Förra sommaren släppte Maverick City Music en låt vars text jag direkt kände igen mig i – inte som i att jag på något plan kunde relatera, utan att mitt liv beskrevs. Hur det har varit mörkt, trångt, grumlig syn och hopplöshet. Hur det samtidigt funnits en visshet om att det inte är förgäves, att jag mitt i allt bara ser en liten del men att jag en dag ska få se hela bilden. En dag ska jag få berätta hur Gud har burit mig igenom, hur Gud har försett, hur Gud varit trofast. Min Gud misslyckades inte.
Det händer ju att jag tipsar om musik, men det här är något annat. Det här är allt jag vill säga:
Jag har inte bråttom Jag har tid för dig Jag måste inte skynda vidare Du betyder mer för mig Stressa inte iväg Tala till punkt och fortsätt tala Vi lämnar inget osagt Fortsätt, du får gärna förklara Berätta mer Jag vill gärna höra Berätta allt Jag är idel öra När du vill är jag redo När du pratar vill jag lyssna Jag ska ingenstans Jag finns kvar när du tystnat
Malina har skrivit en text om skönhetsingrepp i Dagen och jag fick förmånen att illustrera. Malina skriver som alltid tydligt och bra om viktiga och lite snåriga frågor. Är det okej att känna något annat än acceptans inför sitt eget åldrande och andras kemikaliefyllda ansikten? Mina vänner ser inte längre ut som när jag lärde känna dem och jag älskar det, helt ärligt har varenda en blivit vackrare. Samtidigt finns det en annan rörelse, mot det utslätade och injicerade, och även om jag inte tycker det är särskilt skönt för ögat har det säkerligen påverkat hur jag bemöter den ständiga förändringen i mitt eget ansikte. Jag tänker på ungdomsideal som lever vidare fastän ingen egentligen vill tillbaka, och de kulturella mönster som lägger så stor vikt vid utseende och presentation. Vad tänker ni andra som läst reportaget?
Juni har många år kommit med ett slags skav, en obalans mellan det som händer och känns å ena sidan, naturens överdåd å den andra. I år är det tack vare olika anledningar inte så. I år är juni rakt igenom fantastiskt.
Det finns fortfarande människomöten som påminner om att det inte är odelat positivt att rutiner bryts, många hade velat fortsätta med sina vanliga dagar och tryggheten de ger. Samtidigt är tacksamheten lite extra stor efter ett läsår med många utmaningar och hinder; vi klarade det! Mål har nåtts och kurser har avslutats, vi har kommit varandra närmare och vuxit som människor. Avslutningarna blir stympade även i år men de som ändå kan ses har lärt sig att detta är lyxvara.
Jag går till skolan och hämtar en hög med teckningar och böcker, delar av det som Esaias har skapat och lärt sig under året. Tänk att han får gå i skolan – och att vi bor i ett land där skolan har varit öppen hela året. Hans knän är redan fulla av skrubbsår, myggbetten kliar och sovrummet är alltid varmt och ljust. Allt känns varmt och ljust, för så kan juni visst också vara.
Lördag! Juni! Sol och värme! Bra musik är på sin plats.
Seinabo Sey släppte nytt igår – vilken stjärna hon är! MVG i sommarkänsla i Rom-Com.
Men ännu mer sommarstämning bjuder Ellen Vingren med flera på med En vänlig grönskas. Varje år lutar jag mig mot sommarpsalmerna som beskriver exakt hur storslaget och fantastiskt det kan vara den här tiden på året och att det finns mer och till och med bättre än detta.
Men du, o Gud som gör vår jord så skön i sommarns stunder Giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver
Vi började lördagen med att se poängutdelningen från Eurovision och nu går Esaias omkring och säger Good evening i tid och otid. Låtarna därifrån har gått varma de senaste två veckorna, vilket för mig är lika delar kul som huvudvärk. Kanske uppåt 70 % huvudvärk. Men när Islands bidrag 10 years kommer på blir livet kul igen!
Sen på bollen såg och lyssnade jag till Loney dears livespelning häromveckan, den var fin och bra och allt man vill ha när man sitter och ritar eller käkar lördagsgodis.
Till sist lite kompis; jag blev så genomglad av att se min kära trummisvän Julia på scenen igen! Om ni börjar se klippet och undrar var hon är, ha tålamod, hon kommer snart. Liksom en tid full med livemusik, får man hoppas.
En kär vän har lämnat landet på obestämd tid och jag hade inte kunnat vara gladare, för jag ser henne våga. Hon kastar sig in i en ny kultur och ett nytt språk med öppna ögon och öppet hjärta. Idel nya människor och sätt. Hon är ärlig med vad hon är rädd för och ärlig med vad hon längtar efter. Sen handlar hon utefter sin längtan.
Vi pratar om att barn inte gör som vi säger utan som vi gör, men jag tror inte det stannar vid barnen. När du vågar, vågar jag, när du är dig själv kan jag vara mig själv. Vi kan prata om förebilder men mest av allt behövs vanliga människor som gör lite halvläskiga grejer, som går att tänka på när vi själva möter nytt, osäkert eller svårt. Sårbart och modigt. Kan hon så kan jag.
Den sista fredagen i maj blev ett praktexempel på både fredag och maj. Pionerna på bordet slår ut och ber om att få bli klappade på och en fyraåring jag hängt med har lärt sig göra fart i gungan. Den nya kassörskan var trevlig och skolbarnen var ute från två till åtta.
Det är som om tillvaron blir större; balkongen blir ett extra vardagsrum, skogen en plats att vara. Jag börjar rita och tänker inte på att sluta, för mörkret kommer aldrig och påminner en. Jag ser att klockan närmar sig midnatt men utanför sovrumsfönstret är solnedgången orange och totalt omöjlig att släppa med blicken. Sova får vi göra i november.
Är det förresten någon som har märkt den lilla vårstädningen här på maytember? Nu är alla inlägg sorterat i kategorier utifrån vad jag faktiskt skriver om – inte det Malin och jag tänkte att vi skulle skriva om för sex år sen. Samma Malin tog för några månader sedan bilder på mig hemma i mitt kök, så många att ni riskerar att bli övermätta på både mitt face och min kökstapet. Håll tillgodo eller förlåt, det blir inga fler gammbilder i alla fall.
Dessutom har jag för första gången sen bloggövertagandet skrivit en någorlunda vettig presentation så nya läsare fattar var de hamnat. Headern och allt annat får dock förbli som det alltid varit, är det ett tecken på lathet eller säker stil? Oavsett, tack för att ni läser och trevlig helg!
Älvsby folkhögskola, vilken underbar plats att få tillbringa sina dagar på! I dagarna bubblar det lite extra, Möbellinjen har sin årliga utställning Reborn och parallellt med att vårterminen lider mot sitt slut blickar vi framåt mot hösten och tar emot ansökningar från nya människor att lära känna. I ickepandemitid brukar möbelutställningen sammanfalla med folkhögskolans dag då skolan är full av besökare och aktiviteter – i år var det såklart annorlunda så vi kompenserar på lite olika sätt, bland annat med två filmer från olika delar av våra verksamheter och kurser som jag klippt ihop.
Några tidigare och nuvarande deltagare har bidragit genom att berätta om sin tid på skolan. Tänk att energin ges och fås så ömsesidigt!?