Elin Sharew

Framsteg

Det första året i ett barns liv finns ett tydligt fokus på framstegen; att le för första gången, rulla från mage till rygg och tvärtom, att säga sitt första ord och ta sina första steg. Men även om jag inte sett någon fylla i-bok för fyraåringars utveckling känner jag att de framsteg som nu äger rum påverkar vår vardag betydligt mer. Som att kunna gå sida vid sida till Ica, handla lite och gå hem utan alltför stora protester. Eller att jag kan laga mat – med sallad, såser och allt möjligt – medan han bygger lego och med jämna mellanrum kommer till köket för att berätta vad han hittat på. Att kunna sitta och äta mer eller mindre av den nyss lagade maten, men under civiliserade former utan skrik eller alltför mycket klet. Allt är inte rosenskimrande, bara väldigt mycket roligare och enklare. ”Tänk så mycket som händer det första året” säger de. Vänta bara, tänker jag.

 

/Elin

Boktipset: e-böcker

Tack vare min svägerska Maria har jag fått upp ögonen för hur fantastiska e-böcker kan vara. Jag har för det mesta en bok på gång och har ofta flera jag skulle vilja läsa, men att köpa eller låna böcker blir lätt ännu en grej som tar både tid och pengar. Biblioteken i Norrbotten har på bibblo.se en hel drös med e-böcker tillgängliga, helt gratis kan du låna tre stycken per kalendermånad. Om du hellre vill lyssna går också det, till samma förmånliga ickepris. Att slippa lämna hemmet för att låna och lämna tillbaka är ju bara det revolutionerande!  Jag läser på min iPad och är förvånad över hur bra det går – tror det är något med att vända blad istället för att scrolla som gör att jag hamnar i bokläsarstämning och inte gärna avbryter läsandet. Dessutom gillar jag att kunna ladda hem en bok samma dag som jag hört talas om den.

Och när det redan är full on tipsning kan jag varmt rekommendera Hans Roslings bok Hur jag lärde mig förstå världen som jag nyss läste och gillade skarpt.

Halvtid

Att jobba halvtid innebär att varje helg blir långhelg, att vi kan öppna balkongdörren och kolla på netflix tills badhuset öppnar. Lediga fredagar och måndagar blir som en fluffig barriär mellan helg och vecka, både jobb och vila blir bättre när det finns mer luft i systemet. Jag är högst medveten om att den här lunken inte passar alla, på samma sätt som heltidsjobb inte är ett rimligt alternativ för mig, men för oss är det här det optimala upplägget just nu.

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Rätt person på rätt plats

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Fem tips från singelmamman

I helgen var jag i Uppsala och Sigtuna och träffade några av mina absoluta favoritkvinnor, och något som slog mig var den härliga tipsigheten i vårt gäng. En självklar generositet i allt från potatismosrecept till bästa strumpbyxor. Känns som att det är något kvinnor sysslat med i alla tider, att hjälpa varandra klara vardagen på bästa sätt. Så i den andan delar jag med mig av mina bästa tips för att palla vardagen:

Lägg dig på soffan när du har chansen. När Esaias sover försöker jag att strunta i allt jag kan göra när han är vaken, typ tvätt och disk och sånt. Istället fokuserar jag på godis, netflix och telefonsamtal. En ren överlevnadsinstinkt.

Fil är också mat. Detta påstående grundar sig inte bara på bekvämlighet, utan en dietist eller liknande som föreläste för läkare och BVC-sköterskor och sa att de flesta barn i Sverige får i sig det de behöver under en dag. Hetsa inte för att hinna både middag och kvällsmat, hoppa över korv och makaroner och ge kvällsgröt direkt istället.

Skjut upp grejer. Får panik på alla som påstår att man ska göra allt på en gång, då måste jag ju jobba hela tiden? Bättre att svara på fem sms på en gång eller att göra allt bilrelaterat under en dag.

Indoktrinera. Alltså, det här gör ju alla mer eller mindre. Men livet blir så mycket roligare när man får göra det man gillar med sitt barn och där gäller det att ta initiativ istället för att vänta på att ungen ska komma på vad som är kul (inte alltför sällan blir det typ transformers krockar med brandbilar). Så eftersom jag vill rita, läsa böcker och lyssna på (bra) musik får jag Esaias att göra det med mig. Välj själv om jag är egoistisk eller generös. 

Vilodagen kan funka. Det är mycket jag måste göra varje dag, men vissa saker kan faktiskt vänta. En dag i veckan gör jag inget utöver det absolut måste. Ingen tvätt, helst ingen disk, inga sociala medier. Gör susen för själen, trots att maten ändå måste lagas.

Rabarbersaften!

Rabarber! Älskar rabarber! Igår var jag hos mina föräldrar och gjorde den rabarbersaft jag druckit hela livet men aldrig tillverkat själv; mammas recept som hon fått av min farmor.

 

Om ni också vill dricka denna underbara saft (det vill ni) gör ni såhär:

Avverka en stor bunt rabarber, skär i bitar, lägg i en rostfri hink eller bunke. Skiva citroner att varva med – jag körde på fyra citroner till en tiolitershink rabarber.

 

Häll över kallt vatten så det täcker alltihopa. Låt stå svalt (stor fördel med matkällare, annars får man rensa kylen) i tre dygn (minnesregel: Jesus). Lägg ett lock på glänt eller täck med bakplåspapper, det ska inte vara helt tätt.

 

Efter de tre dygnen silar du bort rabarber och citron och blandar i socker, så mycket som vätskan klarar av att lösa upp. Ingen upphettning behövs. Häll upp i flaskor och blanda med så mycket vatten du tycker är gott när det är dags att dricka. En flaska klarar sig ungefär en vecka i kylskåp, vill du spara är det klokast att frysa.

Happy safting!

Ljuset vinner

Hej ni trogna,

Ljuset återvänder samtidigt som mörkret besöker Drottninggatan, gudstjänstfirande i Egypten och andra ställen i vår sargade värld. 

Oskar Linnros sätter ord på hoppet, likaså We Will Worship, ett sydafrikanskt lovsångskollektiv som plogar upp nya vägar i tankarna. Malin pratar ibland om att musik kan tala djupare än något annat och jag vet att hon har rätt. 

%d bloggare gillar detta: