Trettiett

Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.

Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.

Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.

Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.