stickning

Pysselhelgen

Att vara hemma med barn innebär mycket av en viss typ av tid. Det är inte läge att sträckkolla serier, prata ostört i telefon eller ta långa promenader men däremot går det utmärkt att pyssla på med sitt samtidigt som jag är redo att lyssna på en redogörelse om ett legobygge eller något annat. I helgen har haft något för händerna nästan hela tiden och med förhoppningen att det kan ge lite inspiration ska ni få se vad (i form av bilder tagna i obefintligt dagsljus).

Fredagkvällen var totalidyllisk, allt prickade rätt: tända ljus, julmusik, glatt barn, glad förälder och några av de många papperskassarna har nu funnit sin plats i julpyntet. Här finns en bra beskrivning om ni vill göra en liknande stjärna, jag klippte bara tunnare remsor och satte en pärla i mitten.

En lite snabbare variant är att vika dragspel, knyta fast ett snöre i mitten och limma ihop ändarna.

Det finns nog inget ställe där de inte kan hänga.

Även när det finns mer tid än vanligt gillar jag när det går fort, så igår hyvlade jag kylskåpskall pepparkaksdeg med osthyvel. De ser ut som sju svåra år men snabbt gick det och tunna blev pepparkakorna!

Längre tid tog det att torka apelsinskivor i ugnen. Är inte helt övertygad om denna stämning av gul jul? Men på något sätt ska väl mörkret kompenseras.

Helgens sista dag har fyllts av stickning och brevskrivning, mellan allt det vanliga av mat och disk och tupplur i soffan. Om jag hade fått välja själv hade en pysselhelg hemmavid inte varit förstahandsvalet men när den blir en given är det verkligen inte det tråkigaste!

Slutföra

Det är en sak att påbörja något, en helt annan sak att slutföra det. Jag fylls ofta av inspiration och iver att starta upp något, men så kommer något i vägen som gör att jag tappar farten och resultatet blir inget annat än halvfärdiga stickningar, tavlor och album som tar upp plats i bokhyllor och garderober. Som den här stickningen, som enligt instagram påbörjades i juli 2015(!):

Så en julidag fyra år senare, fick jag av någon anledning tillbaka inspirationen som legat i dvala. 2015 var det mycket chunky knits med grova stickor och min ursprungstanke var nog att göra en riktigt grov och lång halsduk i den fina färgen som hittades bland mattrasorna på PMU. I år kändes det inte lika aktuellt, så jag styrde om och gjorde en kudde istället.

Svårare än så var det inte. En kudde rikare, och som en bonus: mer plats i garderoben.

Ullgåvor

Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.

Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.

Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.

Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!

Tröjan

Korta versionen: Jag stickade en tröja.

Långa versionen: Under hösten 2015, då jag återupptäckte stickningen, fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till mig själv. Beställde garnet Supersoft från Magasin Duett, minns att jag var väldigt ivrig att det skulle hinna komma fram i tid så min mamma kunde ta med sig det då hon skulle hälsa på Tariku och mig på sjukhuset. Såg ut ett mönster och började, men fick ofeeling och slutade lika snabbt. Tänkte att jag istället skulle sticka en fuskpolo till Esaias, började och slutade och repade upp. Något år senare; en mössa i fint mönster. Kom max 20 varv. Sen hittade jag mönstret till barnvantar jag bloggade om här, de blev både klara och välanvända men särskilt mycket garn krävdes inte så högen med nystan blev klar. Började därefter med en kofta med fint prickigt ok, blev nästan helt klar när jag insåg att jag inte gillade färgkombinationen – jag har en tendens att bli inspirerad och vilja dra igång direkt, och då måste jag använda mig restgarner i begränsade färger. Repade upp. Så hade det blivit vårvinter 2018 och jag insåg att Esaias verkligen behövde en varm tröja, tog tag i det blå garnet och ett tidigare beprövat mönster från Sandnes. Hade med mig stickningen överallt och stickade frenetiskt, tills den halvklara tröjan blev liggande och barnets garderob fylldes av varma arvegods och loppisfynd. Så kom februari 2019 och jag tänkte; hur svårt kan det va? Stickade klart, fäste trådar, tvättade ur spinnoljan och lät Esaias välja knappar. Klar! Äntligen!

Garnet ändrar karaktär när det tvättas och blir verkligen supermjukt. Jag tog i rejält storleksmässigt, den här ska inte växas ut i första taget.

”Får jag ta en bild på dig? Men om du för göra vilken grimas du vill då?”

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Återbrukskudden

  

Kuddar är något jag tänkt på väldigt mycket de senaste åren. På riktigt alltså – de jag har i soffan har jag inte gillat, vill inte köpa nytt och har inget passande tyg att sy av. Längst ner på listan av verkliga problem, men lite bättre känns det allt när jag nu fått en lösning på kuddsituationen här hemma. På PMU, och säkert en hel del andra andrahandsbutiker, går det att köpa mattrasor som får det att klia i fingrarna. Sist kom jag över ett gigantiskt nystan i finaste senapsgult, som jag satte igång att sticka med på encentimentersstickor. 

  
Räta, hårda maskor rakt igenom, i samma bredd som innerkudden. 

  
Fördel grov stickning: barnet kan härja fritt, inget remsas upp (och skulle det mot förmodan hända går det supersnabbt att sticka ikapp).

  
En kväll satt Malin och jag på balkongen och stickade (true story) och vips var det dags att sy ihop sidorna. Jag valde att virka för att ingen nål funkade, och ni kan se hur varenda handmuskel jobbar.

  
Så var den klar!