Kalashelgen och ni

4 Comments

Det är söndag kväll och det känns längesen det var fredag. Helgen har varit full av kalas – idag på dubbla fronter då Esaias var på ett och jag på ett annat. Och däremellan beundrande av hur snöhögarna växt, tusen ord, skrik och bråk, pärlplattor och bubblande fniss.

Jag är helt tagen av all respons jag fått de senaste veckorna, både här i kommentarerna och personligen. Fullkomligt överrumplad och lite chockad. Att orden jag skriver kan få betyda något. Detta mot bakgrund att jag i början av månaden funderade på hur jag skulle gå vidare med den här sidan – det kändes som att jag gick på repeat och bara skrev samma sak igen och igen. Som så ofta behöver frågor komma upp till ytan för att få svar, och påhejad av en vän landade jag i ett tydligare syfte och mer inspiration, längtan efter mindre ängslighet och större frihet. Och utifrån det är jag extra tacksam och ödmjuk inför all den uppskattning jag fått öst över mig. Vi snackar tårar i ögonen och en smått surrealistisk (but nice) känsla. För att ni vill läsa det jag skriver och låter mig veta det och bara är hur fina som helst, tack tack tack!