad om sidan. Jag är så glad för den här platsen. Igår frågade jag på Instagram om någon hade förslag på vad jag skulle blogga om, jag fick så många bra svar (som jag kan ha nytta av i veckor) och ett var detta; om att blogga. Och det hade jag kunnat prata om i timmar, för jag älskar allt med bloggandet. Att fota sånt jag fastnar för, redigera bilderna på mobilen, skriva texter, sätta ord på det jag märker och tänker. Att läsa era kommentarer eller prata med någon som läst något, höra att flera har börjat nåltova eller att en annan har fått upp ögonen för något nytt. Det är lyx att ha ett eget ställe på internet, utan reklam eller vinstintresse, där jag vet att du som läser här har valt det själv. I ett flöde kan jag vara rädd att ett ymnigt postande sticker folk i ögonen – kolla här kolla här kolla här – men på en egen sida kan jag lägga upp det jag vill i vilken takt jag vill, och samma sak med mottagandet. Jag vet inte exakt vilka ni är som läser och det är också ganska skönt att bygga något utan identifierade följare och snabba likes.

Att blogga är som att sätta ihop en tidning, ett magasin med den blandning av bilder och texter jag vill och skapa en helhetsbild snarare än ögonblicksbilder. Det tillåts vara långsamt och långsiktigt och den här formen av skrivande passar perfekt för mig. När Lunarstorm var en grej skrev jag offentlig dagbok där, sen på Paltkoma, därefter några svängar med Resedagboken och Etiopienbloggen. Jag lägger egentligen ganska mycket tid, och faktiskt en del pengar, på detta, men det känns aldrig jobbigt. Det bara händer, kul hela tiden, aldrig något tvång.

Så tack för att ni läser här och är så fina med mig. Självklart får också ni lämna förslag på ämnen eller rubriker, kommentarsfältet är lika öppet som alltid!