Kuddar är något jag tänkt på väldigt mycket de senaste åren. På riktigt alltså – de jag har i soffan har jag inte gillat, vill inte köpa nytt och har inget passande tyg att sy av. Längst ner på listan av verkliga problem, men lite bättre känns det allt när jag nu fått en lösning på kuddsituationen här hemma. På PMU, och säkert en hel del andra andrahandsbutiker, går det att köpa mattrasor som får det att klia i fingrarna. Sist kom jag över ett gigantiskt nystan i finaste senapsgult, som jag satte igång att sticka med på encentimentersstickor.
Räta, hårda maskor rakt igenom, i samma bredd som innerkudden.
Fördel grov stickning: barnet kan härja fritt, inget remsas upp (och skulle det mot förmodan hända går det supersnabbt att sticka ikapp).
En kväll satt Malin och jag på balkongen och stickade (true story) och vips var det dags att sy ihop sidorna. Jag valde att virka för att ingen nål funkade, och ni kan se hur varenda handmuskel jobbar.
Egentligen har denna sommar bjudit på varken ledighet i traditionell mening eller någon hängmatta att fördriva tid i. Men när kvällarna blev ljusare bestämde jag mig för att läsa något det sista jag gjorde på kvällen. För att det är mysigare än att kolla tusen bloggar som ändå aldrig uppdateras, jag sover bättre och läslusten vaknar till liv. Så blev det några böcker även denna märkliga sommar, och jag tänkte dela med mig av de tre senaste. En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru hittade jag till tack vare instagramkontot afroakademin – och jag förstår inte hur jag kunnat missa denna geniala bok? Anyuru skriver väldigt målande om sin pappa som lämnade Uganda för att utbildas till pilot i Grekland, varpå han återvände till Afrika där Idi Amins styre minst sagt vände upp och ner på livet, som han föreställde sig att det skulle vara. När böcker är som bäst påverkar de ens tänkande, och jag upplevde att mina sinnen blev skarpare under tiden jag läste denna. Helt plötsligt får man ord för vardagliga upplevelser, bara det är fantastiskt.
Katastrofdoktorn är skriven av Johan von Schreeb, kirurgen som arbetat i konflikthärdar runt om i världen och varit med och grundat Läkare utan gränser i Sverige. Jag gillar att få perspektiv på tillvaron, och efter några år i biståndskarusellen uppskattar jag författarens ifrågasättande både av sin egen godhet och MSF:s uppdrag. Men direkt efter Anyuru upplevdes språket som rätt tunt (läs den här först om du ska läsa båda på raken), och faktum är att det är en skildring av en katastrofbesökare – detta tycks von Schreeb medveten om, men det blir lite som att kolla genom ett nyckelhål istället för att få hela bilden. Det som stannat kvar i mig sen jag läste boken var hans iakttagelse att alla människor världen över lider lika mycket om ett litet barn dör, en ung kvinna förblöder efter en förlossning eller om kriget tar livet av ens man. Skillnaden är att många andra länder, till skillnad från Sverige, har ett språk, ritualer och traditioner som hjälper de närstående att hantera traumat.
Under lejonets blick av Maaza Mengiste är en blandning av verklighet och fiktion i sjuttiotalets Addis Abeba, då kejsaren Haile Sellasie störtades och vansinniga Derg-regimen tog över. Det här var andra gången jag läste boken, dels för att jag ville ha lite etiopienfeeling (ett ständigt behov) men framförallt för att jag vid första läsningen inte hade bott i Addis mer än några kortare svängar. Nu får allt en annan dimension då jag tänker på att mina svärföräldrar var med om allt detta ofattbara. Plus att det är en väldigt vackert skriven bok, bra översatt och med exakt rätt balans mellan analys och spänning.
Rekommenderar alla tre – min princip att enbart läsa bra böcker står fast. Har ni läst nåt bra i sommar?
