The Swedish Theory of Love


Det finns en briljant dokumentär på svtplay: The Swedish Theory of Love. Den är smått brutal i sin framtoning och handlar om något som jag funderar på väldigt ofta. Individualismens pris, hur vi lever i Sverige och vad det får för konsekvenser när självständigheten dras till sin spets. Och när Sveriges motsats ska undersökas och detta görs i hos missionärer i Etiopien kan ni ju bara ana hur storögd jag blir. Inte konstigt att skillnaderna mellan de två länderna måste bearbetas år ut och år in. 

Se den, alla! 

Tacksamt

I en tidning på jobbet läste jag att ”såå tacksam” är det nya skrytet. Ord som gör det legitimt att visa upp allt det perfekta, kanske. Inflation, kanske. Men nu kommer jag ändå skriva ut t-ordet, och här är anledningen: 

Jag får bo här. Inte precis här, snarare i en tvårummare några hundra meter bort, men tillräckligt nära för att kunna ta mig till vattnet även när orken tryter. För när orken tryter, som den gjort med besked på sistone, gör lite frisk luft och vackra vyer hela skillnaden för mig. 

En vän från Addis hälsade på i somras och vi tog båten ut på sjön i Blåsmark, där mina föräldrar bor. Junikvällen var frisk och solig, vattnet var blankt och träden nästan lysande gröna. Min vän var exalterad på det där lugna sättet som man kan bli av naturupplevelser och sa: det är bra att uppleva det här med dig, för du förstår hur speciellt det här är. 

Det är nämligen mycket av livet i norra Sverige som åter har blivit vardag efter etiopienåren, men naturen slutar jag inte att förundras över. Och nu menar jag inte främst det storslagna, utan det nära och lättillgängliga: skogen på andra sidan vägen, rena älvar och sjöar och åar, promenadstigar och cykelvägar, allmänna badstränder och gröna gräsmattor även utanför hyresrätter. Frisk luft. Det är en ynnest få förunnad – och jag är tacksam. 

Bon Bon Bon

Glädjens dag när Bon Ivers nya kommit ut! Jag har otroligt många minnen förknippade till de tidigare albumen – att lyssna på For Emma, forever ago är som att förflytta mig till Uppsala 2009 och lyssnar jag på Bon Iver från 2011 är det bara Addis Abeba i min hjärna. Tänker att 22, A Million blir perfekt för Piteå.