About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Matinspo från en oinspirerad

, 2 Comments

Önskeinlägg: matinspo! Jag som aldrig vet vad vi ska äta förrän vi har ätit? Särskilt inte i den här udda vardagen då antalet måltider hemma ökat drastiskt. Men så går dagarna och på något vis somnar vi mätta varje kväll. Ibland äter vi amerikanskt eller norskt, det vill säga hamburgare eller fryspizza, ibland annat:

De dagar vi äter frukost hemma är det nästan alltid smoothie: banan, bär och havremjölk. Helst med blåbär, svarta vinbär och kanske lite spenat. Eller mango, havtorn, passionsfrukt och apelsinjuice. Det går snabbt och är väldigt gott!

Om jag inte har någon färdig soppa till min hemmajobbarlunch gör jag ofta något med grönkål och mathavre. Kvalificerar det ens som en maträtt eller är det bara lite hoprörda råvaror? En bra lunch är det i alla fall. Kombinationen varierar, men det kan vara:
Purjo eller gul lök
Vitlök
Svamp, aubergine eller zucchini
Hackad grönkål
Chiliflakes
Citronsaft
Lite creme fraiche
Salt och peppar
Mathavre eller matvete

Jag steker allt, kokar mathavre och blandar sen alltihop med lite creme fraiche om det finns hemma. Ibland gör jag samma men med ingefära, soja och mer chili, utan creme fraiche men kanske med lite cashewnötter på. Då behövs inte ens mathavren, det funkar som det är eller med typ bladspenat. OJ vilket uppstyrt recept va

För någon månad sen lagade jag pasta med tomatsås och burrata, rätten har återkommit några gånger sen dess och receptet kommer från Elsa Billgrens blogg. Och nu inser jag att allt jag testat därifrån varit väldigt bra; en sötpotatissoppa med tillbehör, en väldigt god daal och en helt fantastisk citronkaka (toppen till påsk!). Jag borde nog gå igenom alla hennes recept, för någon smakmässig koppling verkar absolut finnas.

Fil är också mat är antagligen den enda bloggmening jag fått citerad. Pga sanningshalten! Särskilt bra blir filen (eller yoghurten, ok) med en god granola till. Jag har utgått från det här receptet men tweakat det lite efter ett par år – och gör en större batch så det räcker längre än tre dagar.

3 dl helt bovete, blötlagt i kokat vatten minst 30 min
3 dl havregryn
2 dl solroskärnor
1 dl linfrön
1 dl pumpakärnor
1 dl sesamfrön
1 dl riven kokos
2 dl hackade mandlar
1 dl hackade nötter
2 msk kokosolja
2 msk honung
1 msk kanel
knappt 1 msk kardemumma (du kan ta mindre av kryddorna, jag gillar när det smakar mycket)
en nypa salt

Blanda och rosta i ugnen på 150 grader tills det ser bra ut, rör om några gånger. Varmare om du har bråttom. När det svalnat kan du blanda i russin eller annan torkad frukt.

Det var det! Och snart är det matdags igen.

Mitt i allt det här

2 Comments

Jag minns bilden tydligt; människor sittandes runt ett bord med tända ljus, tallrikar och glas, någons bibel uppslagen. Det var lätt att se att stunden av lovsång och bön föregåtts av mat eller fika, kanske hade alla inte ätit klart eller så fick disken vänta. Det är säkert fjorton år sedan jag såg bilden och anledningen till varför jag kommer ihåg den är för vad den väckte i mig: det där vill jag ha. Det vardagsnära och oförställda livet med Gud och utrymme för skönhet trots att omständigheterna inte är perfekta.

Det kan vara att tända ljus trots att det är stökigt. Göra det mysiga och roliga fastän tvättkorgen inte är tom. Be även när barnen springer omkring. Tacka även när det ser mörkt ut. Predika även när det inte dykt upp någon perfekt barnvaktslösning. Välja gemenskap med vänner även när tröttheten gjort sig påmind.

Jag ser hur kulturella mönster som ”det viktigaste först” och världsbilden med människan, inte Gud, i centrum har påverkat mig även på detta plan. Att det skulle vara viktigare att få saker gjorda, vara effektiv och tillrättalagd än att vara inkännande och relationell. Slutar vi be för att det enligt schemat är dags att äta eller äter vi när vi har bett klart? Jag har oftare ätit mat som kallnat i andra länder än Sverige.

Det perfekta tillfället dröjer. Ska jag vänta in bra humör, städat hem, mätta magar och ledig tid är det en stor risk att jag aldrig kommer få den där tiden i bön eller möjligheten att bjuda hem nya vänner. Jag blir tydligen aldrig helt klar eller helt redo, så vad skulle hända om jag gör det jag längtar efter ändå? Tänk om Gud är helt klar och helt redo även när jag inte är det.

Vi är inga öar när det kommer till prioriteringar och handlingsmönster, vi påverkas av långt mycket mer än vår egen vilja. Att då be även när det inte känns som att jag hinner eller ge pengar till någon innan jag betalat mina räkningar kan bli en form av motkultur. Men framförallt är det en profetisk handling som talar ett tydligt språk; mitt i allt det här finns Gud. Gud med oss, mitt i vardagen. Han sitter inte och väntar på att vi ska bli klara med disken, barnuppfostran eller oss själva, vi får komma som vi är, mitt i det som är. Det perfekta tillfället kanske dröjer ytterligare några år, men nu är gott nog.

Fördel deltid

, , , , 0 Comments

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Det andra skrivit

, 2 Comments

När mötena med andra människor är få uppskattar jag att mitt jobb är så varierande, meningsfullt och lärorikt – tack vare de personer jag får träffa. Ingen dag är den andra lik. Under en skrivövning skulle deltagarna skriva vad de gjorde dagen innan och vad de skulle göra dagen därpå, och en formulerade något i stil med: Jag vet inte vad som händer imorgon men jag planerar att gå till skolan och studera och sen gå tillbaka hem. Jag dristar mig till att säga att det är väldigt få svenskfödda som skriver eller ens tänker på det sättet. Men det gäller ju alla; vi vet inte vad som händer.

Fastan – och tankarna kring den – fortsätter. Den ökade digitala närvaron av både kyrkor och enskilda kristna gör att vi-känslan i denna, annars något ensliga, period efter fettisdag blir starkare. Peter Halldorf påminner i Spåren till det fördolda om ett liv att längta efter:

Därför är fastan, eller askesen, aldrig ett avståndstagande. Den är en väg till ett genuint mottagande. Ju mer beroende vi blir av Gud, desto mindre beroende av omvärldens bekräftelser. I det oberoendet kan vi ta emot världen, både ting och människor – och vårt eget liv! – inte för vad de ger oss utan för vad de är i Gud. Ett mottagande som är idel glädje.

Och slutligen ett citat av Tim Keller som jag ramlade över. Hur många ord och citat läser man inte på en dag? Det här har i alla fall stannat kvar i mig länge och gjort mig lite provocerad, men också fött förundran, tacksamhet och ökad tillit till Gud: God will only give you what you would have asked for if you knew everything he knows. 

Hälsa från mig

, 2 Comments

Du kan väl hälsa till Elin, 15
att killarna i klassen inte vet vad de pratar om
att Malin är en keeper
och att man inte måste spela fotboll hela livet

Uppmana mitt tjugoåriga jag
att ta det lite lugnt ibland
att sätta ord på det som skaver
och att söka Gud för den större bilden

Kan du säga till mig som 25
att den tilltagande stormen till slut kommer bedarra
att känna efter
och att ta gravidbilder

Berätta för trettioåringen
att det vore bra att be om hjälp oftare
att det finns toppenpersoner som inte dykt upp än
och hur mitt hår ska hanteras

Vecka sju

, , , , 12 Comments

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Gud är här och jag visste det inte

, , 2 Comments

Många är berättelserna om hur Gud upplevs vara frånvarande i svårigheter. Varför är det bara ett par fotspår i sanden, om Gud är god hur kan då detta drabba mig, uppgivenhet och ensamhet. Jag har också varit där i perioder, när det påtagliga tomrummet är det enda gudsbeviset.

Det finns också andra berättelser, eller samma berättelse med en fortsättning. Igår läste vi om hur Jakob i Bibelns första bok (1 Mos 28) stannar för att sova, mitt i ingenstans mellan Beer-Sheba och Harran, med en sten som kudde. Gud möter honom i en dröm och presenterar sig själv, lovar att landet Jakob ligger på ska ges till honom och hans efterkommande, att jordens alla släkter ska välsignas genom dem. Jag är med dig, jag ska inte överge dig. När Jakob sen vaknar säger han: Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.

Bibeln är full av nätter, öknar och gravar – och helvändningar. Natten blir upplyst, öknen blommar och graven är fortfarande tom. Sen har historien fortsatt. Det uträknade har fyllts med kraft. Ökenfäder och -mödrar som bokstavligt talat gått genom torka men kan se Gud med sådan klarhet att deras ord håller flera hundra år senare. Och i nio år har minnet av en person sittandes på en trottoar i Addis Abeba funnits kvar i mig. Han satt hopkurad, insvept i en filt då kvällen var kall, vi kunde inte se honom men hörde hur han sjöng: Herren är god, Gud har visat sin godhet i mitt liv.

Och så min lilla berättelse om att jag aldrig upplevt Gud vara så nära som under mina hittills svåraste år. Jag kan se vad som bidrog. Vänner som gång på gång påminde mig: du får skrika, du får vara arg på Gud, han tål det. Den dörren stod öppen men det var rätt skönt att låta bli att gå in genom den just då. Jag var ensam, ledsen och utmattad, och Gud var nära. Jag minns att jag blev förvånad – det här stämde inte överens med narrativet, berättelserna jag hört om den Gud som upplevs frånvarande i det svåraste. Med tacksamhet fick jag luta mig mot och erfara hållfastheten i det Tariku sa: My disease doesn’t decrease God’s holiness. God is still good.

Ibland behövs en eller flera nätters sömn, ibland behöver vi någon annans ögon för att se Gud mitt i det svåra. Ibland ser vi honom inte alls. Men oberoende av vår syn eller vetskap är Gud större än att han skulle vara begränsad till ett lyckligt liv, hälsa och en varm säng. Han finns i kylan, i fastan, på en sten till kudde. Herren är verkligen på denna plats. Och jag visste det inte.

Rutiner

4 Comments

Jag brukar inte gilla rutiner men nu har en behaglig rytm infunnit sig; varannan dag hemmajobb, varannan dag Älvsbyn. Morgonbönen och packa läxan på måndag, ta med skidor på onsdag. Följa Esaias den korta vägen till skolan vilket är en lyx snarare än ett måste, för effektivitet ska inte vara ett ledord i mitt föräldraskap. När jag ska till hemmakontoret fortsätter jag gå ett par kilometer eller tre, det är nästan provocerande hur mycket tid som frigörs när pendlingen kapas. Solen går upp och jag måste ta en bild.

Vardag och ord på repeat. Orden om orden på repeat på repeat. För varje repetition går det djupare: bönen, träningen, undervisningen, samtalen, läsningen. Samma saker men en känsla av nytt, såhär nära har vi aldrig kommit förut.

En kväll, en natt, ännu en morgon och ännu en kort promenad innan jobbet. Solen går upp igen, jag tar en bild igen och för varje repetition blir det vackrare.

Askonsdagen

2 Comments

Askonsdagen är här och den stora fastan har inletts, med bävan och förväntan. Nu är tid att skala av, tagga ner och förenkla. Det handlar inte om späkning eller hårt spända bågar, det handlar om ödmjukhet, inlyssnande och att ge plats åt det viktigaste.

Vi pratade om askonsdagens betydelse på en av dagens svenskalektioner och det är så lätt att prata om fastan då den för så många människor är en självklarhet. För att söka Gud och öka sin förståelse för de som hungrar, vad det kan ha för fysiska fördelar kom inte ens på tal. Den eritreansk-ortodoxa påskfastan smygstartar med tre veganska dagar nästa vecka och en full bil hade åkt de fem milen till Willys för att handla grönsaker – goda nyheter i sig att ändringar i kosten kan handla om något annat än vikt och utseende.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är wp-1591373163383.-1024x620.jpg

Vi får för en stund välja bort det vi måste ha eller lyxen vi vant oss vid, lägga till det som vi på ett djupare plan längtar efter. Vänja hjärnan vid nya vägar, skapa tid och utrymme för något annat än det vanliga. Vi får ta små steg, ta rygg på andra, vila i tanken på att hela den världsvida kyrkan ber.

Fastetiden slår an något i mig; en längtan efter djupare rötter och överlåtelse, en vilja att lära mig livet av dem som gått före, finna för mig nya vägar. Fastan är en motkultur när så mycket runt oss handlar om snabbare och mer mer mer. Sorgen, ångern och smärtan får ta plats, vi tillåts lämna glättigt och ytligt och jag tror det är därför det har blivit en sån betydelsefull tid för mig. Det svåra får en riktning och korset och graven blir en mötesplats med Gud. En övning i tillit: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20200615_172016-1-1024x1021.jpg

Himlen är otroligt blå

, , , 1 Comment

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.

«< 13 14 15 16 17 >»