Elin Sharew

Kvällsaktiviteten

Gick och la mig jättetidigt, kunde inte somna. Steg upp igen, har nu varit uppe jättelänge med tanke på när barnet kommer vakna imorgon. Lagom är visst inte för mig. Något som däremot är för mig är hur härligt mosig hjärnan blir när kvällen övergår till natt. Allt oväsentligt flyter undan och kvar är endast det jag har för ögonen.

Kvällens syssla blev att läsa delar av bloggen jag skrev under mina år i Etiopien. Kom över det här inlägget om Tariku; det finns fortfarande mycket kvar att lära av honom.

Öppna din himmel

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ge fasthet åt trevande steg

Sjung melodier som överröstar brus

Bär genom dal, skänk vishet över berg

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Låt det regna!

Åt tyngd för löv som måste falla

Åt liv för en öken som ska blomma

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ankra mig till det allra heligaste

Blicken klar, hjärtat bestämt

Mjukt av nåd, allt av nåd

Snart september

Första arbetsdagen på länge är avklarad. Disken är diskad, barnet somnade medan jag läste boken som han kallar Byggarbetsplatsen. Imorse skalade jag ett äpple till honom och han tackade mig och sa ”vilket fint äpple mamma”. Imorgon väntar en utflykt med Malin och jag längtar efter henne och frisk luft. 

I veckan börjar årets bästa månad. Gula träd får mig att minnas 2014 års väntan på matchande stamcellsdonator och 2015 års väntan på att dåligt skulle vända till bra. Det sitter liksom i träden; vemodet, sorgen. Men också det klara, självklara med blå himmel och att det här är tillfälligt, temporärt.

Och A Treehouse Wait finns åter på Spotify. September, vi är redo. 

En julitisdag

Ett oväder med hårt regn, blixtar, välta trädgårdsmöbler och åska som fick hela huset att skaka har just dragit förbi. Nu hörs åter flugor och kylskåp. 

Sommardagarna avlöser varandra, och jag som har ett rätt oromatiskt förhållande till sol och värme (what ethiopia does to you) har njutit ovanligt mycket. Enkelheten, ledigheten, att kunna gå barfota rakt ut efter att vi sett på barnprogram hela förmiddagen. Jag har haft långväga besök några gånger och det är fint att se allt från andras perspektiv: tallarna,  älven och nätterna som för en turist fortfarande är osannolikt ljusa.

Det är väl oklart hur viktigt det är med bad, lekparker och slappa matrutiner, men jag märker hur hjärnan liksom slappnar av. Börjar fundera på annat än hämtningar på förskolan eller nästa matinköp. Till exempel: så fint det vore om mitt hem kunde dofta av eukalyptus eller vad härligt det vore att börja springa igen. Eller: en liten stund för mig själv efter stormen, jag tror jag ska blogga lite. 

#rivlagen

Jag vet inte hur det är att vara på flykt, jag vet inte hur det känns att ha fått mitt hem förstört eller närstående dödade. Jag har aldrig upplevt en ofrivillig båtfärd, jag har aldrig vandrat genom en öken. Men jag vet hur det konstant – ja, konstant – hugger i hjärtat när omständigheter tvingar en att leva på avstånd från dem man älskar mest. Du kan inte fungera normalt. Du kan inte annat än drömma om den dag då ni alla får återförenas, samtidigt som den tanken ger ytterligare hjärthugg då verkligheten är den motsatta. I vårt fall handlade det om en ordnad sjukhusvistelse, förvisso med oviss utgång men med idel kramar och statligt stöd. Och faktiskt, en möjlighet till vård som min älskade man aldrig hade fått om bott kvar i Etiopien. Om lagen som klubbades i förrgår hade gällt för tre år sedan hade vi inte kunnat flytta hit tillsammans.

Och så tänker jag på Sverige, lilla Sverige med de stora idealen. Hur ironiskt det är att detta land alltid värnat om mänskliga rättigheter och de små när det har handlat om biståndspolitik, utanför landets och kontinentens gränser. Men när krigets konsekvenser kommer nära, in på svenskt territorium, försvinner allt det som förut kommunicerats som viktigast.

Varje val, för varje beslut i linje med veckans katastrofala lågvattenmärke, är en smärtsam påminnelse om var vi inte kan sätta vårt hopp. Och vi får istället be en bön, ta några djupa andetag och leva i det rike som växer till underifrån, inte uppifrån. Där den svage är starkast. Det rike som tillhör barnen och där rikets Herre ödmjukar sig, förbarmar sig. Endast där finns hoppet.

IMG_0877

(textiltryck av Johanna och Elof)

Ge – och få!

IMG_1382

Regn kan vara störande eller superviktigt – för bönder i Etiopien är det fullständigt livsavgörande om regnperioderna kommer som de ska. 2015 gjorde de inte det, vilket har lett till den värsta torkan på 30 år i stora delar av landet. Resultatet? Svält. Genom insamlingen Etiopien svälter samlar EFS in pengar som via Mekane Yesus förser tusentals skolbarn med näringsgröt varje dag.

Jag (Elin) har ett gäng kort jag gjort – alla i A6, alla i original – och en sådant blir ditt om du ger en valfri summa till Etiopien svälter. Win-win! Såhär gör du:

1. Ge pengar. T ex kan du swisha till 123-602 56 62 och märka med ”Etiopien svälter”

2. Maila din adress till hej@maytember.se

3. Vänta på posten.

Simple as that. Hoppas ni vill vara med och ge lite kärlek till Etiopien!

 

 

Ljust, nytt

Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.

Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.

Image

Sorgen, saknaden, slutdestinationen

Hej alla, Elin här.

Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund. 

Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden. 

Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.