Elin Sharew

Rabarbersaften!

Rabarber! Älskar rabarber! Igår var jag hos mina föräldrar och gjorde den rabarbersaft jag druckit hela livet men aldrig tillverkat själv; mammas recept som hon fått av min farmor.

 

Om ni också vill dricka denna underbara saft (det vill ni) gör ni såhär:

Avverka en stor bunt rabarber, skär i bitar, lägg i en rostfri hink eller bunke. Skiva citroner att varva med – jag körde på fyra citroner till en tiolitershink rabarber.

 

Häll över kallt vatten så det täcker alltihopa. Låt stå svalt (stor fördel med matkällare, annars får man rensa kylen) i tre dygn (minnesregel: Jesus). Lägg ett lock på glänt eller täck med bakplåspapper, det ska inte vara helt tätt.

 

Efter de tre dygnen silar du bort rabarber och citron och blandar i socker, så mycket som vätskan klarar av att lösa upp. Ingen upphettning behövs. Häll upp i flaskor och blanda med så mycket vatten du tycker är gott när det är dags att dricka. En flaska klarar sig ungefär en vecka i kylskåp, vill du spara är det klokast att frysa.

Happy safting!

Ljuset vinner

Hej ni trogna,

Ljuset återvänder samtidigt som mörkret besöker Drottninggatan, gudstjänstfirande i Egypten och andra ställen i vår sargade värld. 

Oskar Linnros sätter ord på hoppet, likaså We Will Worship, ett sydafrikanskt lovsångskollektiv som plogar upp nya vägar i tankarna. Malin pratar ibland om att musik kan tala djupare än något annat och jag vet att hon har rätt. 

Februari

Fort springer veckorna förbi, januari 2017 är inte längre här men var full av överraskande sol och takdropp. Jag går in i en mer intensiv period på mitt jobb och gläds åt att det kan få kännas såhär numera, jämfört med det gångna årets intensiva längtan efter att tiden skulle gå snabbare. Det har varit och är en vacker vinter, full av nåd och new beginnings mitt bland vattkoppor, gråt och inställda planer. Precis som det alltid fungerar, trots våra vedermödor finns det alltid något mer.

Med kärlek till er,
Elin

The Swedish Theory of Love


Det finns en briljant dokumentär på svtplay: The Swedish Theory of Love. Den är smått brutal i sin framtoning och handlar om något som jag funderar på väldigt ofta. Individualismens pris, hur vi lever i Sverige och vad det får för konsekvenser när självständigheten dras till sin spets. Och när Sveriges motsats ska undersökas och detta görs i hos missionärer i Etiopien kan ni ju bara ana hur storögd jag blir. Inte konstigt att skillnaderna mellan de två länderna måste bearbetas år ut och år in. 

Se den, alla! 

Tacksamt

I en tidning på jobbet läste jag att ”såå tacksam” är det nya skrytet. Ord som gör det legitimt att visa upp allt det perfekta, kanske. Inflation, kanske. Men nu kommer jag ändå skriva ut t-ordet, och här är anledningen: 

Jag får bo här. Inte precis här, snarare i en tvårummare några hundra meter bort, men tillräckligt nära för att kunna ta mig till vattnet även när orken tryter. För när orken tryter, som den gjort med besked på sistone, gör lite frisk luft och vackra vyer hela skillnaden för mig. 

En vän från Addis hälsade på i somras och vi tog båten ut på sjön i Blåsmark, där mina föräldrar bor. Junikvällen var frisk och solig, vattnet var blankt och träden nästan lysande gröna. Min vän var exalterad på det där lugna sättet som man kan bli av naturupplevelser och sa: det är bra att uppleva det här med dig, för du förstår hur speciellt det här är. 

Det är nämligen mycket av livet i norra Sverige som åter har blivit vardag efter etiopienåren, men naturen slutar jag inte att förundras över. Och nu menar jag inte främst det storslagna, utan det nära och lättillgängliga: skogen på andra sidan vägen, rena älvar och sjöar och åar, promenadstigar och cykelvägar, allmänna badstränder och gröna gräsmattor även utanför hyresrätter. Frisk luft. Det är en ynnest få förunnad – och jag är tacksam. 

Bon Bon Bon

Glädjens dag när Bon Ivers nya kommit ut! Jag har otroligt många minnen förknippade till de tidigare albumen – att lyssna på For Emma, forever ago är som att förflytta mig till Uppsala 2009 och lyssnar jag på Bon Iver från 2011 är det bara Addis Abeba i min hjärna. Tänker att 22, A Million blir perfekt för Piteå.

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

%d bloggare gillar detta: