Advent

Jag såg solen idag. Den var varmt ljusgul och träffade mig rakt i ansiktet genom rutan på bussen jag åker längst norrlandskusten. Klockan blev elva, jag lyssnade på radiogudstjänsten och sög åt mig varje ord som sades.

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Vinterskruden

image

Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här. 

Det snygga ruttna

tomater3

Nån sa att tomater ska stå i rumstemperatur för då smakar de som bäst. Problemet är bara att då händer det här. Jag borde kasta de här tomaterna. Men av nåt skäl så gör jag inte det. Jag tycker de är snygga istället.

 

 

Schibbye och Sey

Nu, vänner, ska jag tipsa er om två utomordentligt bra grejer att lyssna på:

Martin Scibbye, aka the swedish journalist, etiopiensvensken, misstänkte terroristen, har gjort en dokumentär om poeten Caalaa, en av hans medfångar från tiden i Addis Abeba. Vill inte avslöja för mycket (spänning ni vet) men han kommer i alla fall till Sverige. Gripande, upplysande och faktiskt rätt sentimentalt för mig, en annan fd etiopiensvensk. 

Så till Seinabo Sey. Hon är ett geni. Hennes debutalbum är enormt kritikerrosat och jag förstår verkligen varför, det är nämligen fantastisk musik. Jag har lyssnat igenom det en massa varv och ibland tänker jag att omväxling förnöjer och slår på nåt annat – jag står ut i en halv låt ungefär, sen är jag tillbaka till Pretend

  

Någon ull? Säcken full!

  

Japp, en hel hög med ull har jag kvar sedan det senaste tovningsilet för drygt tio år sen, och tur var väl det! Valde den bästa färgen och tillbringade ett par kvällar med det finaste gula. 
 

Jag strävade efter tunn filt och la således två lager ull i olika riktningar och använde varmt vatten, såpa och fingrarna för att försiktigt massera ullen utan att den separerades. Precis så mysigt som det låter! 

  

Ganska snart går det att ta i hårdare, om man testar nypa upp ullfibrerna syns det hur mycket det tovats ihop. Min favorit är precis mot slutet när jag inte längre kan sabba det hela utan kan ta i precis hur mycket jag vill.

  

Var rejält peppad! Också tydlig terapi att stå arbeta ihop ullfibrer. 
  

När den asymmetriska – men ändå hyfsat jämntjocka – filten torkat var det dags att bestämma vad jag skulle göra av den. Bebistofflor fick det bli (att vi vurmar för tovade tofflor kan väl knappast ha undgått någon av er)! Utgick från en bild på Pinterest och de går självfallet lika bra att göra av köpt filt. Om inte bättre (jämnare osv)…

  

Klippte till sulor lagom till en sex veckor ung brorson och två avlånga bitar som skulle bli överdelen. 

  

Mitten av den långa remsan ska sitta längst bak på hälen och därifrån sydde jag ihop med langettstygn. Ändarna läggs omlott framtill och det är lätt att klippa till dem så att allt blir jämnt.

Redo att värma små små fötter!

  

Verklighetsförankring

– Du får tänka positivt.

Så löd orden från en administratör på kommunen som just gett mig beskedet att de inte har någon förskoleplats att erbjuda min son utifrån de särskilda behov vi som familj har på grund av sjukdom och infektionskänslighet. Människor är ju för knäppa ibland. Kan positiva tankar få kommunen att ändra sig? Kan positiva tankar trolla fram en småbarnsgrupp på färre än sjutton förkylda ungar? Jag har noll till övers för den verklighetsuppfattningen.

Tacka vet jag grundbulten i mitt liv, som angriper problemen från ett annat håll och vågar erkänna att de finns. Att bekymmer inte försvinner genom att tänka positiva tankar om dem. Imorgon kommer nya plågor (tänk om kommunkvinnan sagt det istället). Bibeln för upp bekymmer, svårigheter och synd i ljuset och säger sanningen om dem, kallar dem vid dess rätta namn. Min uppgift är att inte bekymra mig, Guds uppgift är att ta hand om mig. 

  

”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

‭‭Matteusevangeliet‬ ‭6:25-34‬ ‭