15 november

Perfekt avokado till frukost

Nattvard innan lunch

Tystnaden som uppstår när tolv personer förlorar sig i penslar och färger

Danmark syns inte

Teori på 18-årsdagen och uppkörning dagen efter – han klarade det

Lektionsplanering

Helgplanering

Bön som väcks

Och vi har blivit åtta miljarder

Ut

Jag måste berätta hur jag för ett par veckor sedan längtade ut,

och ut fick jag komma.

En riktig söndagskaramell med frisk luft och många steg.

Vissa utsikter kan knappt fångas på bild.

Men det kan inte heller eventuellt gnäll och gnissel, så det går på ett ut.

Utomhus, vilken underbar uppfinning.

Oktober

Han som snart fyller nio pratar om de ord som ingen verkar förstå; vars, her, sockar. ”Vars var du?” frågar han en kompis men får frågetecken till svar. ”He tillbaka bollen där du tog den” säger han till en annan som blir lika förbryllad, trots höjd röst och artikulation. Och varför säger man strumpor istället för sockar i Skåne? Nya prepositioner letar sig in, det blir slut med diesel istället för slut diesel. Han får frågan om han åkt mycket längdskidor, han svarar nej även om de åkte varje vecka på spåret bredvid skolan – mycket är relativt. Träden är fortfarande gröna, fotbollssäsongen fortsätter och rosorna vid garageväggen blommar. Det är en märklig men fin oktober.

Givet

Grattis till ditt nya liv, sa en kompis jag träffade härom veckan. Tack, sa jag.

Tack! I våras visste vi inte mer än att Esaias och jag skulle flytta till Daniel i Helsingborg – nu är det augusti och vi har flyttat in i vårt underbara hus, Esaias har börjat trean i en skola i närheten och jag har börjat på två nya jobb. Jag undervisar på Sundsgårdens folkhögskola tre dagar i veckan och de andra två skriver jag för Budbäraren.

Jag är enormt glad och tacksam för det stora och det lilla, gungigt trött av allt nytt men vill inte missa något. Det är en speciell tid i livet.

Och samtidigt som allt är nytt; så fullkomligt självklart. Givet i dubbel bemärkelse.

Detta har hänt

Jag minns knappt hur mina torsdagar brukade vara, men jag vet hur det var idag. Hur jag vaknade efter ännu en varm natt med öppen balkongdörr, sprang ut och tog in tvätten när jag märkte att det började regna strax innan sju. Cykelvägen till jobbet, havet och hamnen, hortensia i stora buskar, doft av ros och lavendel. Min matlåda såg säkert ut som matlådor gör mest, ingen kunde ana det stora i att jag inte lagat maten själv.

Mycket har förändrats i mitt liv de senaste månaderna men det största är detta; nu är vi två. Eller ett.

För snart tre veckor sedan gifte vi oss, Daniel och jag. Lördagen som så länge legat framför oss kom inte en dag för tidigt. Vi fick ingå äktenskap, lova varandra trohet och tacka Gud för hans oerhörda  godhet och nåd. För en nåd är det, i allra högsta grad. En fantastisk gåva.

Nu är torsdagarna annorlunda, alla dagar är annorlunda, och inte ens i min livligaste fantasi hade kunnat komma på något bättre än detta.

Måttlös långhelg

Ännu en lång och härlig helg, häggen doftade och regnade. Examenskalas i trädgård och rensande i gömmorna, allt rymdes (både i helgen och gömmorna, tydligen).

Tallskog när den är som bäst: gammal och ny, stabil och spirande på samma gång. Målbild.

Tallar återfanns också på köksbordet, förlagan var passande nog ett vykort från @tre_tallar.

Jag åt mest mat andra lagat, men det här blev gott: gnocchi och sparris stekt i smör, riven parmesan, lite pressad citron, salt och peppar och rädisor till. Råvaror eller maträtt, man vet aldrig riktigt.

Köpte blommor, kunde inte låta bli att klappa på hortensian.

Kunde inte heller låta bli att köpa hutlöst dyr sockervadd till fotbollskillen. Jag skyller på juni, måttlöshetens underbara månad.

Gästfriheten

Mitt hår är rakare än vanligt och en elev konstaterar att hon tycker bättre om när det är lockigt. Bra, då vet jag det till imorgon, sa jag. Njuter av att få en daglig dos av annat än svenskt. Har ni hängt med i swedengate? En skärmdump om hur man i Sverige kan behöva vänta på sin kompis rum medan kompisen ifråga äter sin middag har fått debatten kring svenskars gästfrihet (eller bristen därpå) att explodera.

Vissa dementerar, andra bekräftar och experter uttalar sig. De flesta av oss har nog blivit bjudna på mat betydligt fler gånger än vi har fått sitta hungriga i ett annat rum. Jag tänker mer på hur samspelet fungerar i övrigt; jag betalar min egen biljett, vi delar på notan, skjutsar du så swishar jag. Det krävs en by för att uppfostra ett barn men den byn bor inte vi i. Här ansvarar vi för vårt eget. För att inte tala om knytis-fenomenet, hur vanligt är det globalt sett? Att bli bjuden på fest och ombes ta med sitt eget kött eller betala kuvertavgift till bröllop? Och nu talar jag inte om frivilliga bröllopsgåvor eller mat och dryck som tas med till fester, det tror jag är hyfsat allmängiltigt, utan om det på förhand bestämda och uttalade. Jag ansvarar för mig själv, om vi ska samarbeta eller dela med oss ska det vara planerat och inte vara något vi tar för givet.

Svenskar har alltid med sig bananer, sa en etiopisk vän inför en lång bussresa. Förberedda svenskar med packad matsäck jämte afrikanska vänner som på sin höjd hade ett tuggummi. Vår kollektiva rädsla för blodsockerfall späs kanske på av erfarenheten av att min mathållning är mitt ansvar, jag måste se till att jag har något att äta. I vissa av de senaste dagarnas analyser har Sveriges fattiga historia nämnts, att vi har haft begränsade matförråd och därför tvingats hålla på resurserna. Men är det inte lite märkligt att fattigdom i övriga delar av världen fått en motsatt effekt; vi måste hjälpas åt. Och även om man inte har råd är det en olidlig skam att låta gäster gå hungriga hem. Ät mer! Ät det bästa vi har!

Måndag i mitten av maj

Tidig morgonsol

Spår från tvååringen som var här igår

En hall utan vinterkläder

En sommarklädd kollega

Alla kollegor faktiskt

Klädbytardagar på jobbet

”Elin, jag älskar dig och kommer att sakna dig”

Vårvind och vårregn

Löften om äpplen och pioner

Ukrainas eurovisionbidrag på repeat så fort åttaåringen får bestämma

En cykel utan punktering

Pannkaka på en måndag, min barndom i repris

Esaias cyklar till en kompis som en minut senare ringer på vår dörr

Och det är ljust hela tiden

Tänk att han finns

Det är en fredagskväll i maj, våra ben är behagligt trötta av spring och cykel, solen lyser på björkarnas nya löv. Våren kommer snabbt i Norrbotten och det är lätt att förundras över allt som bara plötsligt finns där med fullkomlig självklarhet. Den känslan har faktiskt präglat hela det senaste året, sedan Daniel kom in i mitt liv och överträffade alla tänkbara förväntningar.

Tänk att han finns.

Det är lätt att skriva om något man sett på sin promenad eller till och med livets tunga aspekter – men hur skriver jag om det ofattbart stora i att träffa någon som jag vill leva resten av mitt liv med, och att han kan tänka sig ett liv med mig? Orden sviker mig men inte minnet; jag vet hur maj var förra året. Jag var bubbligt lycklig, trivdes med min vardag och njöt av våren. Som av en händelse dök Daniel upp och allt förändrades. Inte från dåligt till bra, utan på det viset som det blir när ens människa ger sig tillkänna; var har du varit hela mitt liv? Klart du ska vara här. Klart jag ska vara din. Att bli totalt fångad av en person och samtidigt golvad av Guds överflödande godhet.

Jag minns augusti, november, februari och april. Hur våren fortsatte. Och nu är maj här och matchar sinnesstämningen igen.

Det är för bra för att vara sant. Men det är sant.

Dymmelonsdag

Dymmelonsdag och påsken närmar sig. Tänk att jag vet hur det slutar, ändå lever jag alltför ofta som om jag inte visste.

Snöhögarna är fortfarande massiva men cykelvägarna har tinat fram och vi cyklar och springer runt i alla kvarter. Esaias lägger märke till en halo och jag lägger märke till hur glada de flesta blir när han säger hej, ett tvååringsbeteende som förhoppningsvis aldrig försvinner. Vi äter quesadillas med guacamole (”i Mexiko har man väl inte crème fraîche i?”) och njuter i fulla drag. Att vara hemma är också njutbart, det är vårt första lov hemma det här läsåret.

Påskveckan känns i kroppen. Förvisso känns det mesta i min kropp, men påsken är speciell med fastans väntan och förberedelse och därefter världsomvälvande händelser flera dagar i rad. Upprepning kan göra en blasé – jag kan det här, jag har hört det förut – men här är handlar det snarare om ett idogt droppande över min och världens torra jord. Vi har hört det förut men måste bara få höra det igen. Ta oss med.