Gästfriheten

Mitt hår är rakare än vanligt och en elev konstaterar att hon tycker bättre om när det är lockigt. Bra, då vet jag det till imorgon, sa jag. Njuter av att få en daglig dos av annat än svenskt. Har ni hängt med i swedengate? En skärmdump om hur man i Sverige kan behöva vänta på sin kompis rum medan kompisen ifråga äter sin middag har fått debatten kring svenskars gästfrihet (eller bristen därpå) att explodera.

Vissa dementerar, andra bekräftar och experter uttalar sig. De flesta av oss har nog blivit bjudna på mat betydligt fler gånger än vi har fått sitta hungriga i ett annat rum. Jag tänker mer på hur samspelet fungerar i övrigt; jag betalar min egen biljett, vi delar på notan, skjutsar du så swishar jag. Det krävs en by för att uppfostra ett barn men den byn bor inte vi i. Här ansvarar vi för vårt eget. För att inte tala om knytis-fenomenet, hur vanligt är det globalt sett? Att bli bjuden på fest och ombes ta med sitt eget kött eller betala kuvertavgift till bröllop? Och nu talar jag inte om frivilliga bröllopsgåvor eller mat och dryck som tas med till fester, det tror jag är hyfsat allmängiltigt, utan om det på förhand bestämda och uttalade. Jag ansvarar för mig själv, om vi ska samarbeta eller dela med oss ska det vara planerat och inte vara något vi tar för givet.

Svenskar har alltid med sig bananer, sa en etiopisk vän inför en lång bussresa. Förberedda svenskar med packad matsäck jämte afrikanska vänner som på sin höjd hade ett tuggummi. Vår kollektiva rädsla för blodsockerfall späs kanske på av erfarenheten av att min mathållning är mitt ansvar, jag måste se till att jag har något att äta. I vissa av de senaste dagarnas analyser har Sveriges fattiga historia nämnts, att vi har haft begränsade matförråd och därför tvingats hålla på resurserna. Men är det inte lite märkligt att fattigdom i övriga delar av världen fått en motsatt effekt; vi måste hjälpas åt. Och även om man inte har råd är det en olidlig skam att låta gäster gå hungriga hem. Ät mer! Ät det bästa vi har!