#rivlagen

Jag vet inte hur det är att vara på flykt, jag vet inte hur det känns att ha fått mitt hem förstört eller närstående dödade. Jag har aldrig upplevt en ofrivillig båtfärd, jag har aldrig vandrat genom en öken. Men jag vet hur det konstant – ja, konstant – hugger i hjärtat när omständigheter tvingar en att leva på avstånd från dem man älskar mest. Du kan inte fungera normalt. Du kan inte annat än drömma om den dag då ni alla får återförenas, samtidigt som den tanken ger ytterligare hjärthugg då verkligheten är den motsatta. I vårt fall handlade det om en ordnad sjukhusvistelse, förvisso med oviss utgång men med idel kramar och statligt stöd. Och faktiskt, en möjlighet till vård som min älskade man aldrig hade fått om bott kvar i Etiopien. Om lagen som klubbades i förrgår hade gällt för tre år sedan hade vi inte kunnat flytta hit tillsammans.

Och så tänker jag på Sverige, lilla Sverige med de stora idealen. Hur ironiskt det är att detta land alltid värnat om mänskliga rättigheter och de små när det har handlat om biståndspolitik, utanför landets och kontinentens gränser. Men när krigets konsekvenser kommer nära, in på svenskt territorium, försvinner allt det som förut kommunicerats som viktigast.

Varje val, för varje beslut i linje med veckans katastrofala lågvattenmärke, är en smärtsam påminnelse om var vi inte kan sätta vårt hopp. Och vi får istället be en bön, ta några djupa andetag och leva i det rike som växer till underifrån, inte uppifrån. Där den svage är starkast. Det rike som tillhör barnen och där rikets Herre ödmjukar sig, förbarmar sig. Endast där finns hoppet.

IMG_0877

(textiltryck av Johanna och Elof)

Rätt med falafel

IMG_6316 IMG_6360 IMG_6361
Nya snabbmaten! Jag och Elin köpte falafel en gång när vi ville äta nåt snabbt och gärna en wrapvariant. Jag som envist har lagat mina egna falaflar och sagt med en övertygande röst – mest för att övertyga mig själv – att det är asgott med hemmagjord falafel. Meeeen… Det här är ju bättre och finns i frysdisken på Coop. Enkelt är ordet. (Ni som kan göra goda falaflar – vad är hemligheten?) Hursom. Jag gjorde en dressing på:

1/2 dl majonnäs
1 tsk dijonsenap
knappt 2 tsk agavesirap
1 tsk citronsaft
en nypa salt &peppar
Örter

Blandade dressingen med grönkål och bladspenat och lät det stå i kylen ett tag. På med grönsaker och falaflarna och så är det färdigt och apgott.

/Malin

 

Ge – och få!

IMG_1382

Regn kan vara störande eller superviktigt – för bönder i Etiopien är det fullständigt livsavgörande om regnperioderna kommer som de ska. 2015 gjorde de inte det, vilket har lett till den värsta torkan på 30 år i stora delar av landet. Resultatet? Svält. Genom insamlingen Etiopien svälter samlar EFS in pengar som via Mekane Yesus förser tusentals skolbarn med näringsgröt varje dag.

Jag (Elin) har ett gäng kort jag gjort – alla i A6, alla i original – och en sådant blir ditt om du ger en valfri summa till Etiopien svälter. Win-win! Såhär gör du:

1. Ge pengar. T ex kan du swisha till 123-602 56 62 och märka med ”Etiopien svälter”

2. Maila din adress till hej@maytember.se

3. Vänta på posten.

Simple as that. Hoppas ni vill vara med och ge lite kärlek till Etiopien!

 

 

Ljust, nytt

Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.

Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.

Image

Sorgen, saknaden, slutdestinationen

Hej alla, Elin här.

Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund. 

Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden. 

Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.

  

Advent

Jag såg solen idag. Den var varmt ljusgul och träffade mig rakt i ansiktet genom rutan på bussen jag åker längst norrlandskusten. Klockan blev elva, jag lyssnade på radiogudstjänsten och sög åt mig varje ord som sades.

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här. 

Det snygga ruttna

tomater3

Nån sa att tomater ska stå i rumstemperatur för då smakar de som bäst. Problemet är bara att då händer det här. Jag borde kasta de här tomaterna. Men av nåt skäl så gör jag inte det. Jag tycker de är snygga istället.

 

 

Schibbye och Sey

Nu, vänner, ska jag tipsa er om två utomordentligt bra grejer att lyssna på:

Martin Scibbye, aka the swedish journalist, etiopiensvensken, misstänkte terroristen, har gjort en dokumentär om poeten Caalaa, en av hans medfångar från tiden i Addis Abeba. Vill inte avslöja för mycket (spänning ni vet) men han kommer i alla fall till Sverige. Gripande, upplysande och faktiskt rätt sentimentalt för mig, en annan fd etiopiensvensk. 

Så till Seinabo Sey. Hon är ett geni. Hennes debutalbum är enormt kritikerrosat och jag förstår verkligen varför, det är nämligen fantastisk musik. Jag har lyssnat igenom det en massa varv och ibland tänker jag att omväxling förnöjer och slår på nåt annat – jag står ut i en halv låt ungefär, sen är jag tillbaka till Pretend