About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå kan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

Former och färger

Ibland vill jag göra något utan särskild funktion

Leta fram lufttorkande lera och knåda fram former och strukturer

Esaias fångade vår något kaosiga lerdag på bild – det var första söndagen i februari

Formerna fick ligga några veckor, varför stressa när de ändå inte ska användas till något? Men sen blev det dags för färg.

Efter ett misslyckat försök till upphängning lät jag dem ligga på byrån. Där mår de gott och bara är; en blygsam protest mot prestationssamhället.

I väntan på en ljusning

Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.

Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.

Ta i träd

Vårspritt i barnaben, snötäcket blir tunnare och jag trär pärlor på björkriset. Längtar efter nattvardsgudstjänst med många kända och okända, att se altaret kläs av och höra hur toner fyller stora rum. Genvägen till skolan är ojämn och halkig, jag måste ta tag i ett träd för att inte tappa balansen och påminns om hur jag som student gjorde samma sak. När huvudet var fullt av teorier och kurslitteratur tog jag på träden jag gick förbi, som för att känna på något riktigt, för den mentala balansens skull. Det finns något som finns och är och inte behöver analyseras fram.

I den här landsändan har vi haft två och en halv vecka mellan sport- och påsklov – jag kan hålla med min kollega som konstaterade att det känts som minst fem. Saker som ska kommas ihåg och hinnas och testas och rättas, möten ska hållas och beslut ska tas. Efter det behöver jag landa i kroppen, bli tredimensionell igen och minnas att det finns saker som bara är. Ta i träd, pynta pinnar och låta honom som dog på korsets trä landa i mig, han som finns och är och inte behöver analyseras fram.

Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:21-25)

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.

Vanligaste vanliga

Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.

Stickade barntofflor

En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.

Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.


Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.

Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.

Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.



Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:

Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full!
Sydda små bebistofflor av våttovad filt




Tre viktiga frågor

Vad hände med facebookfastan? De senaste åren har det alltid varit ett helt gäng av mina vänner och bekanta som, annonserat eller oannonserat, hållit sig undan från sociala medier under fastetiden. 2021, ingen. Alla tänkbara fastare är där, alla utom en som diskret sa att han skulle hålla sig borta i fyrtio dagar. Trodde han att han tillhörde en rörelse? Tänkte han NU KÖR VI och så blev det bara han som gick? Och alla vi andra är kvar och gillar bilder och har kul. Vad ska vi säga till honom när han kommer tillbaka? Sorry men vi kom på att det inte står nåt om internetfasta i Bibeln?

Vårvinterkampanjen. Varje år i mars och april uppkommer en viss skillnad mellan nord och syd. Syd visar upp sina porlande bäckar, vita små blommor i skogen och sopade gator. Nord har snötäcke och skidor på gympan. VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER säger nordborna till varandra, som för att rättfärdiga sitt val av bostadsort. Talet om vårvintern är en multivitamintablett som passar både när någon klagar på extremt mörk december eller smällkall januari. Den femte årstiden. Något helt annat än vintervintern, något helt annat än illaluktande maj. Fint är det också. Men vad tänker man sig, att syd ska höra någon avlägsen röst tjata om kombinationen av värmande sol och den vitaste snö och därför ändra åsikt om tidig grönska och känslan av att snöra på sig sneakers? Deppa över att det finns andra som har det bättre? Tänk vad härlig vårvintern hade varit om folk inte behövt prata sönder den. Det börjar likna juli.

Min selfieradar är väldigt känslig – så fort en selfie dyker upp, framförallt i gammelmedia, identifierar jag den direkt. (Eftersom bildredaktörerna inte sitter bredvid och kan rätta mig säger vi att jag har ett hundraprocentigt resultat. Och varför skulle jag inte ha det när de är så uppenbara?) Blicken, axeln och vinkeln talar ett tydligt språk och det språket säger att här har vi inte ett fotografi, här har vi en spegelbild och det kryper i mig. Be en kompis! Se ut som dig själv! Du skickar väl inte dina dagboksanteckningar till tidningen? Varför blir du så upprörd Elin? Varför så stel läpp förnamn efternamn profession? Ja, och sen kan det hända att någon vill ha en bild på mig till något viktigt som ska gå i tryck. I dessa tider???? När vi inte träffar folk och när vi gör det har vi mössa och uppdämt pratbehov och telefoner som dör i kylan? Det är då det händer. Jag mailar in selfies. Förlåt alla.